Metallica – Hardwired…to self-destruct

Efter åtta års väntan och längtan är det äntligen dags för Metallica att släppa sitt nya album "Hardwired… To Self-Destruct". Inspirationskällan för de nya låtarna är tydlig. De har titta djupt ned i sin befintliga katalog, tagit ut godbitarna, förädlat dem till ett modernt thrashigt sound. Det är väl just det som fansen länge velat men nästintill slutat att hoppas på. Så nu är bara frågan, hur håller kvalitén på detta knappt 80 minuter långa dubbelalbum?

Ligger man i toppen av hårdrockseliten och hela tiden går sin egna väg när det kommer till att utveckla sitt sound så får man ofta vara beredd på att få höra både positiv och negativ kritik. Detta är ju vardagsmat för Metallica, de har i princip efter Black Album fått utstå många svidande uttal, men de har liksom aldrig hittills brytt sig om det.

Med det sagt är nu frågan om de inte inför inspelningen av deras nya album, Hardwired…to self-destruct, faktiskt lyssnat mycket på vad fansen önskat. Eller har James och Lars rent utav börjat bli lite nostalgiska, eller börjar de bli lite frustrerade att de inte lyckas behålla särskilt många låtar från de senaste skivorna på deras setlist. Helheten på Hardwired…To Self-Destruct andas verkligen en tillbakagång till soundet från deras banbrytande album så som Kill Em All, Ride The Lightning, Master of Puppets och And Justice For All, fast i en modern tappning.

Förutom Lars och James så har de återigen valt att samarbeta med Greg Fidelman, som även var ljudtekniker på föregående albumet Death Magnetic. Den här gången rattade han ljudet och agerade producent. Slutresultatet blev en Metallica-skiva som är den fetaste produktionen sedan Black Album.

På dubbelalbumets första skiva finner de tre redan släppta singlarna Hardwired, Atlas Rise! och Moth Into Flame, som återger den summerade bilden över hur bandet vill att deras nya sound ska låta 2016. Tighta och välarrangerade låtar som kommer vara självklara på deras setlist under den kommande världsturnén. Now That We’re Dead känns  inspirerat från tidigare låtar som till exempel Wolf and Man och King Nothing. Bra riff och ett härligt groove i låten. Det femte spåret Dream No Moore är en av mina favoritlåtar. Det långsamma tempot i riffen bygger upp en makalöst härlig tyngd och James har återfunnit sitt gamla röst-id, han har förmodligen inte sjungit så här bra på skiva och känts lika inspirerad på över 25 år.

Den första akten av albumet avslutas med Halo On Fire, det närmaste ballad som den här skivan kan erbjuda. Ett mäktigt stycke med dramatiska övergångar mellan känslosam och magisk vers till en James Hetfield med sin sedvanliga aggressiva och starka röst i refrängen. Det tog ett antal lyssningar innan den började sätta sig, men tack vare dynamiken i låten gör att du inte vill missa en enda takt av albumets längsta låt.

Hittills har albumet varit nästintill perfekt, en början som besvarat mina förväntningar till fullo. När vi träder över till den andra akten så fortsätter riff-maskineriet på minst lika bra sätt. Dock är arrangemangen betydligt mer spretigt. Resultatet känns helt enkelt inte lika magnifika. Det finns så klart en del ljuspunkter. Bandet har alltid hyst stor respekt för Lemmy och hans Motörhead, och de har tillägnat låten Murder One till hans minne.

Mina favoriter på den här halvan är Here Comes Revenge som har en riktigt skön mix mellan tunga riff och bra energi, en låt som kommer kunna funka bra live. Den andra favoritlåten är det avslutande spåret Spit Out The Bone. Det måste vara det albumspår som har de absolut snabbaste riffen. Den är också ett bevis på att Metallica fortfarande kan spela in thrashiga låtar med riktigt hög kvalité som sig bör av genrens stora stilbildare.

Personligen har jag i princip alltid stått bakom Metallicas många val genom åren, jag har alltid funnit storheten i varje av deras tidigare släppta album. Jag gillar verkligen när man vågar ge sig själv chansen att utvecklas och våga ta vägar som andra är för rädda att ta. Det är just därför jag tror att Metallica är och kommer förbli det största hårdrocksbandet genom tiderna. Sen har jag kanske inte riktigt vågat tro och hoppas på att de skulle lyckas spela in en ny skiva som håller samma mått som deras fem första albumen. De var på god väg att kunna skriva in Hardwired…to self-destruct i historieböckerna som ytterligare ett av de stora albumen men gick tyvärr inte hela vägen då jag inte kände mig fullt tillfredsställd med andra halvan. Trots detta jag tycker att deras tionde album är mycket bra, men det blir tyvärr ingen full-poängare. Den hamnar på en hedrande sjätte plats.

 Nu är som sagt väntan över att få lyssna på nya Metallica-låtar, nu börjar dock den stora väntan på att få höra dem live och då framför allt Moth Into Flame, Dream No More och Halo On Fire. Det kommer garanterat bli episkt.

 

BETYG: RB-Betyg-8_10
SKRIBENT: Jonas Lööw (jonas.loow@rockbladet.se)
BAND: METALLICA
ALBUM: Hardwired…to self-destruct
RELEASEDATUM: 2016-11-18
SKIVBOLAG: Blackened / Universal
BÄSTA LÅTEN: Dream No More och Moth Into Flame

BANDFAKTA – METALLICA

MEDLEMMAR

James Hetfield – lead vocals, rhythm guitar
Lars Ulrich – drums, percussion
Kirk Hammett – lead guitar, backing vocals
Robert Trujillo – bass, backing vocals

| HEMSIDA | FACEBOOK |

DISCOGRAPHY

Kill 'Em All (1983)
Ride the Lightning (1984)
Master of Puppets (1986)
…And Justice for All (1988)
Metallica (1991)
Load (1996)
Reload (1997)
St. Anger (2003)
Death Magnetic (2008)
Hardwired… to Self-Destruct (2016)

Metallica-Promo-2016


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar