DENIED – Let Them Burn (skivrecension)

För tre år sedan släppte DENIED sitt första album efter en rad lyckade demos och EP:s, med nytt alster i antågande under kommande år vore det en dödssynd att inte lyssna igenom tidigare alster. Let Them Burn är ett varierande album som kreerar fram en åstundan efter nästa alster, detta för att på ett gemytligt sätt kunna följa DENIEDS utveckling.

Inledningsvis gör Judas Kiss att förhoppningarna på resterande spår ska stiga allt mer, de fartfyllda gitarrslingorna är nästan glänsande vackra att smeka öronen med. Den underbara rösten som präglas av cigarr och whiskey varierar mellan varsamma örfilar och rejäla knytnävsslag mot trumhinnorna och får sin styrka från välkomponerande slag från trummorna. Basen dämpar den ljusare tonarten som rösten stundtals antar och berättelsen om Judas Kiss, det oförlåtliga sveket skapar ett behov av att höra fortsättningen och domarens dom.

Dead Messia innehåller abnormalt tunga toner och direkt från första riffet är det en låt att höja till skyarna. Vissa baspartier får det att framstå som om en stråke drogs över strängarna, detta för att ge än mer börda och utmana resterande instrument. En maktkamp uppstår stundtals med trummorna som med jämna mellanrum lyckas ta över ledningen med tydliga slag på cymbalerna, detta vägs i sin tur upp fint av gitarrens smygande inputs. Dom återkommande gitarrsolon som fortsätter genom albumet visar på DENIEDS förmåga att ta något enkelt och göra det mycket mer avancerat än det var från början. Ett spår som ska åtnjutas live, så att händerna kan få klappa den takt de så starkt har begär av. Constant Rage har den snabbaste inledningen på albumet enligt mitt tycke, hårdheten är tillbaka och det är först efter en stund som sången tar över efter trummorna som introducerar spåret. En mycket mer dämpad bas gör dem sedan sällskap och det märks tydligare nu att sångaren vet exakt hur instrumenten ska hanteras i förhållande till hans sångförmåga. Until The End består av futuristiska slingor som är något helt nytt, när gitarren sedan ebbar ut och tas över av entoniga slag från trummorna vars bryskhet bara ökar gör även trycket från låten det. Trots att det instrumentalt är en fullträff, så är det något i låten som skär sig lite mot resterande spår, jag kan se vart det bär av, men detta är tyvärr skivans svarta får som sticker ut från mängden några millimeter för mycket.

Lesser Son startar med kaxigt utmanade trummor och bas som tillsammans har en skön synkad ton. Den skapar i sin tur en tyngd vilken smeksamt och sakta läggs i örat på åhöraren, i sin tur får de sällskap från den likgiltiga gitarren som klagande ökar trycket till punkten då den hotar att spränga hörselgången. Nivån på sången är stundtals lite för lågt jämfört med instrumenten, men den har samtidigt något som gör det till ett spännande alster att lyssna på. Nothing is Sacred innehåller både instrumentala delar och sång som obarmhärtigt tar över kropp och själ, nu är DENIED tillbaka på den höga platå dom hör hemma och de många tempoväxlingarna bjuder på återkommande överraskningar. Gitarrerna är smarta och avbryter sången på precis vid rätt tillfällen för att stå i rampljuset tillräckligt länge för att sätta ett musikaliskt avtryck.

The Black Room skapar en katt och råtta situation där åhöraren jagas under en fartfylld åktur. Instinkten att springa och gömma sig blir bara starkare ju längre in i spåret man kommer och mot slutet är det som alla energinivåer har bränts upp. Ett elakt skratt får uppbackning av hånskrattande instrument och känslan av att slutet är nära blir bara starkare och starkare ju högre muren som blockerar utgången blir. Gnällande gitarrer vars klagosång ökar markant inleder sista spåret på albumet i skepnad av In Hell. Tre tempon som baseras på trummor och bas kompas fint av gitarrernas egna som följs av en fin sångröst. De många olika höjningarna av tonarter som sedan sänks på ett sådant sätt att det knappt märks av utformar utomordentliga variationer som präglar låten på ett variationsrikt sätt. Sammansynkningen av de tre olika tonarterna samt temponivåerna som utmanar varandra på ett snyggt sätt gör att refrängen och gitarrsolon klistrar sig fast hårdare i minnet än bryggorna i texten.

SKRIBENT:  Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: DENIED
ALBUM: LET THEM BURN
RELEASEDATUM: 2013-01-26
SKIVBOLAG: Sliptrick Records
BÄSTA LÅT: Garden of Stone
BETYG: rb-betyg-8_10

TRACKLIST

1. Judas Kiss
2. Dead Messiah
3. Garden of stone
4. Constant rage
5. Until the end of time
6. Lesser son
7. Seven times your sin
8. Nothing is sacred
9. The black room
10.In Hell

BANDFAKTA - DENIED

Members
Andreas Larsson - Vocal
Andreas Carlsson - Guitar
Linus Öhman - Lead guitar
Pete Dolls - Drums
Tomas Holtinkoski - Bass

Reporters Note: När albumet spelades in var Johan Fahlberg sångare i DENIED

DISCOGRAPHY

SEVEN TIMES YOUR SIN (demo cd) - 2005 
THE NEW ARMY FOR THE OLD REVOLUTION (demo cd) - 2007
CHAPTER III (demo/promo EP) - 2009
JUDAS KISS (EP) - 2013
LET THEM BURN - 2013
THREE DEGREES OF EVIL (single) - 2014

HEMSIDA FACEBOOK 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar