Millencolin skapar tonårsnostalgi utan dess like

Regnet har precis slutat när vi går ut mot stora scen efter att ha sökt skydd under Eclipse. Ett kort jubel hinner ljuda ut från publiken innan punkrockarna från Örebro drar första riffet av många för att skapa en tonårsnostalgi utan dess like.

Rakt igenom levererar gitarristerna Mathias Färm och Erik Ohlsson helt otroligt snygga gitarrsolon som vävs samman till ett. Hela jag är ett enda stort leende under spelningen som håller exakt samma höga tempo rakt igen. Inte enda gång misslyckas Nikola Sarcevic med att leverera sång och bas som matchar det instrumentala tempot som påminner om en racerbil körandes i full fart utan att bry sig om farthinder och stoppskyltar. Fredrik Larzon på trummor är den som tillsammans med Nikola bygger upp tonerna så att Mathias och Erik utan problem kan ge efter och släppa loss.

Gamla klassiker blandas hej vilt med nyare material från albumet True Brew som släpptes 2015 och jag kastas direkt tillbaka i tiden till när jag var 14 år gammal. Det var då min vän Maya introducerade mig för skatepunkarna och sedan dess har jag av och till varit fast. Deras förmåga att hålla ett så högt tempo på en behaglig nivå är få förundrat och det syns att bandet har riktigt roligt tillsammans på scen. Mellan låtarna skämtas det mellan medlemmarna och skynket bakom växlar efter ett antal låtar och föreställer några av deras album. En moshpit startas mitt i Twenty Two, men det märks att det är en snäll variant för leendena på deltagarna är lika stora som på bandet när de ser den stora gruppen breda ut sig. När mitt sällskap kastar sig in med liv och lust samtidigt som tjejen bredvid mig förlorar sin pojkvän till gruppen utbyter vi en blick som säger ”Ja, se pojkar”.

Mathias har en förmåga att leva sig in i sitt gitarrspel, med jämna mellanrum faller han ner på knä för att tillbedja högtalarna likt gudar. Han backas upp fint av Erik som hoppar runt med en glädje som inte går att bortse, det är flera gånger under spelningen som jag och många fler skrattar åt hans energi. Vid ett tillfälle när Nikola går över till akustisk gitarr tar över han och spelar bas med en inlevelseförmåga som visar på att han har talang nog att hantera vilket instrument man än lägger i hans händer. Många minnen kommer tillbaka under denna kvällen, när himlen börjar gå mer åt mörkblått än ljust är det knappt vi lägger märke till det. Ja-ropen ekar tätt vid låtarnas tillkännagivande och när bandet efter bara knappt en timmes spelning tackar för sig och går av scenen protesterar publiken som en enda stark röst. Men Millencolin överger inte sina fans så lätt utan återkommer snabbt igen och spelar ytterligare tre fantastiska låtar, när det sedan är över vill ingen lämna platsen utan ett försöka att ropa tillbaka dem görs igen.

När vi sedan vandrar vid vattnet på väg mot centralstationen kan jag inte låta bli att tänka tillbaka på första gången jag hörde Millencolin. Det var för 13 år sedan och hur fantastiskt det är att de låter nästan exakt likadant som på albumet jag hörde då.

Tonårs-nostalgi kan komma i många former, men den här gången blir det mer en 27 års-nostalgi.

Se alla bilder från spelningen här:

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias "Madcap" Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se

EVENT: Millencolin på Gröna Lund
ARENA: Stora Scenen
DATUM: 2016-08-25
BÄST:  All nostagli och gitarristernas inlevelseförmåga
BETYGRB-Betyg-7_10

BANDFAKTA – MILLENCOLIN

Nikola Sarcevic – Vocals & bass
Mathias Färm – Guitar
Erik Ohlsson – Guitar
Fredrik Larzon – Drums

DISKOGRAFI

Same Old Tunes (fd. Tiny Tunes) – 1994
Life on a Plate -1995 
For Monkeys – 1997
The Melancholy Collection – 1999
Pennybridge Pioneers – 2000
Home from Home – 2002
Kingwood – 2005
Machine 15 – 2008
The Melancholy Connection CD/DVD – 2012
True Brew – 2015

HEMSIDA FACEBOOK INSTAGRAM YOUTUBE TWITTER


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar