Hopeless av REFUEL (skivrecension)

REFUEL är ett band som jag upptäckte på Skogsröjet för bara någon vecka sedan. Sångaren Jonas och gitarristen Dennis satt inne i lokalen vi huserade i och repade, redan då grabbade Jonas speciella röst tag i mig och jag kände jag att detta var ett band jag måste slå mina klor i. Sagt och gjort fick jag deras debutalbum som bandmedlemmarna själva har spelat in på Sunlight Studios med hjälp avTomas Skogsberg. Under deras live-uppträdande som även inledde festivalen fick jag en mycket lovande förhandslyssning av några låtar och fastnade rejält för deras unika sound. Men nu efter att ha lyssnat igenom albumet sitter jag fastkedjad med både kedjor och bojor. Själva albumet är så proffsigt gjort att det är svårt att tro att bandet har gjort det på egen hand. Konstverket som pryder albumets framsida må se mörkt och olycksbådande ut, men döm icke. För innanför gömmer sig ett flertal musikaliska konstverk, även om det finns några få fallgropar i form av allt för korta låtar så är det en bra början som sätter ribban högt inför nästa album.

Så killar, jag väntar med ett barns iver på att få höra nästa musikaliska verk. 

Recension av låtarna var för sig: 

Rockin´n Man: Låten får mig att skratta i början med sin hårt instrumentala och väldigt lovande början som plötsligt upphör och en kaskad svordomar hörs, nästan lite som att sitta med grabbarna i replokalen. Ett flyktigt minne från intervjun sveper förbi och känslan för låten tar mig åter till den regninga dagen när vi satt utanför och lyssnade på genrepet. Jonas skönt hesa röst växlar stegvis mellan olika nivåer och tempot på instrumenten likaså. Det ger en humoristisk bild men samtidigt ändå inte av bilden man har av ett rockband. Kort sagt: They almost nailed it from the beginning även om just det "där" saknas lite vilket gör att betyget tyvärr sänks en grad. Det är en stark och lovande öppning som sätter en röd tråd som går om än lite krokig löper genom albumet.

Betyg: RB-Betyg-6_10

Way Too Fast: Namnet stämmer verkligen, låten går alldeles för snabbt. Den är lite för kort och har ett alldeles för snabbt tempo vilket gör den lite ojämn och svår att greppa. Varken instrumenten eller rösten kommer till sin verkliga rätt förrän solot vid 1:44. Det lilla skriket i låten bidrar inte särskilt mycket, men sångpartiet före är definitivt det bästa i låten tillsammans med solot.

Betyg:RB-Betyg-3_10

Why So Serious?:  Låten har en soft, lite bluesrockig hinna över sig som sedan blir hårdare. Det är ett spår som verkligen får lyssnaren att haja till. Växlingarna mellan det snabba tempot som sedan mynnar ut ett lugnt ”kom nu hänger vi lite och bara chillar”- sound gör det svårt att inte bli kär vid första ögonkastet. Texten må vara av det mörkare slaget, men det är melodin och det helt magiska gitarrsolot mitt i som kompas riktigt fint av trummorna som fångar mig. Helst hade jag sett att det fått en lite längre stund än de korta sekunder det får. Rösten är förföriskt mörk och man glömmer snabbt bort de dystra orden som texten faktiskt består av.

Betyg:RB-Betyg-7_10

Need Ya: Marschliknande inledning och en mörkare röst från sångaren lockar en närmare och närmare. Det höga tempot kommer äntligen till sin rätt och bandet får på fjärde spåret det att flyta på utan några större missöden. Vissa delar är svåra att höra mot slutet av bryggan då Jonas rusar igenom texten bara för att ge rum åt ytterligare ett grymt gitarrsolo som till mina örons glädje varar längre denna gång. ” It ain´t so easy living a dream, it is never as it seems” är raden som fastnar. Avslutningsvis kommer ett envist bankade på trummornas cymbal, tre gånger hade varit nog, nu låter det mer som om dåvarande trummisen vill markera sin närvaro extra mycket.

Betyg:ROCKBLADET.se 5 out of 10

Gimme Some Love: Börjar direkt pang på med ett högt tempo som får mig att vilja hoppa runt och dansa. Den är energisk men orden ”Gimme Some Love” saknar någon större mening. Istället är det instrumenten som får skina i denna låt och bortser man från förfrågan om lite kärlek är den riktigt coolt. Munspels-delen får mig att tänka på en riktig lantis som sitter på veranda och spelar någonstans i södra USA och har en riktig BBQ-fest. Det är en låt som består av många olika delar vilket gör att den är lite svår att greppa, men hade den gjorts om finns det ingen tvekan om att den hade kommit än mer till sin rätt. Låten är bara 2:40 vilket förklarar det höga tempot, hade den varit lite längre så kanske den hade fungerat bättre på mig. Nu faller den lite för platt för att skapa några större känslor och det låter inte heller riktigt som REFUEL.

Betyg: RB-Betyg-2_10

Darkest Hour: Nu är bandet tillbaka på tronen igen, deras säregna sound kommer verkligen fram och Jonas utnyttjar återigen sin röst på det där farligt lockande sättet. En låt som snabbt fastnar, det är också första spåret på skivan som det finns en hint av growl i vilket ger mer tyngd i låten. Den lite prat-viskande delen passar in perfekt i den delen av sången och jag vet att det är ett tjatigt upprepande, men dessa fantastiska gitarrsolon lyfter verkligen låtarna, denna gång tillsammans med basen på ett helt nytt sätt. Förmodligen är detta den tyngsta låten på skivan som mitt i har ett parti som påminner om en gospelkör som sjunger, men fyfan vad bra synkat det är med resten av låten! Partiet därefter slår till som en jävla käftsmäll och medlemmarna levererar till max resten av låten.

Betyg: RB-Betyg-7_10

Hopeless Generation: Albumets lugnaste och längsta låt tar sig form i en ballad som ger mig gåshud. Den mörkt uppgivna tonen hos någon som nästan gett upp blandas samman med en vackert instrumental symfoni som formas till en hårdsmält isklump i magen. Det är verkligen en riktig boxhandske rakt i ansiktet som slår till, men så otroligt vacker. Här har bandet verkligen fått till en explosiv fullträff som känns och får en att tänka till både en och flera gånger. En solklar favorit som nu har gått på repeat så många gånger att jag nästan kan orden utantill.

Betyg:RB-Betyg-10_10

Hate Em: Den här är en utmaning att beskriva med ord, som uppföljare spår till Hopeless Generation passar den alldeles utmärkt med sitt lite lugnt, hetsiga tempo. Återigen så visar bandet upp sin lekfullhet med ljudet och det räcker med några sekunder in i låten för att den ska etsa sig fast och får mig att vilja ha mer. Allting från trummor till gitarr och bas fyller sin funktion och budskapet är lika tydligt som det vore skrivet med en neongul penna på himlen.

Betyg:RB-Betyg-7_10

Whole Ten Yards: Är kort sagt låten som får mig att längta efter nästa album ännu mer, likt ett litet barn som inte kan vänta slänger jag ut frågan: Kommer nästa album snart? Är det klart än? Är ni klara snart? Är ni klara nu? Varför har jag inte ert nya album i in hand i denna sekund? Ni som vill veta varför får helt enkelt gå in och lyssna själva, för när det är så här bra, då är det något som ska beskrivas i den form det är stöpt i och inte genom en recensent.

Betyg: RB-Betyg-8_10

Solitude: En av Black Sabbaths gamla dängor som har fått sin egen tolkning avslutar detta magnifika album. Även om jag föredrar killarnas egna låtar mer så gör de verkligen ett riktigt bra jobb. Att ta någon annans verk och hålla balansen mellan att göra det till sitt eget, men ändå behålla den ursprungliga charmen är svår. Men REFUEL lyckas, mer än riktigt bra. Melodin kommer fram på ett sätt som speglar bandets, men samtidigt finns där instrumentala inslag a la Black Sabbath. Men som sagt, känslorna påverkas mer av bandets egna låtar.

Betyg: RB-Betyg-4_10

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
ARTIST: REFUEL
ALBUM: Hopeless
SKIVBOLAG: Osignade
RELEASEDATUM: 2015-01-14
BÄSTA LÅT: Hopeless Generation
BETYG HELA ALBUMET: RB-Betyg-8_10

BANDFAKTA- REFUEL (Nuvarande uppställning)

Jonas -Vocals
Tommie –Bass
Dennis -Guitar
Albin- Drums

Trummis när albumet spelades in: Ymme

FACEBOOK YOUTUBE SPOTIFY


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar