På scen med Corroded – Skogsröjet

Med bara några minuter kvar hakar jag på Cat, en fotograf jag känner från Rockbladet upp på scen. Eftersom hon håller sig på vänster sida klättrar jag uppför en ställning på höger där medlemmarna i Corroded står, det är dags för show.

För de som inte har varit uppe på en scen och vet hur det ser ut kan jag tala om att även om det ser ut som det finns massor med utrymme så är det inte fallet. Vart du än går ligger det sladdar huller om buller och det springer människor överallt.

När jag väl kommer på plats efter att ha klättrat upp för rampen gör Bjarne, Tomas och Jens sig redo för att kliva på scen, Per sitter redan redo bakom trummorna när jag lyckas fånga ett ögonblick som man ofta missar när man står i publiken. Corroded må se ut som om de är tuffa killar, men bakom den hårda ytan döljer sig några riktigt ödmjuka och talangfulla musiker. Att medlemmarna i ett band oftast står varandra nära är inte svårt att se, men bandet mellan medlemmarna i detta bandet är det starkaste jag har sett.

DSC_0002 (2)

Innan jag vågar mig ut mot kanten av scen checkar jag av med en av de som arbetar med scenen vart jag kan stå och får en varning att inte stå för nära pelarna vid kanten av killen som sköter specialeffekterna. När Corroded river av första sången smyger jag fram och ställer mig vid mixerbordet som inte används. Att stå bredbent några sladdar och försöka hålla balansen samtidigt som du fotograferar ett par musiker som ständigt är i rörelse är ingen lätt grej och med vetskapen att ett felsteg kan resultera i en inte så glad scenchef försöker jag hålla mig så nära Tomas utan att synas. När du står nedanför scenen så ser du allt ur en speciell synvinkel, men illusionen av att tro sig se hur en musiker hanterar ett instrument slås garanterat i spillror när du ser det ur det här perspektivet.DSC_0030 (2)

Det är mer än skicklighet som ligger bakom Tomas sätt att hantera gitarren, den ska helt enkelt bara lyda order vilket den undergivet gör. När han attackerar micken för att backa upp Jens i refrängerna gör han det med en kraft som om han attackerade en fiende. Ska jag vara ärlig så bara väntar jag på stunden då den ska flyga ut bland publiken. Det är en mäktig känsla att sitta på huk och fotografera Corroded på scen, publiken ser verkligen liten ut från det avståndet. Men det bästa av allt är att du känner musiken på ett helt annat sätt, energin grabbar tag i dig på en helt annan nivå och även om grabbarna alltid lyckas få marken att vibrera som om jorden var på väg att gå under så är det inget emot hur scengolvet känns.

Plötsligt slår en flamma upp och det känns som om vi ska brinna upp, om jag som är en meter ifrån kan känna den så bra, hur känns det inte då för Jens och de andra som är närmare än så? Men det är en mäktig effekt, om än väldigt varm. Förmodligen runt 1000 grader för att vara exakt.

Efter ett tag smyger jag bakom skynket som hänger över scenen, bakom det stora draperiet står ett annat sett med trummor. När jag passerar bakom Per slås jag av kraften bakom varje slag mot trummorna, hade jag stått bredvid hade jag med all säkerhet inte klarat av att stå på benen. Det är först nu jag inser vilken intensitet som ligger bakom varje ton som framförs för att det ska nå ut till publiken och varför musiker blir så beroende av att stå på scen. Känslan och atmosfären är något speciellt och har ett beroendeframkallande skimmer över sig, som om man befinner sig långt ifrån verkligheten.

DSC_0090 (2)

Scenen skärmar av oss från resten av omgivningen och skapar en helt annan verklighet där musiken står i centrum. På andra sidan gör jag sällskap med några andra scenarbetare och ljudtekniker, även scenchefen Johan gör oss sällskap efter ett tag. Här är det ännu trängre eftersom det också är ingången till scenen, men utsikten från mixerbordet är bättre och här ser jag hela bandet på ett annat sätt. I diket springer fotograferna fram och tillbaka för att få bilder samtidigt som publiken vevar med armarna i luften. När jag sätter mig ner bredvid vad jag tror är en vanlig låda dränks jag i röken som väller ut från den och återvänder snabbt till platsen bredvid mixerbordet.

DSC_0163 (2)

På nåt sätt lyckas Bjarne samtidigt som han spelar på basen tända och röka en cigarett, hans bekymmerslösa spatserande på scen är en skön kontrast till resten av bandet som har en hårdare attityd.

DSC_0212

Jens röst som påminner mig om en officerare i militären som ger order passar bandets sound helt perfekt. Balansen mellan tonerna som rullar fram likt stora stenbumlingar sviktar aldrig över till något mjukt, det är rätt igenom lika hårt som trummornas ekande. Så som det ska vara.

DSC_0093 (2)

Det märks att bandet har vanan inne och att de är bekväma med att stå på scen. Något som gör att de vet precis hur de ska göra för att fånga publiken och få dem att bli delaktiga. Känslan det skapar är behaglig och trygg för det är musiken och instrumenten som gör jobbet och skapar känslan, Varje ton kommer som en stor våg som sköljer över dig och drar dig ut med tidvattnet. Även om de flesta som jobbar bakom scenen står med armarna i kors och är redo att lyda minsta vink så ser jag hur de diggar med i musiken, det finns något medryckande i allt det hårda som inte ens den fokuserade scenchefen Johan kommer undan.

När spelningen är över känns det som om den precis har börjat, låtarna har passerat i en rasande fart och det är dags att återvända till verkligheten. Men det märks att alla är nöjda med spelningen och när instrumenten packas ihop är stämningen glädjefylld och bandet skämtar med scenarbetarna medan de lägger ner allt i respektive låda.

DSC_0239

DSC_0243

DSC_0234

DSC_0252

Om jag ska jämföra spelningen med första gången då jag såg Corroded på Anchor så måste jag säga att detta var den bästa, inte bara för att jag fick vara med på scen utan för att ljudet fick mer utrymme. Det är något med akustiken från en större scen som passar bandet bättre och gör att det får mer livskraft, bästa beskrivningen är nog att det nog nästan var som att sitta i en raket som skjuts upp rakt i rymden.

Har man inte stått bakom kulisserna på en scen och bevittnat en spelning på den här nivån är det svårt att förklara hur det känns, visst är det uppenbart att sättet jag upplever det på skiljer sig helt från hur musikerna gör det, men det är ett speciellt ögonblick och jag är glad att jag fick uppleva det med ett band som får det att kännas som en mental explosion precis ägt rum.

DSC_0142 (2)

Får jag möjligheten att göra om det tar jag definitivt chansen, för som sagt det är beroendeframkallande och ger dig chansen att se allt ur ett helt annat perspektiv.  

SKRIBENT/FOTOGRAF: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK