Behind the scenes med Club Asylum – Musik är oss och vi är musik

Både kända och mindre kända band slåss om att få stå på scenen varannan onsdag när Club Asylum slår upp dörrarna. Rockbladets Gabi Mattsson har träffat Linus Johansson, David Athle och Daniel Hellström, eldsjälarna bakom klubben som är lika mycket musik som den som framförs på deras scen.

Club Asylum grundades år 2010, efter att tre musik älskande killar vid namn Mats, Fizzy och Danne fick en förfrågan om att starta en egen klubb på Pub Anchor. Föregångaren Riot Act hade precis lagts ner när killarna, tre veckor innan första spelningen ägde rum möttes upp för att lägga grunden till det som idag är en av Stockholms mest eftertraktade livescener.

– Vi hade ett möte med dom som har ansvaret på Pub Anchor och förklarade att vi ville boka egna band och spela musik från 1980-talet. Jag minns att de första banden som vi bokade var. De Van och Sherlock Brothers och det var så det startade. Sedan dess har två medlemmar bytts ut och Linus och David ersatte Mats och Fizzy, så jag är den enda kvar av grundarna bakom Asylum, berättar Danne.

Men det är inte bara i egenskap av arrangörer som killarna håller i eventen på onsdagar, det ger dem också möjligheten att få utlopp. Linus och David anser sig inte vara musikaliska på så sätt att de har spelat i ett band, till skillnad från Danne som under fem år var sångare i Hellstream. Mycket av deras goda rykte som sträcker sig utanför storstadens gränser beror enligt dem själva på att allt som händer kring bokningar är på ett personligt plan.

– Om vi bokar ett band så är det någon av oss som de pratar med, vi vill inte gå genom bokare utan för oss är kontakten med banden viktig. När ett band kommer hit för att spela möter vi upp dem och hänger lite med dem, kanske käkar lite och försöker skapa en avslappnad stämning. Vi slutar inte prata med medlemmarna bara för att de inte har spelningar inplanerade inom den närmsta framtiden, utan föredrar att hålla kontakten vid liv på alla sätt och vis, berättar Linus.

För David är det viktigt att banden känner sig välkomna och uppskattade, oftast slutar det med att vänskapsband knyts.

– Banden som kommer hit ska inte känna att de bara ska göra ett uppträdande och sedan dra, vi vill att dom ska komma hit och ha kul även utanför scenen. Om de kommer från en annan stad eller ett annat land så vill vi inte att de ska lägga pengar på hotell, utan de får alltid sova hos någon av oss. Club Asylum drivs inte av arrangörer som tänker på plånboken och vissa kanske anser oss vara ostrukturerade som inte bryr oss om siffror utan hellre går på känsla. Syftet med att arrangera olika spelningar är att skapa en scen för mindre band, men även större och på så sätt ge besökarna, men även oss själva och personalen som jobbar här något bra att lyssna och se på, berättar David.

Det är bara sedan två år tillbaka som killarna börjat satsa på att ta in lite större aktörer än tidigare, förut skedde det som mest en eller två gånger om året. Nu är det jämnare mellanrum mellan gångerna och har lyckats boka både Mitch Malloy och Johnny Lima. Samtidigt är det viktigt för trion att scenen i Stockholm hålls öppen, på grund av att så många andra ställen läggs ner blir scenen för de band som inte slagit igenom än mindre och mindre, något de vill förändra. Alla tre har därför suttit i juryn för Lidingö Rocken, som Danne varit med och drivit i snart 19 år. Det är så de upptäckt många olika band, däribland bandet Machista när de satt i juryn. Numera får Asylum mellan fyra och fem förfrågningar från band via mail i veckan och skulle det inte vara rätte genre så hjälper de till att hitta rätt ställe för dem att spela på.

– Scenen blir tyvärr inte yngre, men dagens unga band splittras nästan lika snabbt som de bildas eftersom dom är för otåliga. Machista är ett band vi plockade i rätt tid och det har gått riktigt bra för dem, ett annat band som lyckats riktigt bra är Toxic Rose. Deras marknadsföring i form av att de sålde hundratals tröjor och skickade ut promobilder gjorde att redan innan dom ens haft en spelning hade en stabil fanbase. Förhoppningsvis kan vårt engagemang i banden hjälpa dem nåt ut på samma sätt, men de måste inse själva att man måste marknadsföra sig på rätt sätt för att nå sin fulla potential, tycker Linus.

Deras hårda arbete har lönat sig på fler sätt än att bokningar av stora aktörer möjliggörs, uppbyggnaden av ett varumärke som de flesta i Stockholm känner till har gjort att det även finns möjlighet att arrangera event på fredagar eller lördagar.

– Anchor är ett ökänt rockställe, hit kommer alla som vill lyssna på riktig rock och vara i den genuina miljön som präglar just den genren. I och med att vi kör på Anchor och har gjort oss ett namn kommer det hit många så kallade bonusgäster också utöver stammisarna. Människor kommer hit för att de vet att vi spelar bra musik och tar hit bra band, oftast kollar de inte ens vilka som spelar, utan kommer hit ändå, berättar David.

Vänskapen mellan killarna är stark och det märks under intervjun att de står varandra nära. David är den i gruppen som skämtar mest och Linus den mer eftertänksamme, men också den som blir mest nervös inför varje spelning.

– Om det är en Asylum-onsdag så har jag en speciell ritual för den dagen, och det är att jag gör ingenting mer än att samla energi inför kvällen. För mig är det viktigt att hålla tider och att allt går bra, jag borde nästan få OS-guld i att måla fan på väggen, berättar Linus med ett skratt.

Han fortsätter berätta om en ritual han har varje onsdag när det är Club Aslym.

– En kvart innan jag ska gå hemifrån gör jag mig i ordning och plockar ihop skivorna jag vill spela under kvällen, för mig är musik allt. Förmodligen är det också därför vi har fått klubben att gå framåt, att vi tar den så seriöst. Alla som jobbar med den vet att varannan onsdag är en Asylum-kväll och trots att vi har andra jobb så har vi aldrig prioriterat något före, berättar Linus.

När Linus blir nervös brukar Danne och David försöka lugna ner honom, även om David hävdar att han aldrig upplevt honom som nervös, är Danne mer bestämd på den punkten.

– När Linus blir så nervös så får vi försöka hantera det genom att vara positiva och ibland ta på oss rollen som djävulen om det inte hjälper.

Även om det till större delen har varit mest positiva upplevelser genom klubben, så är alla tre eniga om att alla deras bästa, men även de sämsta stunderna har varit på klubben. Detta har varit platsen de alla gått till när livet inte alltid har varit så ljus, för dem innebär musik så mycket mer än bara toner och melodier.

– Musik är så mycket mer än bara musik, det är gemenskap och terapi för själen. Eftersom vi jobbat ihop så länge och även är vänner utanför klubben, så kan vi läsa av varandra ganska lätt genom musiken vi spelar och huruvida den personen har en bra kväll eller inte. En sak som är så fantastisk med det är att var du än befinner dig i livet, så hör du musiken mer än något annat, berättar Danne.

David förklarar att de är bra på att ge varandra utrymme och ingen sätter sig emot någons önskan om att bara få mingla runt och dricka öl, om man har en sådan kväll. Han berättar att när Mitch Malloy skulle spela, ville han själv bara gå runt och prata med folk, och då tog Danne över DJ-båset istället. Som DJ´s anser de att essensen av att vara rockdj ligger i att det är äkta och spelar därför enbart cd-skivor, dock anser de att vinyl hade varit bättre, men att eftersom skivorna då är ömtåligare och svårare att frakta hellre använder sig av cd-skivor.

– Om du är en dj som spelar rock, då har du inget behov av moderna attribut som Spotify eller en dator. Vi spelar all slags rock, men inte Sabaton, Metallica eller Volbeat, berättar Danne med ett skratt.

Trots att klubben betyder mycket för trion så erkänner Linus att han varit nära på att hoppa av när han av olika anledningen har blivit för trött på olika saker. Men samtidigt så vet han att det inte skulle dröja länge innan han skulle återvända.

– Jag bryr mig för mycket, både om klubben och om grabbarna. Om någon av oss är ledig en kväll så är vi ändå vakna vid halv fyra för att kolla hur det har gått.

För att undvika konflikter, även om de ibland kan uppstå så har killarna från början varit hårda med att det är majoritetsprincipen som avgör vilka band som bokas och de som inte gör det.

– Ibland är det bara så att två gillar ett band och en tredje gör det inte, eller tvärtom. Då får man välja mellan att antingen vika sig eller om man vet att det är en grupp som betyder mycket för någon annan, så brukar vi säga ja även fast vi själva inte gillar bandet, berättar David.

Intresset för musiken började på olika sätt för dem alla tre och när frågan dyker upp är David den första att svara. Efter att ha beställt sin andra öl tar han till orda och berättar om när han köpte sin första skiva.

– Om du frågar mig så är den bästa historian när man köpte sin första skiva, jag själv kommer ihåg precis alla detaljerna. Det var 1989 och jag var sju år gammal och hade precis fått min första veckopeng av mamma, och jag minns hur jag gick runt till Skivshoppen där Anders, Peppe Engs son jobbade tillsammans med en snubbe som hette Lasse. Den bärbara CD-skivspelare hade precis lanserats, men jag hade bara en kassettspelare så jag gick över till avdelningen där de förvarade kassetterna och Guns N´ Roses nysläppta album Appetite For Destruction hade precis släppts, så hyllorna var fullproppade med albumet. Fem sekunder in i introt på Welcome to the Jungle var jag fast och än idag kan jag precis varenda låt, precis som på Europes album, Prisoners i Paradise och Megadeaths Countdown For Destruction. Dom tre albumen var och är fortfarande de album som betyder mest för mig, jag kan återberätta precis varje detalj om hur det gick till när jag köpte dem och vart. Men när jag var 14 år gammal så hade jag en paus från rocken och blev skejtare, men när den fasen var över så var det just dessa skivorna som gjorde att jag hittade tillbaks till rocken.

David berättar även att hans kusin Peter har spelat en stor roll när det kommer till hans kärlek för rocken. Det var även han som tog med David till Sweden Rock Festival första gången när han var 22 år gammal och därmed gjorde åren mellan 2002-2004 till de viktigaste åren, för det var då David enligt sig själv hittade tillbaka till rocken.

Linus intresse däremot grundar sig i att han vuxit upp i en familj alltid har lyssnat på musik, även om de själva inte varit musikaliska så var rocken ett återkommande tema hos familjen Johansson.

– Något jag alltid kommer att förknippa min barndom med är när vi åkte till landet och min morbror lät mig lyssna på hans skivor. Jag skolades inte in som hårdrockare, men min morbror gjorde det ändå till sin uppgift att lära mig uppskatta musik och vad jag än hade, om det var minidisc eller cd-spelare så tog han sig tid att bränna ner musik för att ge till mig. Om vi ska nämna första skivan som köptes för egna pengar, så var det Three Doors Downs debutalbum The Better Life. På den tiden hade NK och Åhléns konstellationer som gjorde att man kunde lyssna på veckans album, men enligt mig är fortfarande Hell Freezes Over med Eagles den bästa, även om det är en liveplatta.

Han fortsätter berätta om när han fick utegångsförbud efter att ha blivit påkommen med första fyllan och straffet var att följa med sin mamma och se Bon Jovi på stadion.

För Daniel började det på ett helt annat sätt, på den tiden fanns det nämligen olika klubbar som skickade ut skivor man beställde genom katalog.

– Det var en cd-klubb som min mamma var med i, man kunde anmäla sig och så skickade de tre olika skivor varje månad. Men eftersom jag öppnade alla för att se vad det var, så kunde hon inte skicka tillbaka några alls. Den person som haft mest inflytande på min musiksmak är mammas kusin Kim, vi brukade tillbringa somrarna när jag var liten där han bodde och eftersom han var 10 år äldre och ägde massor med vinylskivor umgicks vi ofta. Det var han som lärde mig dubba från vinyl till kassett, främst skandinavisk rock som Yngve Malmsteen och Europe, men första skivan jag köpte själv var en TNT– skiva och Ozzmosis av Ozzy Osbourne.

Ett samtalsämne som killarna diskuterar när det gäller just skivor och vart man kunde köpte dem när det begav sig, leder till att de berättar om Heavy Sounds som tidigare låg på Malmskillnadsgatan.

– Där arbetade två killar som kunde precis allt om hårdrock och alla skivorna som de sålde, även när det gällde kunderna. Människor som jobbade inom musikbranschen gick dit bara för att få ett kulturutbyte med dem, tyvärr finns det inte kvar idag, men där köpte jag många skivor, berättar Danne.

När intervjun lider mot sitt slut och killarna beställer in varsin öl igen, avslutar vi intervjun med frågan om vad musik är för dem.

– Alla älskar hårdrock, men vi har nischat in oss på AOR och det i sig är en stil, varesig jag vill det eller inte så lyssnar jag konstant på musik. Musik är oss, vi är musik helt enkelt, tycker David.

För Danne däremot är det som att ha en privat psykolog, den musik han lyssnar på för dagen är också en reflektion av hans humör den dagen.

– Jag hittar mig själv genom musik och för att göra det så behöver jag inte så många skivor, det räcker med de jag har för att jag ska må bättre.

När det kommer till Linus låter det ungefär likadant, han både vaknar och somnar med musiken då den fungerar som en tillflyktsort som omger honom med trygghet.

– Det är livet och allt däremellan är Linn, min sambo. För att göra det enkelt, för oss är en bra låt helt ärligt en bra låt, det spelar ingen roll vilket bandet det är eftersom vi fortfarande upptäcker ny musik genom varandra.

SKRIBENT/FOTOGRAF: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)

FACEBOOK
 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar