Dagskrönika Dag 2 – Black Christmass 2016

En hyllning till mörkrets töcken, en procession för att ge liv till den mörka nordliga delen av året och en höjdpunkt för metalheads land och rike över. Det finns många ord som kan nämnas om det årliga firandet av den svarta julen i Norrköping när vi beger oss in i den andra dagen av denna festivitet.

Efter initieringsriten till denna ceremoni har det blivit dags att röra sig mot mitten och sedan avslutet. Finns det något mer passande för detta när de hårdaste svartmetall-banden är lagda precis denna dag?

Fredagen lyckades avslutas ypperligt med att Bloodbath höjde ribban något oerhört, men inga band från samma dag visade några gigantiska svagheter. Med höga förhoppningar om en lyckad dag med band av hög rang är vi återigen tillbakaslängda till Flygeln i Norrköping. Och detta blir inte en besvikelse att bevittna någonstans.

Dagen begynns med ett starkt band som ter sig gå från klarhet till klarhet. Med två fenomenala släpp inom loppet av 2 år får vi bevittna ett Vanhelgd på stark frammarsch. Bandets djärva kombination av dödsmetall, black metal och doom metal lyckas göra detta till något som inte bara kan avnjutas på skiva. Live lyckas dessa herrar leverera något oerhört. När dessa drar igenom den slagkraftiga låten Dödens Maskätna Anlete visas en oemotsåndlig charm. Med förödande riff lyckas bandet locka förvånansvärt många människor i publiken för att vara ett sådant litet band samt för att ligga såpass tidigt på dagen.

Anstormningen senare får ske när gamla hederliga Nifelheim får pryda scenen. Mer tappra kämpar till hårdrockare samlas efter ett aningen hårt intoxikerat firande under föregående dag. Att även dessa herrar gör en kanonspelning och lyckas övertyga folk som tar dessa som ett kitschigt band. Med glimten i ögat lyckas dessa flyta förbi lika lätt som på moln. När spår som Sodomizer får ljuda, skrålar publiken med för full hals och en glädjefull avnjutning går att skåda från publiken sett.

Elden får sprida sig runt skogen, vi får besök av våra västerliga grannar med två band i rad som får hålla den anrika norska black metal-scenens flagg i högsta skyn. Både 1349, med deras hårt hamrande trummor och spretiga musikaliska bild, och brutala men vackra Taake lever upp till höga förväntningar från även de mest inbitna puristerna inom genren. Dessa blir dock en geografisk avsvängning i hopp om nya upptäckter.

Vi återvänder sedan till svensk mark när ikoniska vikinga-bandet Unleashed skramlar på med sin energiska och livliga dödsmetall. Bandet lever upp till sitt goda namn och lämnar över facklan till hemtraktens efterlängtade söner.

Det årliga och förväntade besöket av hederliga och anrika Marduk får avsluta riterna för denna årgång. Oftast brukar bandet ha något speciellt tema för publiken varje år, detta år fick våra öron förgyllas till tonerna av den klassiska skivan Heaven Shall Burn...When We Are Gathered, vilket i stor mån uppskattades av många trogna fans av pansardivisionen.

Detta får avsluta för detta år när upprymda metalheads får bege sig in till Värmekyrkan för ett sista glas, eller styra kosan hemmåt för att vila sig inför en hård hemresa. Festivalen har, för att summera, varit ett präktigt vrål från avgrunden. Med ett fantastiskt arrangemang av eldsjälar som tagit sin tid för att dra hit alla dessa band samt givit upp kropp och själ till att hålla detta uppe. En stor eloge och ännu ett hjärta vunnet till nästa år finns att finna när jag skriver dessa ord.

Nytillskotten under årets arrangemang har lyft det hela medan det gamla hederliga fungerat ypperligt. Att introducera mat tillagad med hjärta på övervåningen, lyckas inte enbart hålla kvar en hel del hårdrockare på marknadsplatsen, utan även ge en viss värme inifrån till de mest brustna och trötta själarna för att återigen kunna bege sig in för fler doser tung metall. Det gamla goda med Necrolords utställningar har nästan vävt sig in i festivalens tyg och det är alltid lika vackert att efter en del stimuli av öronen lyckas ha något vackert att lägga ögonen på.

Allt-i-allo känner en sig aningen hjärtbruten på vägen hem. En får känslan att denne lämnat kvar en del av sin själ i Norrköpings vackra stad. En hel del nya minnen och nya ansikten att lära känna finns alltid varje år. Genom att kombinera fantastiska bokningar av band stora som små och även ha en väldigt mysig atmosfär, lyckas Black Christmas ännu ett år till. Festivalen har nu blivit en del av själen och det blir definitivt ett återbesök även nästa festival, ty bandet har lyckats cementera sig som Sveriges bästa festival i mitt tycke.

BILDSERIE - DAG2

SKRIBENT: Nikita Smirnov (nikita.smirnov@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Soile Siirtola (soile.siirtola@gmail.com)
EVENT: Black Christmass 2016
DATUM: 16-17 december 2016
BÄST: Slutligen få se 1349 och Taake leverera något oerhört, två rikitigt bra spelningar. Samt hur överväldigande Nifelheim var.
SÄMST: Att Vanhelgd bara spelade i en halvtimme. En ren kittlande retning. Påvisar det att det var få saker att klaga på på grund av hur bra det var? Svar, ja.


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar