BulletRain – En storslaget intim och magisk spelning

Ta ett mynt, lägg det i myntkastet och se showen som skulle slagit 1980-talets största med rocklängder ta form bakom glasrutan på musikboxen. Så är känslan denna kväll på Rockbaren i Märsta när BulletRain intar den lilla scenen. Och du, glöm inte att fylla fickan med mynt, för den här showen vill du inte ska ta slut.

Som fem tvättäkta rockmusiker med en stor portion av det stjärnstoft som lämnats kvar från 1980-talet står de där och inget blev efter denna kväll sig likt. Med en förförande, åmande dans och inräkning i takt med varje riff som Mattias Persson lugnt levererar, där han står lutandes mot väggen, tar Sebastian Sundberg med oss till landet What You Fear The Most. Med en pipa som har fler varierande tonarter än en gitarr har strängar, skapar han känsla och förkroppsligar musiken. Inlevelsen är stor och det enda som hindrar honom från att flyga ut över scengolvet, är att han står instängd mellan resterande bandmedlemmar. Niklas Månsson spelar på basen lika coolt avslappnad som Sebastian, den lilla scenen gör att de inte riktigt kan leva ut musiken, men det syns att det snart kommer eskalera i en musikalisk explosion. Även om de första tre låtarna går så där, så finns det en viss förståelse varför, men trots brist på publik vilket beror på arrangörens bristande förmåga att marknadsföra spelningen, så ger bandet oss allt och mer än så. Jonas Tillheden på trummor är en syn för sig, han befinner sig långt borta samtidigt som kontakten med Niklas hålls stabil, då den senare gör allt i sin makt för att ögonkontakten ska förmedla nästa sväng. Jonas har bra snurr på trumpinnarna och det ser nästan ut som det är inräkningen till när nästa bombastiska slag ska slå ner. Han lyckas utan att tveka, låta musiken gå in under hans hud och sippra ut genom kraftfulla slag i den takt den behagar. Robin Bengtsson lyckas gång på gång slå oss med häpnad, är det inte backup sång, vinande riff och senare under kvällen en grym cover när deras egna låtar tar slut, så är det med en dramatiskt mörk sång, samtidigt som fingrarna glöder av hettan som uppstår när de slår mot gitarrens strängar.

Efter att ha lyssnat igenom bandets senaste album, What You Fear The Most är det magiskt att se låtarna få liv på riktigt. Fear är en kusligt bra låt och varje ton sätts med perfektion, både sångmässigt och instrumentalt, Memory Lane är lika vacker som den är sorlig, men kvällens bästa låt och även mest känslomässiga är utan tvekan Far Away. Ett skimmer av stolthet, men ändå något lika skört som ett hjärta lägger sig fint över bandet, energin skickas ut till publiken och det går inte att stå emot. Budskapen som förmedlas genom Sebastians fulländade röst får än mer tyngd av de utomvärldsligt vackra gitarrslingorna, trummorna och basen leder bandet genom låten och tillför den exakta tyngden. Det är verkligen som att befinna sig långt bort, men det är också något där i som gör att det utan att ha vetat om historien till varför låten betyder så mycket för dem, till en stor favorit. Alla låtarna utmanar bandmedlemmarna som pressar sig själva till det yttersta, Sebastian trycker på mer och mer och håller de höga tonerna längre och längre, utan att brista en enda gång.  Iakttar man Mattias noga ser man att han ibland spelar toner som kräver att handen formar det berömda rocktecknet, horns. Detta samtidigt som han praktiskt taget stryper halsen på gitarren, då hela handen läggs över den för att hålla strängarna där han vill ha dem. Både han och Robin låter fingrarna glöda hela kvällen och även om Sebastian och Robin står som enad front, så är det en enad grupp musiker som står framför oss.

När Sebastian mot slutet genomför resten av spelningen på golvet, en scen som är mycket större och ger honom utrymme hoppar även Robin ner precis bredvid. Med en nu-jävlar-skiter-jag-i-er-alla- attityd låter han aggressionerna gå ut över instrumentet, Niklas står bredvid och låter äntligen han musiken styra mer än tidigare, äntligen ler de alla. Med glädjen utvecklas spontaniteten och allt från covers till spontana covers på AC/DC låtar, med omgjord text på svenska framförs och ett fan dras upp för att sjunga med, även akustisk bas som spelas med perfektion och inleder på så sätt nästa låt med bravur. Trots en femte önskan om att få upp bandet på scenen igen, måste även denna fullpoängare till kvällen ta slut.

Även om det publikmässigt och scenmässigt lämnade en del kvar att önska, så var detta utan tvekan år 2016 roligaste, mest intima och en storslaget fantastisk spelning. Om betyg högre än tio hade varit möjligt att sätta, då hade BulletRain utan tvekan fått det dubbla för sina insatser och musikaliska driv. Hade detta varit under 1980-talet och BulletRain hade spelat på samma scen som Guns N´ Roses, så hade de utan tvekan slagit GN´R med buller och bång.

 
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Gabrielle Holmberg (gabrielle@artpics.com)
EVENT: BulletRain
ARENA: Rockbaren/Vinyl, Märsta
DATUM: 2016-12-10
BÄST:  Det finns absolut inget som inte var ren perfektion
BETYG: RB-Betyg-10_10
 
BANDFAKTA- BULLETRAIN

MEDLEMMAR

Sebastian Sundberg – Vocals
Mattias Persson – Lead Guitar
Robin Bengtsson – Rhythm Guitar
Jonas Tillheden – Drums
Niklas Månsson – Bass
 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar