Blues Pills knäpper upp hippierocken och släpper in soulen (Albumrecension)

Under det glupska knaprandet av Blues Pills enastående debutplatta av organisk hippierock som andades majspipa och naturgödslade rabarber har jag undrat om och i så fall hur man skulle ta den relativt trånga genren vidare på uppföljaren. Nu vet vi och här uppstår ett klassiskt musikaliskt dilemma. Man fastnar för ett bands speciella stil och samtidigt som man vill att den ska bibehållas vill man inte att nästa skiva ska låta likadant.

Redan i april förra året när Rockbladet intervjuade sångerskan Elin Larsson så pratade hon om souliga element på den kommande plattan som då höll på att spelas in (inte direkt någon forcerad inspelningstakt här inte…) och nämnde James Brown, orglar och körer. Att Blues Pills rört sig från Hendrix och Joplin till Franklin och just Brown är friskt men inte heller lika bra. Mer Soul Pills än Blues Pills om man så vill. Lady In Gold innehåller en samling starka låtar och fint driv och Elin sjunger som alltid fantastiskt. Men produktionen är lite för nyvädrat sovrum och Dorians mustiga gitarrer dränks stundtals i den pulserande ljudmattan. De första släppen Little Boy Preacher och titelspåret verkar ha delat in supporterskaran i två läger (som oftast när ett band avviker något från sin tidigare formel) där vurmarna framhåller det välljudande soundet och belackarna undrar var alla gitarrsolon tagit vägen. De kommer i Burned Out och Gone So Long där psykedeliska jamtendenser även kan anas och förhoppnings får de slå ut i full blom på den stundande turnén.

Känslosamma balladen I Felt A Change är Elins röst ensam med ett piano och här låter hon mer Adele än någonsin. Bäst drag blir det i gamla livefavvon Elements and Things (en inspirerad version av träskrockaren Tony Joe White's original), en tolkning jag diggat stort sedan de förde in den i repertoaren och som nu förärats skivutrymme. Tyvärr finns inte utsökta Yet To Find med som Elin och Dorian så finstämt framfört akustiskt på flertalet spelningar. Förhoppningsvis dyker den upp som B-sida eller bonusspår framöver. En stor eloge för att man återigen använt sig av den holländska konstnären Marijke Koger-Dunham's målningar till omslaget. Som gjort för att sätta på väggen hemma och vinylen kommer bli fulländat inramad bredvid de två tidigare 33:orna.

Men den här given musicerande hade mått bättre av att ikläs en väst av fårpäls och otvättade underkläder. Är övertygad om att en livebehandling på scenen i höst kommer göra nytillskotten till samma musikaliska endorfiner som befintliga bluespiller, de streamade framförandena av Lady In Gold och Won't Go Back från sommarens Roskildefestival tyder på det. Rickard Nygren (som tidigare verkat bakom scenen) har förstärkt liveframförandet som orgelspelande rhythmgitarrist vilket också Elin antydde i ovan nämnda intervju, dock har vi ännu inte sett skymten av vare sig körer och Stax-blås. På nästa platta hoppas jag kvartetten blir mer Kadavar än Vintage Trouble för att använda några mer nutida referenser. Innan dess får jag se de skäggiga tyskarna dela scen med Blues Pills och Dean Allen Foyd den 30:e september på Debaser – vilken smaskig kombo det kommer bli!

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
ARTIST: Blues Pills
ALBUM: Lady In Gold
SKIVBOLAG: Nuclear Blast
RELEASEDATUM: 2016-08-05
BÄSTA LÅT: Elements and Things
BETYG:RB-Betyg-7_10

Blues Pills - Lady In Gold - Artwork

BANDFAKTA – BLUES PILLS

MEDLEMMAR
Elin Larsson – sång, tamburin och maracas
Dorian Sorriaux – gitarr
Zack Anderson – bas
André Kvarnström – trummor

DISKOGRAFI
2012 – Bliss (EP)
2013 – Devil Man (EP)
2014 – Blues Pills
2015 Blues Pills – live
2016 
Lady In Gold

HEMSIDA FACEBOOK 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar