Årets coolaste platta? MaidaVale – Tales of the Wicked West (Albumrecension)

Tji fick ni som hittills trott att Maida Vale bara är ett bostadsområde i västra London. Idyllen som råder där har mig veterligen lite eller ingenting alls gemensamt med heavybluesbandet med samma namn. Med otaliga livespelningar och jamsessioner bakom sig ger MaidaVale, ett av Sveriges just nu mest intressanta band, ut sin debutplatta Tales of the Wicked West.

Annons

På den lilla ön Gotland i det lilla havet Östersjön lades grunden till det som idag är rockbandet MaidaVale. Efter att år 2012 ha träffats i Fårösund begav sig Sofia Ström, Linn Johannesson, Matilda Roth och Johanna Hansson till Stockholm. Fyra råcoola femmes fatales som kan få vem som helst att vika hädan slog sig medelst gediget arbete fram genom horden av band på stadens live- och klubbscen. Med livemeriter som bland annat Sweden Rock Festival, Umeå Open och Krökbacken Festival har det nu blivit dags för debutalbumet Tales of the Wicked West.

Lyssnaren bjuds på nio spår inom genren psykedelisk heavyblues. Blues som är så smutsig att man efter ett par lyssningar tvingas till ett ihärdigt skrubbande om man vill få bort dieseldoften. Skit under naglarna-musik i sann sjuttiotalsanda med influenser som Jimi Hendrix, Stevie Ray Vaughn, The Black Keys, Freddy King och Graveyard. Utan att bli alltför nostalgiska när MaidaVale i högsta grad drömmen om en blomstrande svensk bluesrockscen.

Från det inledande wah wah-skriet i (If you want the Smoke) Be the fire till Heaven and Earths medlodiska avslut gör medlemmarna i MaidaVale det mesta, om inte allting, rätt. Att bandet har attityden, musikaliteten och viljan som krävs råder det inga som helst tvivel om. Men det viktigaste är ändå, som bekant, att låtarna håller. Och satan vad det ryker om dem! Låt för låt-recension följer nedan, men som enhet håller Tales of the Wicked West en löjligt hög lägstanivå. Allt har sin plats och ingenting känns alltför överflödigt. Det är möjligt att flera av låtarna liknar varandra lite väl mycket, men samma grepp har ju fungerat väl för AC/DC i typ sjutton plattor nu. Om spåren desutom håller såhär hög klass har i varje fall inte jag någonting att klaga på.

Som lyssnare glömmer man stundtals bort att man lyssnar på ett inspelat album och inte på en bootleg-kasset från sjuttiotalet. Produktionen är genomtänkt, väl genomförd och passar som fisken i handsken för bandets sound. Skivomslaget (bild), som är designat av holländska Maarten Donders (Blues Pills, Graveyard m.fl.) kan och vill vilken psycedelica-fantast som helst hänga över spiselkransen. Årets ballaste skivomslag, odiskutabelt!

MaidaVales rytmsektion består av Johanna Hansson och Linn Johanesson. Två fruktansvärt hårt arbetande damer som delar känslan för hur ett tillfredställande groove ska låta. När deras maskineri dundrar igång kastas man handlöst fram och tillbaka mellan pålitliga och nyskapande heavyblues-trummor och lagom smutsiga baslinjer. Sofia Ström vevar med sin gitarr lika frenetiskt som hennes fot dunkar på wah wah-pedalen. Jimi Hendrix och SRV, någon? Riffmakerskan lånar friskt från bland andra Dan Auerbach och Freddy King, men ger det hela en skarp och modern touch. Och sist men inte minst; Matilda Roth är en av de mest genomotroliga svenska bluesrocksångerskor jag någonsin hört. Hon besitter en skrämmande vital och energisk pipa, och sjunger ut sin lyrik med sådan kraft och passion att det mesta bleknar i jämförelse.

Det faktum att Tales of the Wicked West är bandets debutplatta till trots har Matilda Roth, i varje fall i min bok, etablerat sig som en av branschens mest särpräglade och kompetenta sångerskor.

Ärligt talat, visst måste det väl vara något i vattnet vi dricker? Mina damer och herrar; det svenska rockmusikundret lever och frodas, bland annat och inte minst genom MaidaVale.

Årets coolaste platta?

13957534_1171484456227125_316775215_n

LÅT FÖR LÅT

01 - (If You Want The Smoke) Be The Fire

Öppningslåten som vi i form av singel fick slicka i oss redan för två månader sedan. Det är väl ingen högoddsare att en psykedelisk heavybluesplatta inleds med ett djuriskt gitarr-wah-wah-skrik à la Jimi Hendrix. Gediget baspumpande och ett rejält mustigt riff i stil med The Black Keys låt I Got Mine. Jag tycker mig även höra mycket av Patrick Carneys minst sagt speciella trumstil i det hårda arbete Johanna Hansson utför bakom trumsetet. Tydliga influenser och riktigt tillfredställande sväng. Den attitydstinna texten kombinerat med Matilda Roths vassa sångröst höjer helhetsintrycket ytterligare.

BETYG RB-Betyg-8_10

02 - Colour Blind

Bandet ökar tempot och rullar igång Colour Blind, en relativt tung rockhistoria med överhängande Stevie Ray Vaughan-känsla vad gäller Sofia Ströms gitarrspel. Bandet levererar och gör det bra, men trots detta är Colour Blind enligt mig skivans absolut svagaste låt. Texten för med sig en stark känsla av predikan, vilket skär sig enormt mot den snabba musiken. Tråkig och överflödig text som redan sjungits tusentals gånger. Gitarrsolot är köttigt och dynamiskt, men tyvärr känns det som att både texten och den instrumentala bakgrunden bara är ursäkter för Sofia Ströms gitarr-onani.

BETYG RB-Betyg-3_10

03 - The Greatest Story Ever Told

Kraftfull bluesrockrökare som lämnar lyssnaren med Vilda västern-känsla. Vare sig produktion, rytmsektion, riffande eller sånginsats lämnar något särskilt att önska, men tyvärr känns The Greatest Story Ever Told något överflödig när den ställs emot albumets andra, och enligt mig bättre, likartade låtar.

BETYG RB-Betyg-6_10

04 - Truth - Lies

En minut och två sekunders oväsen. Oväsen av den meningsfulla och därtill mästerliga sorten, vill säga. Brus där Matilda Roth lågmält levererar öppningsraden till plattans nästa låt Dirty War precis innan slutet tjusigt övergår i densamma. Får plattan att kännas enhetlig och planerad. Svår att betygsätta, men jag gillar effekten och känslan Truth - Lies tillför albumet.

BETYG RB-Betyg-8_10

05 - Dirty War

Sofia Ström bjuder på ett av plattans tyngsta riff. Hennes spel är dynamiskt, delikat och kärnfullt. Jag är beredd att satsa många flaskor nattvardsvin på att hon har minst ett par idolbilder på Jimi Hendrix på väggen hemma. Lekfullt sjuttiotalsgung där rytmsektionen levererar sväng av yppersta kvalité. Och allvarligt talat; Matilda Roth måste ha sålt sin själ till bluesdjävulen för den sångrösten. Enastående spår som gärna fått pågå en hel vinylsida till.

BETYG RB-Betyg-9_10

06 - Restless Wanderer

Störtskön stomp-blues som tuffar framåt på läckert Seasick-Steve-manér. Distink leadgitarr och lyrik av typen “I traveled down many highways...”. Inga överraskningar, men en stabil blues som precis som sig bör ångar på som ett stulet godståg. När man, som jag, haft plattan under armen i ett par veckor är det den här man lunkar omkring och nynnar på.

BETYG RB-Betyg-7_10

07 - Standby Swing

Mina damer och herrar; Matilda Roth! Det är inte första gången jag nämner det, men jävlar i min lilla låda vilken pipa hon har! I Standby Swing bjuder hon på albumets bästa sånginsats. Vad gäller passion och attityd når hon nästintill utomjordiska nivåer, och ackompanjerad av ytterligare ett löjligt tungt The Black Keys-inspirerat riff gör den karismatiska leadsångerskan Standby Swing till plattans tuffaste låt. Fem och en halv minut av vansinnigt  genomtänkt blues-briljans. Tack!

BETYG RB-Betyg-10_10

08 - Find What You Love And Let It Kill You

Riffet påminner en del om Freddy Kings bluesrökare Going Down, och jag är säker på att blueslegenden himself hade varit upp över öronen stolt över att ha inspirerat fram denna pärla. Svängigt mellantempo och distinkt bas gör att denna dänga andas sjuttiotalsrock när den är som allra bäst. Låten, som är titulerad med några av poeten Charles Bukowskis mest kända ord, för sig med en mycket bra text. Jag menar; vem vill inte låta tatuera “Always knew but i couldnt’tell – there’s a snake in the wishing well”.

BETYG RB-Betyg-9_10

09 - Heaven And Earth

Plattans sista spår, Heaven And Earth, låter på sina ställen farligt lik Funkadelics låt Maggot Brain. Den låter nästan som en direkt cover, och om så är fallet borde man skrivit ut detta på omslaget. Med det sagt; Sofia Ström smeker sin gitarr som om att hon vore den förlorade länken mellan Jimi Hendrix och David Gilmour i detta instrumentala epos. Dynamik, precision och attityd. Minus för likheten med Maggot Brain, i övrigt en fulländad låt som på ett perfekt vis avslutar och binder ihop MaidaVales debutplatta.

BETYG RB-Betyg-8_10

 

SKRIBENT: Johannes Widergren (johannes.widergren@rockbladet.se)
ARTIST: MaidaVale
ALBUM: Tales of the Wicked West
SKIVBOLAG: The Sign Records
RELEASEDATUM: 2016-08-05
BÄSTA LÅT: Standby Swing och Dirty War
BETYG: RB-Betyg-8_10

LYSSNA PÅ SKIVAN HÄR


BANDFAKTA

MEDLEMMAR
Matilda Roth –
Leadsång
Sofia Ström – Elgitarr
Johanna Hansson – Slagverk/percussion
Linn Johanesson – Basgitarr

FACEBOOK


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar