Graveyard på Mosebacke – dans och mosh på Söders höjder

Sveriges mest sylvassa rockers turnéavslutar på Stockholms vackraste spelställe där sensommaren inte vill släppa taget trots att kalendern säger höstmånad. En sådan kväll ville man såklart inte gå bet på.

Jag är väldigt glad och tacksam att Graveyard slog igenom som de gjorde med Hisingen Blues. Bandet gick i bräschen för en blågul vinylrock av det mest genuina slaget och har sannolikt banat väg för personliga darlings som Blues Pills, Horisont och Hypnos. Kvartetten har en stor del i att det blev njutbart att upptäcka och lyssna på ny, svensk hårdrock och metal igen där tonerna som når ut i övrigt mestadels är mainstream radiorock och schlagermetal.

Tredje kyrkogårdsgiget i år för denna tidnings utsända där turnépremiären på Ritz i Örebro en fredag i mars förärades min enda tiopoängare för Rockbladet hittills i år. Knappt sex månader senare stänger alltså Graveyard samma turnévända inför vad som ser ut att vara en slutsåld Mosebacketerrass. Det är lurvigt och ansiktshårigt bland ölmuggarna framför scenen och snyltarna på balkongerna mitt emot är som vanligt på plats. Med den hyran borde det i och för sig ingå gratiskonserter.

Joakim "Man In Black" Nilsson ställer sig framför micken som en böjd kråka över sin röda Gibson i öppnaren Slow Motion Countdown. Lugnare låtar som denna sitter inte lika fulländat som på inomhusspelningarna i våras utan ikväll är det högt tempo som skapar mest och bäst hjärtbult. An Industry Of Murder är oerhörd med Truls vilt guppande Rickenbacker i förarsätet. I sina sånginsatser låter basmannen som en korsning av Plura och Dylan och det är absolut inget fel i det även om jag föredrar Nilssons raspiga vrål. Innan Magnetic Shunk så uppmanar världens gladaste trummis Axel Sjöberg (tyvärr hindrar en Paiste-symbal mig från att smittas av hans ständigt leende nuna ikväll) oss att dansa bättre än göteborgarna häromkvällen. Både den svartklädde sångaren och fansen nedanför lyder och det blir ett härligt röj. Första delen av Uncomfortably Numb funkar bäst av de lugnare stundarna. Men den skulle förvisso till och med träffa helrätt framförd en grådassig novembertisdag på IKEA bland köer, korv och mos.

Under en uppskruvad Ain't Fit To Live Here moshas det duktigt på terrassen, om exemplet följs av gratisätarna på balkongerna noterar jag inte då jag är inne i zonen. En Graveyardsk zon som sig bör är introvert, drömsk och känslofylld. Går du inte sönder av Graveyards magnum opus The Siren är du en djupfryst torsk med stelopererat hjärta. 

Tyvärr är det lite snopet finito redan efter 1.15 och Sillstryparns Doin' The Omoralisk Schlagerfestival utklingandes i PA:t. Med fyra plattor fullmatade med högklassiga sånger är en så kort tid speltid utan extranummer för tunt. Det här är alldeles för bra för att naggas i kanten.

Trots att underbart inte är kort så är detta en naken och avskalad föreläsning från det allra översta skiktet av landets hårdrockselit.

SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)

FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)

EVENT: Graveyard

ARENA: Mosebacketerrassen

DATUM: 2016-09-02

BÄST: An Industry Of Murder

BETYG: RB-Betyg-8_10

BANDFAKTA – GRAVEYARD

MEDLEMMAR

Joakim Nilsson – guitar and vocals

Jonatan LaRocca-Ramm – guitar

Truls Mörck – bass and vocals

Axel Sjöberg – drums

DISKOGRAFI

2007 – Graveyard

2011 – Hisingen Blues

2012 – Lights Out

2015 – Innocence & Decadence

HEMSIDA FACEBOOK


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar