En kväll då förbanden klarar av det huvudattraktionen inte kan


Tre band intar denna kväll Globen denna kväll, med varierande resultat. Öppningsbandet i form av sydstarna i Crobot, har kommit hela vägen från Pennsylvania, för att inleda kvällen med en tidsresa tillbaka till 1970-talet. Energiska Airbourne leverar en fest utan dess like och det blir stundtals känslosamt, på både gott och ont. Men kvällens huvudband, Volbeat, orsakar en stor besvikelse. Trots att turnéen precis börjat, är det ett trött band som står på en av Stockholms största arenor. Energin från Airbourne och Crobot lever kvar hos publiken, men falnar, i takt med att Volbeat inte lyckas följa upp.

Crobot 

Redan från början är basisten, Jake Figueroa en vacker syn att skåda, som en skådespelare tar han sig an musiken som en roll. Hans dansanta och väldigt speciella spelstil skapar en oförmåga, att lägga fokus på något annat än honom. Vid jämna mellanrum får han ett ryck och trippar på tå åt ena sidan, för att sedan svänga tillbaka i en cirkel. Brandon Yeagley kan inte annat än komma direkt från 1970-talet, hans härliga sydstats snack med inslag av både groovey och baby påminner starkt om hippien i That´s 70´s Show. Men rösten, denna fantastiskt, perfekt raspiga röst, är skapad för en enda sak, musik. Även han dansar och saxar Brandon inte med benen slänger han med håret likt en hårdrockare. Trummisen Paul Figeuroa placerar sina slag mot cymbal och bas med en perfekt noggrannhet, varje låt får genom detta en speciell styrka som bär upp de andra instrumenten med bravur. Bishop spelar gitarr med en precision som skapar balans så att Brandon och Jake kan ta sig an rollen att förkroppsliga musiken. De metalliska gitarrerna tillsammans med trummor och bas som klappar likt hjärtslag skapar jordbävningar inombords. Lägg till Brandons säregna sång och du har ett koncept som vinner över varenda en i publiken.

Den tredje låtens intro är väldigt speciellt, sci-fi är ett återkommande tema hos bandet som är stora fans av detta. När rymdskeppet startar och trummorna räknar ner efter bryggan, precis innan refrängen skapar detta en utlösande euroferi. Duellen mellan Bishop och Jake är ett faktum när femte låten tar sig ton och de går mot varandra likt två giganter, men innan de smäller samman tar Brandon med sig mickstativet i en melodisk dans. Crobot har ett groove som biter sig fast och vägrar släppa taget. Åtrån efter att höra mer, är så stark, att när bandet går av scenen efter en halvtimme önskar man att det gick att springa efter och få en privat spelning som varar i timmar. Med andra ord, Crobot har med sina 70-tals vibbar återväckt rocken och visat att det fortfarande finns hopp. Få band lyckas att återskapa soundet från tider då musik var smutsigt ärlig. Crobot är utan tvekan det band som kommer sätta ett stort märke i musikens historia.

BETYG : RB-Betyg-7_10

Airbourne

Joel O´Keeffe låter sin skrikigt, raspiga röst ljuda ut Too Much, Too Young, Too Fast och den galnaste festen du någonsin kommer vara med om tar sin början. Energin är hög och varje not är spelad med en sällsynt precision. Inte ens när Joel bärs ut på en roddares axlar ut bland publiken, för att låta en ölburk likt en fontän spruta ner publiken slutar han spela. Ryan O´Keeffe spelar på trummorna som om han sände ut varningar om att nu kommer Airbourne, flytta på dig eller bli krossad.  David Roads på gitarr och Justin Street på bas är fina komplement till uppsättningen, men stjärnorna är utan tvekan bröderna O´keeffe. Nedräkningen till Rivalry har en fin kombination av trummor och bas, men det är just slagverket som man lägger märke till mest. När Joel säger till publiken att de kan göra precis vad de vill, uppstår en känsla av frihet. Det finns inga regler och som låten betonar, detta är mellan dig och mig. Energin hos den upphetsade publiken ökar kontakten mellan bandet och dem. Underjordiska hjärtslag tar sin form och marken skakar av trummornas slag, för att sedan tvärvända. När It´s all For Rock N´ Roll förändras stämningen på scen, det märks tydligt på Joels röst att detta är en känslosam stund. Känslorna som kommer av att spela en låt tillägnad Lemmy Kilmeister och detta på samma scen som de öppnade för Motörhead på, gör att rösten nästan låter lite gråtfärdig. När han sedan kastar sig ner på knä och ger efter för en kort sekund, då går det inte att förhindra en tår från att rinna. Airbourne är ett band som vet hur de ska synkronisera instrument och rösten. Breakin Outta Hell är inget undantag och Live It Up med sin utomvärldsligt vackra inledning, som smeker likt en mjuk hand över musiknerven i nacken är utan motstånd kvällens bästa låt. Order efter order om att leva livet till fullo och lämna det som hindrar dig bakom, slungas ut mot publiken. Mot slutet tar Joel fram en gigantisk ficklampa och medan den lyser på publiken likt en strålkastare, reser vi oss upp och gör vågen. Tron på rockmusiken finns uppenbarligen fortfarande kvar, och det frambringar ett band, smitt av stål, mellan Airbourne och deras åskådare.

Och det är precis det, som gör att rocken aldrig kommer att dö ut.

BETYG : RB-Betyg-9_10

Volbeat

De danska rockarna har från start skövlat fans likt bulldozers i en regnskog, men under kvällens spelning faller det platt. Inledningen som är en tung frammarsch till trots saknas det känsla. Instrumentens volymer är så högt uppskruvade, att Michael Poulsen nästan måste skrika för att göra sig hörd. Något är fel med rösten som inte har samma styrka som vanligt. Den kommer visserligen smygande under välkända Lola Montez, men fel tonart gör att låtens styrka falnar. Vissa av de andra låtarna, som välkända For Evigt får igång publiken som både dansar och sjunger med. Men större delen av spelningen står de mest med armarna i kors som en armé av döda. Det finns dock utspridda grupper som tappert hejar på sina idoler, men energin räcker inte upp till läktaren. Låtarna betas av en efter en, men mitt under uppstår ett slagsmål, som för en kort stund avbryter spelningen. När spelningen kan återupptas är det nästan som att trummorna gör ont i hjärtat, Jon Larsen verkar nästan vilja banka skiten ur varenda ton, men volymen är alldeles för hög och orsakar för mycket smärta inombords genom vibrationerna i marken. Heaven nor Hell, The Warrior´s call och I only wanna be with you hade låtit mycket bättre om de fått varsin stund i rampljuset, istället knycklas de ihop som en och får inte alls den uppmärksamhet som de förtjänar.

De fyra extranummer som publiken bjuds på gör saken inte bättre. Den kämpaglöd och hunger bandet hade för bara 2014 när de avslutade Sweden Rock Festival, är som bortblåst. Även om de fortfarande finns lojala fans som endast ser guld som glimmar, så saknas mycket av de starka känslorna i uppträdandet. Som band är de säkra och avslappnade, och det är detta som är det farliga. Rob Caggiano på gitarr och Kaspar Boye Larsen på bas gör tappra försök med backup sång och genialiska fingerspel, men det räcker inte. Droppen blir när Poulsen yttrar orden "Ni gick från Airbourne till detta", detta efter att inte ha fått det gensvar från publiken han önskade. Volbeat är ett band som har blivit alldeles för säkra på scen och som förlitar sig för mycket på sin äldre flamma. Kort sagt, skärp er och återkom med en bättre show. Musiker med verktyg i form av Poulsens röst, Caggianos slinka fingrar samt en trumslagare som Larsen och basist som Boye Larsen kan skapa något mycket bättre än det här. Ett säkert tecken på detta, är när tusentals mobiler lyser likt eldflugor i mörkret.

14591675_10154271894292655_5708727845677710591_n

BETYG ROCKBLADET.se 5 out of 10


SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Seal the Deal & Let's Boogie Tour, Volbeat, Airbourn & Crobot
ARENA: Globen / Stockholm
DATUM: 2016-10-22


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar