Airbourne – Flygande ölburkar och rock´n´roll

Det flyger ölburkar som kastas ut till publiken till höger och vänster och publiken ropar efter mer. Orden ”röja” och ”rocka” får en helt ny betydelse när de galna australiensarna i Airbourne intar Tube scen på Skogsröjet denna lördagskväll.

Efter att ha blivit lovad en helt galen show av Darren är mina förväntningar höga, men dumt nog stänger jag av internet på min mobil 5 minuter innan spelningen och missar min kollegas varning. Vad det gällde skulle jag snart bli varse om. Kylan biter sig fast i kroppen trots jag nästan har vintermundering på när jag ställer mig i diket framför Tube scen, men så fort ljuset tänds och bandet kliver in på scenen är den som bortglömd.

Sångaren Joel O´Keeffe är mer än dynamo, han är fullkomligt galen för att vara brutalt ärlig. Slänger han inte ut ölburkar till publiken krossar han dem mot huvudet eller så springer han runt på scenen som om någon jagade honom med en blåslampa. Benet pumpas upp och ner under hela spelningen i en takt som matchar musikens tongångar perfekt. Det är en galenskap utan ände, men jag älskar det. Den första tanken som kommer till mig är att detta är precis all slags rock´n´roll som existerar ihop mixat till en blandning av bara det bästa. David Roads på gitarr och Justin Street på bas har samma energi, men det är Joel som är showen. Hans röst passar perfekt till låtarna och tempot som sätts av hans bror Ryan O´Keeffe på trummor. Utmaningen i detta skede är att inte dras med helt i deras tokiga påhitt, men jag vill stå där uppe på scen med dem och bara dansa till vilken rytm de än skapar. När jag vänder mig för att filma publiken som hoppar likt en enda stor moshpit känner jag plötsligt hur jag blir alldeles blöt i nacken. När jag vänder mig till höger ser jag sångaren stå exakt 20 centimeter från mig och spruta ner alla fotografer i diket med öl, men han blir snabbt förlåten. För i samma ögonblick jag vänder mig om slår den muskaliska hypnosen till och jag vaknar inte upp förrän jag står i tryggt förvar vid sidan om scenen där inga ölburkar kan träffa mig.

Vid ett tillfälle ber Joel publiken att lyfta upp de som vill ha öl på sina axlar, inte ett så smart drag och det märks på crewet i diket att de hajar till och blir mer uppmärksamma. Men flygande ölburkar är ett återkommande tema, likaså kaskader av öl som kastas ut och jag får en lockande tanke om att ta med en kagge till vår intervju på onsdag och ge igen. Men samtidigt finns där en charm, något som gör att jag inte kan göra annat än skaka på huvudet och le åt deras upptåg. För när man som åskådare ser en musiker som verkligen ger sig hän åt musiken, då finns det ingen plats jag hellre befinner mig på än framför deras scen.

Joel är en sångare som verkligen ser alla i publiken och ett sådant exempel är när han försvinner igenom havet av människor och rockar järnet med en tjej på rampen som är byggd för de med funktionshinder. Det är verkligen en ovanlig syn när det gäller andra band, men när det gäller Joel så verkar det mer vara en vanesak. Tjejen rockar faktiskt hårdare än vad Joel gör där han sitter på knä likt en friare framför henne och visar att rock´n´roll är för alla. Det spelar ingen roll vem du är, oavsett vad så är du lika välkommen. När han återvänder till scenen slår det mig att alla tre som spelar på stränginstrumenten rör på händerna exakt samtidigt, skrämmande bra synkroniserat för att uppriktig. Efter en kort paus kommer Joel ut till ljudet av flygplan och börjar dra upp ett gammalt flygplanslarm, frågan är om det är nu som flygplanet med ölburkar som ska släppas ner bland publiken kommer eller om det bara är rekvisita? Oavsett vad så är introt till den åtföljande melodin en av deras bästa under kvällen. Men pauserna mellan låtarna är korta, visst finns det mellansnack, men allt går i samma rasande tempo som resten av spelningen och när den väl är slut känns det som om man suttit i en JAS 39 och precis landat.

Ett minus dock är allt kastande av ölburkar, ja det kanske är Joels grej men någon kan bli allvarligt skadad av hans upptåg och det tar bort lite av den energiska charmen som gruppen har.

Men hursom är Airbourne definitivt ett band jag kommer att fortsätta lyssna på, har man en gång fastnat i spindelns nät så kommer man inte loss.

Se Gabi´s bilder från spelningen här:

Se Rogers bilder från spelningen här:

SKRIBENT/FOTOGRAF: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)

FOTOGRAF: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)
EVENT: Skogsröjet 2016
ARENA: Tube Scen
DATUM: 2016-08-06
BÄST:  När Joel visar att alla syns
RB-Betyg-7_10

BANDFAKTA- AIRBOURNE

 Joel O'Keeffe - Vocals/lead guitar
 David Roads - Guitar
 Justin Street - Bass
 Ryan O'Keeffe - Drums

DISCOGRAPHY

Runnin´ Wild - 2007
No Guts. No Glory - 2010
Black Dog Barking - 2013
Breakin' Outta Hell - 2016

| HEMSIDA | FACEBOOK | INSTAGRAM |


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar