Strÿkenine, börja spela på större scener!

Plötsligt hörs en röst långt bort från scenen som hälsar oss välkomna till Harry B James denna fredagskväll. På scenen står gitarristerna, basisten och trummisen redo att börja spelningen, men vart är sångare?

Som en blixt står Jacob Petäjämaa plötsligt på scenen och bandet river av sin första låt för kvällen, Maniac. Gitarristen Andi Sarandopoulos inleder låten med ett imponerande riff som följs upp basisten Anton Berndts, bandets vikarierande basist denna kväll. Det fungerar nästan lite som en nedräkning innan trummorna med Henrik Remesaho bakom följer upp i en högre nivå. Tempot i låten varierar från lite lugnare till ryckigare och hårdare. Ljudet är tyvärr inte det bästa vilket gör att Jacobs röst ibland drunknar i trummorna, som ligger på en mycket högre ljudnivå än resten av instrumenten. Något som gång på gång påpekas, men som inte justeras tillräckligt bra. På det stora hela är det en bra öppningslåt, eftersom det får åskådaren att vilja höra mer och man blir nyfiken på om de klarar av att hålla tempot under hela uppträdandet. Gitarristen Alex Zackrisson spelar väl synkroniserat med Andi, de ger varandra utrymme både på scen och spelmässigt vilket ger en fin balans i låten

Hårt slår Jacobs röst fram och gitarrernas hårda riff är inte sämre det, trummorna är fortfarande det som man lägger märke till mest. Men gitarrerna lyckas ändå hålla sig ovanför ljudnivån tillräckligt högt för att höras bra. Backup sången från Andi kommer på precis rätt ställen och ger det stöd Jacob behöver på de sångpartierna. Trots att scenen är så liten bjuder bandet på en riktigt bra show. Jacob dansar runt som om han befinner sig på en ännu större scen och bjuder verkligen på sig själv i sina försöka att få igång den lilla skara av människor som orkat förflytta sig från borden fram till scenen. Han har ett unikt sätt att framföra låtarna på och är inte rädd för att utnyttja de skådespelartalanger han besitter. Närvaron på scenen bland bandmedlemmarna håller sig intakt under hela spelningen och det syns att killarna har kul tillsammans. Jacob och Andi har sin egna lilla jargong som visar att de känner sig trygga med varandra, men det är ändå ett band som står där tillsammans. Trots att de gör ett riktigt bra jobb märks det att de fortfarande har tävlingsandan kvar och nu tävlar med sig själva istället.

Tredje låten saktar ner tempot till en lagom nivå i skepnad av balladen From the bottom of my heart. Då sänks äntligen ljudnivån på instrumenten så att Jacobs röst kan få höras och det märks att finns en vana bakom framförandet av låten. Den sortens äkthet som går att höra i hans röst går inte att låtsas att man känner, ska man kunna sjunga så måste man själv ha erfarit den upplevelsen som låten handlar om. Nästan varje låt lyfts upp av Andi´s gitarrsolon, jag kan ärligt säga att jag aldrig tidigare har sett en sådan ung musiker uppträda med sådan kompromisslös perfektion. Den sortens talang som flera i bandet har måste man födas med, det finns ingen möjlighet till att de skulle ha kunnat anamma den på något annat sätt. Det enda negativa med kvällens spelning är att bandet med jämna mellanrum måste stämma om sina instrument och att ljudteknikern inte anpassar sig efter bandet. Den publik som har samlats framför scenen låter sig som tur var inte nedslås utav detta utan jublar lika högt när Pretty Baby avslutas.

Strÿkenine är ett band som inte hör hemma på små klubbars scener, alla måste börja någonstans, men de är egentligen är redo för större arenor. Med en trummis som är så engagerad som Henrik och en gitarrist med en sådan gudagåva som Andi borde bandet stå på mycket större scener, retroaktivt helst redan igår. Deras engagemang och förmåga att sticka ut från mängden kommer utan tvekan att ta bandet långt. Tillsammans med Jacobs ständigt föränderliga röst som ger en otrolig känsla till varje låt och hans fantastiska uttryck på scen samt Alex kärlek till gitarren har bandet alla verktyg som krävs.

Det känns som om bandet bara spelat i några minuter när framträdandet är över för kvällen. Jacob avslutar sin tid på scenen på samma sätt som han anlände, genom att hoppa ner från scenen och tacka publiken på sin väg.

Låtarna som framfördes från bandets första EP, Maniac som släpptes 2015 gav ett väldigt lovande intryck. Det var genomgående äkta och det märktes att låtarna var personliga, både på framträdandet och känslan medlemmarna förde över på publiken.

För att citera en kollega ” När det är så jävla bra att man nästan gråter framför scenkanten, då skriver man det”, fast med ord som beskriver det lite mer detaljerat.

"Strålkastare som skiner ner på bandet från en stor scen med en publik på tusentals fans är inte långt borta."

SKRIBENT/FOTOGRAF: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
EVENT: Strÿkenine
ARENA: Harry B James
DATUM: 2016-07-01
BÄST: Bandets förmåga att vara så närvarande och leverera så bra
BetygRB-Betyg-10_10

BANDFAKTA- Strÿkenine

MEDLEMMAR
Jacob Petäjämaa – Vocals
Andi Sarandopoulos – Guitars, Backing Vocals
Tony Bakircioglu – Bass, Backing Vocals
Henrik Remesaho – Drums Backing Vocals
Alex Zackrisson – Guitars

FACEBOOK  INSTAGRAM

DISCOGRAFI

EP:N MANICA 2015


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar