Det växer ingen mossa på The Rolling Stones

Mick Jagger (73), Charlie Watts (75), Keith Richards (72) och Ronnie Wood (69) utgör tillsammans kulturinstitutionen The Rolling Stones, eller som de kallas i vardagligt språkbruk; “världens bästa rockband.” Den 2 december släppte de seglivade ikonerna sitt första studioalbum på drygt tio år, ”Blue and Lonesome”.

Bara blues. Det var så det började och kanske är det också så det slutar. Scenen satt till tidigt 60-tal. En ofta berättad historia om hur Keith Richards och Mick Jagger möts på en tågperrong i Dartford, England. En förbrödring uppstår utifrån de amerikanska blues- och r’n’b-plattor som Keith Richards (eller var det Mick Jagger?) bar i famnen.

Duon började snart göra egna attitydstinna versioner av den gamla Chicago-bluesen och resten är, som det så vacker heter, historia. År 2012 firade medlemmarna femtio år som världens bästa och mesta rockband och de har ännu inte visat några som helst tecken på att vilja lugna ner sig. Den 2 december släppte The Rolling Stones albumet Blue and Lonesome, en spontant inspelad skiva med enbart klassiska blues covers på artister som Howlin’ Wolf, Jimmy Reed och Little Walter. Tillbaka till rötterna, alltså. Idén är så självklar att jag och många med mig inte förstår hur det kunnat dröja ända så länge.

The Stones” gör en platta där de flesta av låtarna är så gamla att de kunnat figurera på bandets debutalbum för mer än ett halvt sekel sedan. Inte så väldigt mycket senare än så är tidpunkten vi måste backa till för att hitta en Stones-skiva som låter lika lustfylld och inspirerad som Blue and Lonesome. I egenskap av uttalad fanatiker måste jag ändå erkänna att jag fasade för albumet när det utannonserades. Jag såg framför mig; inte ett album utan snarare ett “affärsmöte” av “miljonärer träffas i hypermodern studio och spelar stulna blues-licks för att säkra sina barnbarnsbarns pensioner”-typen. Men ack, så fel jag hade!

Driv och hunger. Rått, autentiskt och känsloframkallande. Producenten Don Was borde tilldelas någon form av geni-utmärkelse för den ljudbild han lyckats skruva fram. Albumet är inspelat i en modern studio med allt vad det innebär, men låter trots detta kanske mer källare eller garage än vad The Rolling Stones någonsin gjort. Och det hela känns aldrig konstlat eller överspelat. Blues utan fuffens och förbehåll.

Gitarristen Eric Clapton, som spelade in sitt eget album i grannstudion, gästar bandet på två av låtarna. Relativt överflödigt, faktiskt. Hans solon känns som en del av tapeten i rummet där The Rolling Stones står i mitten. Erics gitarrspel har på äldre dagar degraderats till stapelvaror, vilket är väldigt långt ifrån vad Stones sysslar med på den här skivan.

Blue and Lonesome är en fantastisk, smärtsamt vital och hänsynslöst americana-smutsig platta. Givetvis ska vi inte ta det för någonting mer än vad det faktiskt är; ett gäng sjuttioåriga gubbar som spelar sina favoritlåtar. Men det finns trots allt någonting fint över det. Att sluta där man började hyser en särskild sorts nostalgicharm. Klart står i varje fall att The Rolling Stones mojo fortfarande är intakt. Legenden fortsätter ett tag till. Från vissa av internets hörn hörs rykten om en kommande Europaturné. Vi ses där, va?

LÅT FÖR LÅT

01 – Just your Fool (Buddy Johnson)RB-Betyg-10_10

Albumets första spår fick vi i form av singel slicka i oss redan i början av oktober. En blytung blues som kanske gjort sig mest känd i Little Walters version från 1962 brukas här för att rivstarta maskineriet The Rolling Stones. Den dörr som Eric Clapton med flera bara kikat genom nyckelhålet på sparkar Keith Richards in med båda fötterna så fort låten rullar igång. Vi snackar blues och rytmkänsla av rang! Jag håller inte överhuvudtaget med er som anser att Keith var världens bästa rytmgitarrist. Han är världens bästa rytmgitarrist. Hans grova, plötsliga och något aggressiva approach till Just your Fool gifter sig väl med Charlie Watts löjligt sexiga stomp-tolva.

Mick Jagger jämrar sig via munspelet på ett sätt som sällan hörts från honom tidigare. Frontmannen är i sitt esse och den lagom reverbtyngda rösten sitter där den ska. Den grova och “kantstötta” produktionen känns väl genomtänkt, utan att vara överspelad eller framstå som “fejk”. Live i studion och inga pålägg. Bara blues. Inspelningen av Just Your Fool är antagligen det bästa och mest vitala The Rolling Stones spottat ur sig de senaste tre decennierna.

 

02 – Commit a Crime (Howlin' Wolf)RB-Betyg-8_10

Näste man till rakning blir blueslegenden Howlin’ Wolf. Lyssnaren bjuds på reverbmättad sång i samma anda som på föregående spår. Ronnie Wood tar ett steg fram i mixen och levererar syrliga och virvlande gitarrslingor i symbios med Micks intensiva munspelstoner. Frontmannen har alltid varit en munspelare av rang, och särskilt när det gäller blues. Men övningstimmarna lär ha varit många under de senaste åren. Hans smakfulla fraseringar är som en mental flytväst i träsket. That boy can play! Mot slutet börjat Charlie Watts succesivt hamra igång en galloperande rytm som äter sig igenom mixen. Fylligt, förträffligt och förstklassigt!

 

03 – Blue and Lonesome (Memphis Slim)RB-Betyg-10_10

Någonting är lite annorlunda nu. Blue and Lonesome är en långsam och ångestmättad blues. Den är enligt uppgift den första bandet spelade in under tredagarssessionen och vad som satte projektet i rullning. Numret byggs upp runt omkring saftiga gitarr-räkor serverade av både Keith och Ronnie. Mick Jagger sjunger med en verklig smärta i den nu något ansträngda rösten. Och jag ska sluta tjata, jag lovar, men han måste ha sålt sin själ till glitterdjävulen flera gånger om för att kunna spela munspel sådär. Om jag hade haft en värdig skäggväxt hade jag antagligen gråtit ansiktsbehåringen våt till det här spåret. Dra mig baklänges, vilken gåshud! I’m blue and lonesome, baby!

 

04 – All of Your Love (Magic Sam)RB-Betyg-7_10

Bandet gör det de ska och mycket, mycket mer, men när vi når skivans fjärde spår börjar det stå klart att det här kanske är Mick Jaggers stund mer än någon annans. Hans insats var kanske den jag tvivlade mest på inför skivsläppet, men han lyckas verkligen överraska. Det hörs hur roligt han har när han självsäkert ylar och raspar sig igenom Magic Sam’s låt, sjungandes “All of your love, I’ve got to have it one day”. Kanske inte en låt man kommer att återvända till särskilt ofta, men ett fint skyltfönster för en frontman som fortfarande tillhör de allra bästa.

 

05 – I Gotta Go (Little Walter)RB-Betyg-9_10

Såhär ska det låta! Swing-blues i rasande tempo. Charlie Watts visar var groove-skåpet ska stå och Keith och Ronnie är med på noterna. Mick levererar årets vassaste upptempo-munspelssolo och det märks att The Rolling Stones nu är precis där de vill vara. Du kanske tror att du har kontroll över dina axlar och höfter? Då tycker jag att du ska veva igång I Gotta Go och se hur många av dina kroppsdelar som fortfarande är i led när du är klar.

 

06 – Everybody knows about my good thing (Miles Grayson och Lermon Horton)RB-Betyg-6_10

Det första av två spår på vilka Eric Clapton gästspelar och  träder fram för att bjuda oss på gitarrsolo. Frågan är bara; varför? Enligt mig försvinner här mycket av den friktion och spänning som i föregående låtar varit självklar. Det låter fortfarande bra, men den råa, smutsiga och dieseldränkta charmen är nästan helt och hållet borta. Mick Jaggers stora svepande sång hjälper till att binda ihop och rädda låten, vilken trots allt fungerar som en välbehövlig paus innan The Rolling Stones smutsar ner sig igen.

 

07 – Ride ‘Em On Down (Eddie Taylor)RB-Betyg-9_10

Ja, vad ska man säga när man ställs inför någonting av den här kalibern? Mick Jagger sätter sig för en gångs skull i baksätet ett tag vad gäller sången och låter bandet kliva fram och leda via växelvis pumpande gitarrspel och hårt bultande trummor. Charlie is good tonight, isn’t he? Riktigt smutsigt och nästintill oanständigt. Det är faktiskt tveksamt om den här låten någonsin framförts bättre än den gör av The Rolling Stones här.

 

08 – Hate to See you Go (Little Walter)RB-Betyg-10_10

Den här dängan släpptes som plattans andra singel med tillhörande musikvideo. Ronnie Wood visar framtassarna i ett av skivans med beroendeframkallande riff. Det verkar ju onekligen som att Little Walter är The Rolling Stones grej. Ronnie levererar fylliga gitarrslingor medan Keith Richards står för det underliggande groovet. Sättet de båda väver ihop sitt gitarrspel på är mer tydligt och häpnadsväckande än någonsin.

 

09 – Hoodo Blues (Otis Hicks och Jerry West)RB-Betyg-6_10

En cover på Otis Hicks och Jerry Wests ofelbara Hoodoo Blues står näst på tur. Låten, som kanske är mest känd i Lightning Slim’s version, skulle kunna passa The Rolling Stones som cigarren i bröstfickan. Tillfredställande och dunkande trummor bidrar enormt till spårets helhet, men förutom detta känns det tyvärr som att låten tar slut precis innan bandet når det mustiga groovet som krävs. Hoodo Blues är stabilt men tillför ingenting till albumet. Och det börjar tyvärr kännas som om att Mick redan bränt av sina största och svängigaste munspels-lick och nu tutar lite på måfå.

 

10 – Little Rain (Ewart G. Abner och Jimmy Reed)RB-Betyg-8_10

Nästintill plågsamt långsam bluestolva som uppfyller plattans kvot för en härlig “slow-burner”. Keith Richards fingrar hittar verkligen rätt här. Kanske kan han på ålderns höst inte spela lika fort som han en gång kunde, men i låtens långsamma tempo visar han prov på smakfullt gitarrspel och bekräftar att han fortfarande är en av världens svängigaste bluesplayers. Mick Jagger hittar visselregistret på sitt munspel och man kan när man lyssnar nästan föreställa sig själv i en veranda-gungstol mitt på den amerikanska landsbygden. Då självfallet tuggandes tobak och skjutandes ett par hagelsalvor mot de intet ont anande uppradade ölburkarna framför. Americana!

 

11 – Just like I treat you (Willie Dixon)RB-Betyg-8_10

Okej, medborgare, vi är tillbaka! Vilda Western-piano och slamriga trummor, Keith Richards skvätter rullande riff omkring sig och Ronnie Wood fyller i med ståtliga lick. Willie Dixon-covern besitter inte riktigt samma vitalitet och charm som av skivans bästa spår, men nog är den dansvänlig så att det räcker och blir över!

 

12 – I can’t quit you baby (Willie Dixon)RB-Betyg-9_10

Herr Eric Clapton ger sig återigen i mixen. Nu på ett långt mer tillfredställande vis än på Everybody knows about my good thing. Sången är svepande, men samtidigt kraftfull. Bandet hugger fram rytmen och låter Slowhand “göra sin grej”. Prestationen fullkomligt dryper av passion, och när Mick Jagger efter låtens slut hörs säga “Was that okay?” kan man inte göra annat än att falla in i KeithsYeah, boy!

 

RB-Betyg-9_10SKRIBENT: Johannes Widergren (johannes.widergren@rockbladet.se)
BAND: The Rolling Stones
ALBUM: Blue and Lonesome
RELEASEDATUM: 2016-12-02
SKIVBOLAG: Polydor Records
BÄSTA LÅTEN: Just your fool, Blue and Lonesome och Hate to See you Go

 

BANDFAKTA – The Rolling Stones

MEDLEMMAR

Mick Jagger – Sång och munspel
Keith Richards – Elgitarr
Charlie Watts – Slagverk och percussion
Ronnie Wood – Elgitarr

ÖVRIGA MUSIKER

Daryl Jones – Basgitarr
Matt Clifford – Klaviatur
Chuck Leavell – Klaviatur
Eric Clapton – Elgitarr på “Everybody knows about my good thing” och “I can’t quit you baby”
Jim Keltner – Percussion på “Hoodoo Blues”

LYSSNA PÅ ALBUMET HÄR:

DISKOGRAFI

The Rolling Stones (England's newest hitmakers) (1964)
12X5 (1964)
Rolling Stones No. 2 (1965)
The Rolling Stones Now! (1965)
Out of Our Heads (1965)
December’s Children (And Everybody’s) (1965)
Aftermath (1966)
Got Live If You Want It! (1966)
Between the Buttons (1967)
Flowers (1967)
Their Satanic Majesties Request (1967)
Beggars Banquet (1968)
Let It Bleed (1969)
Get Yer Ya Ya’s Out (1970) (Live)
Sticky Fingers (1971)
Exile on Main St. (1972)
Jamming with Edward (1972)
Goats Head Soup (1973)
It's Only Rock 'N Roll (1974)
Black and Blue (1976)
Love You Live (1977) (Live)
Some Girls (1978)
Emotional Rescue (1980)
Tattoo You (1981)
Still Life (1982) (Live)
Undercover (1983)
Dirty Work (1986)
Steel Wheels (1989)
The Rolling Stones – Atlantic City '89 (1989) (Live)
Flashpoint (1991) (Live)
Voodoo Lounge (1994)
Stripped (1995) (Live)
Honky Tonk Tokyo (1995) (Live)
The Rolling Stones Rock and Roll Circus (1996) (Live)
Bridges to Babylon (1997)
No Security (1998) (Live)
Live Licks (2004) (Live)
A Bigger Bang (2005)
Shine a Light (2008) (Live)
Blue and Lonesome (2016)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar