Whitesnake, det är dags att säga farväl

Det är ett fullpackat Gröna Lund som möter mig denna måndagskväll. Väderprognosen hotade med regn, men det finns inte ett moln på himlen när Whitesnake äntrar scenen för att ta oss till en tid som inte finns mer. Passande nog är det Eclipse som vi står på, för att se legenderna inta stora scenen är en åktur du inte vill ska ta slut.

Annons
Annons

Efter att ha kämpat mig fram i de få gångar som skapats bland publikhavet kan jag äntligen inta min plats på pressläktaren. David Coverdale äntrar scenen med en sångares typiska självförtroende, hans magiska röst har fortfarande kvar det som rör vid ens innersta, men samtidigt är det för mycket tonarter som går fel och kraxande kråkor som fastnar i halsen. Ibland tar prat-sjungandet över och lite av magin försvinner. Det finns såklart delar i låtarna när han återvänder till när han var som bäst, men tyvärr är den bistra sanningen alldeles för uppenbar, rösten har åldrats fortare än David. Men han har tur, omgiven av talangfulla musiker räddas spelningen, för det du inte får glömma är att det är Whitesnake idag och inte för 20 år sedan som står där. Den som verkligen får mig att känna något för musiken är gitarristen Reb Beach. När solljuset skiner ner på hans armband och gitarrens stall är det som att guldstoft regnat ner och lagt sig som ett skimrande lager över instrumentet. Hans gitarrsolo pågår så länge att jag förundras över hur han orkar hålla uppe tempot och låta fingrarna dansa som om strängarna glödde av eld. Reb håller sitt instrument som om han höll i det käraste han hade och spelar under en del av solot enbart på gitarrens hals. Hans coola 1970-tals look får det att kännas som om jag befinner mig i London och bevittnar en av de legendariska spelningarna på The Electric Ballroom.

När jag iakttar Tommy Aldridge bakom trummorna ser jag en man med en stor passion för sitt instrument. Armarna flyger högt upp i luften och dunsar ner med en asaguds kraft och lika snabbt som en blixt slår ner. Själva trumsetet ser ut som det är inlindat med det finaste, himmelsblå silkestyg som finns att tillgå. Joel Hoekstra är visserligen en gitarrist av högre rang än de flesta, men hans återkommande pose ifråga om att kasta håret bakåt och ställa sig i brygga tröttnar man snabbt på. Tyvärr får det hans solitära solo som tidigare var så magiskt vackert med att tappa nästan all sin glans. Att han lyckas spela på den akustiska gitarren på ett sätt som får den att låta som en elgitarr är visserligen coolt, men showandet och de konstgjorda pauserna i väntan på applåder mellan tonerna tar över för mycket. Det akustiska solot påminner om en blandning av spansk matadormusik och Johnny Cash under hans bästa år vilket höjer betyget en grad, men inte mer än så. Mitt under Joels solo kommer Michele Luppi ut på scenen, jag antar att han också tröttnat på Joels bekräftelsebehov. Sista tonen låter lite ostämd men räddas utav Tommys trumspel som dränker det skrikande ljudet.

Basisten Michael Devin är redan efter några sekunder min favorit i bandet, redan när första strängen ljuder av hans trolska fingrars dansande är jag fast. Michael har till skillnad från resten av bandet sitt egna sound, hans solo går endast att beskriva som levande bubbligt. Tyvärr finns där en ton av beats tillhörande rap men det går att bortse från när bluesen tar över. Något i det instrumentala solot får mig att tänka på 80-talets funk, fast mer rockigt och uppbackningen i form av viskande trumslag gör det hela fan så vackert för att vara ärlig. Mot slutet ebbar det ut till ett vilda western liknande sound, fast mer åt det lite mystiska hållet och han applåderas både av publik såväl som sina bandmedlemmar. Redan efter de första låtarna ekar hela området av applåderna från publikhavet som klappar, det är inte riktigt i takt med musiken, men det är fortfarande en enorm tyngd bakom. Med tanke på att antalet åskådare förmodligen sträcker sig mot utgången känns det som om jag ska blåsa bort från läktaren. Tänk dig publiken på en viktig fotbollsmatch och multiplicera det med hundra så har du genomslagskraften hos kvällens publik.  David är mycket bättre när han sjunger rent än när han pratsjunger, Slow A´n Easy innehåller vissa delar som är snäppet skrikigare och till min förvåning klaffar det riktigt bra. Men det märks att han börjar bli trött och att energi börjar avta, även om det fortfarande är krut kvar i honom så räcker det inte för att kanonen ska skjuta iväg kulan hela vägen. När han vid ett tillfälle lyfter upp mikrofonstativet och sätter ned det med en bestämdhet som säger ”Nu står du där och nåde dig om du rör dig” är det mer av en trött gest.

Michele Luppi märks knappt men när jag väl börjar iaktta honom ser jag att hans fingrar flyger över instrumentet som om det skulle bränna honom vid för lång kontakt. Crying In The Rain är en av mina favoriter med Whitesnake och jag blir därför glatt överraskad när David lyckas sätta nästan varje ton, i slutet på låten försvinner alla efter ett något oklart läte som förmodligen ska föreställa ett skrik och låter Tommy få sin stund i strålkastarljuset. Hans brutala solo följs upp av Is This Love och mitt under låten tar Joel upp ett par solglasögon som hamnat på scenen och bär dem under några sekunder. Men de sekunderna är tydligen mer än nog för när mannen som äger dem får tillbaka dem hoppar han upp och ner likt ett litet barn som precis fått veta att han ska få sin absoluta drömleksak. Publiken brister ut i allsång och hundratals röster smälter samman i en förening som ger mig gåshud när Here I Go Again spelas. Det är en av deras mest kända låtar så att publiken kan orden förvånar mig inte, men det är fortfarande ett fint ögonblick och det märks att bandet blir berörda av gensvaret. David avslutar med att gå av scenen med ett långdraget yeah ey yeah medan det medelhavsblå ljuset skiner ner på dem. När gruppen kommer tillbaka har han bytt från vit skjorta till svart och hetsar publikens att ge ifrån sig högre läten med orden ”Your fucking vikings, make some real noise”. Svaret han får skulle förmodligen ha kunnat blåsa bort honom från scenen men som tur var står han kvar. Tidigare har jag aldrig tänkt på vilken känsla rätt ljus på scen kan skapa och hur viktigt det är att ljuset matchar låtarna, men det blir mer uppenbart när Still Of The Night spelas. Men kombinationen av Davids försök till en sexigt, förförande röst och Joels smekande rörelser på gitarren som om det vore en kvinnas kropp får mig bara att skratta.

Det hela räddas av ett lugnt, instrumentalt solo som sakta vaggar mig i svepande rörelser. Precis allt i den här låten är rätt, när det kommer till de instrumentala delarna vill säga, Joels solo slår likt snärtande hjärtsträngar och fångar en mer än vad trummorna gör. När Reb tar av sig gitarren efter sista tonen gör han det med en rörelse som får mig att haja till, tänker han verkligen slänga gitarren rakt i scengolvet? Men nej, i sista sekunden fångar han upp den likt en far fångar upp sitt barn och går fram mot scenkanten med resten av bandet för att buga sig. När spelningen är slut känns det som om jag befunnit mig i en snurrande karusell, samtidigt känner jag mig fullkomligt lamslagen på grund av det virrvarr av känslor musiken väckt till liv.

Davids sista ord ”Don´t let anybody make you afraid” rör upp stormen än en gång och i den stunden känns det som om han läst mig som en öppen bok. För första gången går det inte att hålla tillbaka tårarna, för det är ett värdigt avslut för ett legendariskt band. Det kommer aldrig att existera något liknande igen,vissa historier är för bra för att upprepas ytterligare.

Whitesnake, vi tackar er och vi älskar er och egentligen får ni inte lämna oss, men det är dags att ta farväl.

Se alla bilder från spelningen här:

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias "Madcap" Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se
EVENT: Whitesnake på Gröna Lund
ARENA: Stora Scenen
DATUM: 2016-08-01
BÄST:  Känslorna och det faktum att legenderna fortfarande hade lite av "det"
BETYG
RB-Betyg-7_10

BANDFAKTA- Whitesnake

David Coverdale – Vocals

Reb Beach – Guitar

Joel Hoekstra – Guitar

Michael Devin – Bass

Tommy Aldridge- Drums

Michele Luppi- Keyboard

DISCOGRAPHI

Trouble 1978

Lovehunter 1979

Ready An´ Willing 1980

Come an´ Get It 1981

Saints and Sinners 1982

Slide It In 1984

Whitesnake 1987

Slip of the Tongue 1989

Restless Heart 1997

Good to Be Bad 2008

Forevermore 2011

The Purple Album 2015

HEMSIDA

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar