Måndagsmusik på Klubben, Nalen

Lacuna Coil, Forever Still och relativt okända Genus Ordinis Dei, är musikerna som denna måndagskväll bjuder in till fest. Två grupper leverar, det tredje misslyckas fatalt på den minsta scenen de hittills spelat på under sina karriärer.

Genus Ordinis Dei

Entoniga trummor och något som ska föreställa growl, men som mest liknar en demon som sitter fast. Detta är vad GOD bjuder på denna måndagskväll på Klubben, NALEN.

Trummornas monotoma pang, bang får mig att tröttna redan under första låten, men eftersom att trummisen Richard Meiz är den enda som verkligen lever sig in i musiken, ursäktas han. Sångaren Nick K gör många tappra försök till något som ska föreställa growl, men att misshandla denna fantastiska sångform på detta sätt, borde vara olagligt. Det går inte att urskilja ett enda av de så kallade ord som mumlas fram. Gitarristen Tommy Mastermind och basisten Steven F. Olda ser mest uttråkade ut, genom att kasta onda blickar försöker de framkalla någon slags känsla, men det faller lika platt som musiken. Samstämmighet är viktigt mellan instrumenten, men gitarren och trummorna verkar leva i helt skilda världar och framförs i olika tonarter, som inte passar med varandra. Den enda inlevelse som vi kan urskilja är när Steven och Tommy turas om att kasta huvudet bakåt och stirra upp i taket, annars är det som att bevittna levande döda som stelnat. När de sedan vänder ryggen åt med huvorna uppdragna och kyrkomusik spelas i form av en mässande kör vill jag helst bara rycka ut vartenda sladd som finns. Growl är en konstform som få bemästrar, även om det ska vara demoniskt och rått så ska orden gå att urskilja och tonerna är aldrig densamma rakt igenom, något som Nick borde fått lära sig. Nu låter det mer som en demon man helst vill dräpa för att slippa utsättas för samma sak igen.

BETYG: RB-Betyg-1_10

Se alla bilder från spelningen här:

Forever Still

Den mystiska energin som fick Forever Still att sticka ut från mängden av band på Gefle Metal Festival i somras finns kvar. Men nu mer utvecklad och kontakten mellan band och åhörare är så påtaglig att luften tar slut.

Sångerskan Maja Shining är musiken i kroppslig form, varenda låt som framförs på den lilla scenen har sin fasta punkt hos henne. Tillsammans med basisten Mikkel Haastrup framför de den ena dödliga dansen efter den andra, energin mellan dem är kraftfull nog att kunna driva ett elkraftverk. Lägg därtill gitarristen Partsch som endast med jämna mellanrum nedlåter sig till att besöka världen publiken befinner sig i, för att sedan återigen fångas in av musikens drömvärld. Det undermåttliga ljudet och ljuset till trots lyckas Forever Still återigen skapa en atmosfär som präglas av känslorna som finns i musiken. Den ärlighet som förmedlas med varje ord går inte ett fejka, det är smärtsamt ärligt och genuint och vissa stunder är det som att gruppen tar all energi de förmodar från publiken för att ge än mer styrka åt musiken. Miss Madness inleds med fantastiska trummor och backas upp fint av Mikkels bas, när Partsch lägger sina gitarrslingor i samma tonart som Majas röst, är det svårt att värja sig och de kalla kårarna längs ryggraden är ett faktum. Trots att akustiken i den lilla lokalen inte gör bandet rättvisa lyckas Maja parera det fint genom att anpassa rösten, så att kraften i den finns kvar. Skriken som hörs verkar ha sin grund i minnen från förr, något ingen kan förstå, men ändå relatera till. Hennes levande kroppspråk får det att se ut som om hon försöker klösa sig ut genom en genomskinlig hinna som skiljer henne och publiken åt. Variationen av låtar som Save Me, Tied Down och Scars i kombination med att bandet ignonerar storleken på utrymmet gör detta till ett av kvällens bästa framträdanden.

BETYG: RB-Betyg-8_10

Se alla bilder från spelningen här:

Lacuna Coil

Som en arme av dödliga dockor intar medlemmarna i Lacuna Coil scenen, deras skrämmande ansiktsmålningar är en hyllning både till musiken, men även allas vår favorithögtid, Halloween.

Trots mycket återkommande prat mellan låtarna om hur liten scenen är leverera Lacuna Coil en riktigt bra show. Cristina Scabbia har en fantastisk röst och sammansvetsningen av den tillsammans med Andrea Ferros mörkare growl är en kombo full av känslomässiga käftsmällar. Tyvärr dröjer det till halva spelningen innan ljudet äntligen gör dem rättvisa, innan dess varierar nivån och stundtals hörs knappt Cristinas ljusare toner. Ryan Folden hanterar trummorna med en självsäkerhet endast en trummspelare med lång erfarenhet och mycket talang förmår. Inte ens när han ställer sig upp på stolen och samtidigt lätt slår med pinnarna på cymbalerna faller något inom musiken, snarare är det så att han fortsätter bygga upp den utan paus. Marco Coti-Zelati på bas tar lika mycket plats instrumentalt som persona, hans spelande är lika respektgivande som hans uppenbarelse. Gitarristen Diego Cavalotti framför dock inte musiken med lika stor inlevelse som resten av bandet, men det är Andrea och Cristina som genom att öka sin närvaro räddar situationen. Samspelet i låtarna bygger upp dem fint, bryggorna och refrängerna har en vass spänning i sig och det passar deras röster till fullo. Känslan av att vara instängd i en källare som utgör det sanatorium vi inbjuds till denna kväll är påtaglig och luften känns kvav, om det beror på musiken eller alla hundra personer som trängs är svårt att avgöra. Nya alster som Blood, Sweat and Dust, Downfall och The House of Shame blandas med äldre som Enjoy the Silence och Heaven´s A Lie. Av de nya låtarna blir Delirium och Downfall snabbt två nya favoriter, Cristinas ärliga tal om hur masken av glädje, som vi sätter på oss när vi mår som sämst, är ett svek mot oss själva gör att metaforerna i låten lättare kan tolkas. Men när Andrea av oförklarlig anledning bestämmer sig för att bära en mask, som måste lyftas för att han ska kunna sjunga känns det bara överdrivet. Kraften ligger utan tvekan i sången, men även stundtals i framträdandet och sammanhållningen på scen. Dock är det förblindande och blinkande ljuset något som förstör helheten, det är något som passar bättre på en stor scen, inte en mindre där publiken står precis vid scenkanten, endast milimeter från artisterna. Det är en intim spelning av toppklassig kvalitet och många av åhörarna är inbitna fans som kan varenda mening i texterna, men det återkommande tjatet om hur liten scenen är och det faktum att varken ljus eller ljud lyckas hålla en balanserad nivå förrän spelningen nästan är över, gör mig besviken.

BETYG: RB-Betyg-7_10

Se alla bilder från spelningen här:

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias "Madcap" Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se) 

EVENT: Lacuna Coil, Forever Still och Genus Ordinis Dei
ARENA: Klubben, NALEN
DATUM: 2016-10-31


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar