Martin Sandvik och Tommie Winther – Två musiker, ett instrument

Två musiker med olika bakgrund och influenser möts denna dagen för att berätta om rollen som basister. Martin Sandvik från Hardcore Superstar och Tommie Winther från REFUEL är basisterna som brinner både för musik och instrumentet bas. Men trots passionen så finns det dagar då den riskerar att flyga in i väggen.

- När jag var åtta år gammal såg jag Gene Simmons och bestämde mig då för att jag skulle bli basist jag med. I samma veva grundades mitt första band, eftersom vi ville efterlikna KISS så mycket det bara gick, med smink och allt så ville vi även ha deras rekvisita, berättar Martin.

Han fortsätter berätta om en gång när han var mellan tio och elva år gammal och bandet fick tag i kolsyreis som de la i vatten för att de ville addera pyroteknik till sitt uppträdande. Detta slutade med att hela lägenheten blev rökfylld, vilket bandet tyckte var en cool effekt.

- Eric Singer och Geddy Lee är två andra basister som jag ser upp till, speciellt Lee eftersom det var han som fick mig att börja öva. Jag var helt förbluffad över allt han åstadkom på basen, men något som också lockade mig var bandlivet, det är den delen jag alltid har älskat. Det finns något romantiskt med att vara ett band och skriva låtar som man sedan spelar live. Rockstjärnelivet med sex, droger och rock n´ roll har aldrig lockat oss, vi i Hardcore Superstar har alltid varit ute efter att känna att vi gör något som är kul, och att få göra något kreativt tillsammans med några man känt sedan skolan har något speciellt över sig. Vic (Zino) är den enda jag inte gick i samma skola med och Adde (Moon) började jag spela med när vi var femton, men vi är lika nära allihopa och har samma mål med bandet, berättar Martin.

30092016-sandvik-winter-intervju-js-dsc_4944

Tommies resa som basist började däremot när han började spela gitarr och upptäckte att Iron Maidens bok, Fear of The Dark även innehöll noter.

- Jag började spela i musikskolan, men att lära mig spela lilla snigel var inte något som lockade. Men så kom möjligheten att kompa pianisten i kyrka och det passade mig bättre, jag var bara intresserad av elektriska instrument och hårdrock. Kombinationen av piano och bas är också en oslagbar kombination,

Tommie var tretton år gammal när han gick med i sitt första band, då två äldre killar en dag kom fram och sa att det fanns en plats ledig i deras band.

- Det var väl inte direkt så att de frågade, utan mer att vi har en plats i bandet och du spelar bas, så då gick jag med i mitt första band som spelade dödsmetall. Men det gick rätt bra för oss, vi spelade in demos och en samlingsskiva med olika band från Göteborg, men just den genren är inte riktigt min typ av musik, men det som lockade var att spela med de äldre.
Trots att Tommie och Martin har olika erfarenheter är de båda väldigt noga med att fortsätta utvecklas som basister, enligt dem själva är det viktigt att resterande bandmedlemmar har något att stötta sig mot.

- Jag och Adde kan fortfarande träffas i replokalen för att få ihop groovet, men det är ansvaret vi basister har, att ge till exempel som i mitt fall Vic och Jocke något att hålla sig till. Ansvaret i sig är inget jag egentligen tänker på att jag har, mer att vi är lyckligt lottade som kan leva på musiken och då känns det ännu viktigare att öva in riffen rätt, berättar Martin.

Tommie håller med det Martin säger och berättar att han själv spelar efter sin bästa förmåga och anpassar det till låten.

- Jag är ett stort fan av Cliff Willians, men även av basisten i Slye and The Family Stone, i en av låtarna spelar han en enda ton rakt igenom hela låten, men det svänger verkligen om det. En sak som är väldigt viktig och det är att alla instrumenten på något sätt svänger, Billie Sheehan är en basist som vet hur man ska färga och limma ihop låtarna. Även om han stundtals befinner sig utanför boxen så att säga, så är det riktigt bra när han pumpar åttondelar, det vill säga ligger på en ton och kör, berättar Tommie och demonstrerar vad åttondelar är genom att klappa händerna i samma takt.

Trots deras olika influenser och tycke samt smak gällande basar och basister finns det en basist och ett album som båda två tycker är inspirerande att försöka efterlikna.

- Appetite For Destruction med Guns N´ Roses, på den spelar Duff Mckagan som en gammal kontrabasist. Tonerna han väljer är något som fortfarande imponerar på mig, det är inte flashigt utan väldigt snyggt, men samtidigt musikaliskt och smakfullt. Jag har försökt göra samma sak och det har gått bra, men jag är inte i samma liga som Duff, berättar Martin.

Även Tommie tycker att baspartierna på skivan är som han uttrycker det magisk.

- Allt från gitarr till trummor går så bra med bastonerna och det märks tydligt att Duff och Steven har tillbringat mycket tid tillsammans, precis som Adde och Martin gör för att nöta in det ordentligt, tycker Tommie.

30092016-sandvik-winter-intervju-js-dsc_4976

När intervjun äger rum befinner vi oss i Martins studio, detta för att Refuel som Tommie spelar bas i håller på att spela in två låtar som förhoppningsvis ska leda till ett skivkontrakt. Under intervjun är Tommie som annars brukar vara den som styr, mer tystlåten och det märks att han har stor respekt för Martin. Men även det faktum att han inte gillar att vara i centrum märks, Martin däremot berättar gärna om livet som musiker och det märks att där finns en ständig längtan att ge sig ut på vägarna igen. Skillnaden mellan att spela live och studio är stor enligt de båda basisterna och de förklarar att spelar ett band live måste man alltid ha två förstärkare.

- Personligen så tycker jag det behövs extra mycket bas om det bara är en gitarrist, så att det låter som en distad gitarr och en vanlig. Mycket handlar om att fylla ut och vara lite av den andra gitarristen när vi spelar live, samtidigt som man leder resten av bandet tillsammans med trummorna. För att inte ta över helt gäller det att man är smakfull i sitt sätt att kompa sången och gitarrsolona, det är lite av en klyscha men basister är coola snubbar som inte alltid behöver stå längst fram och synas, men samtidigt så faller allt utan oss, berättar Martin med ett skratt.

- Det handlar om att ge dem något att luta sig mot och då återkommer vi till svänget jag nämnde tidigare. Mamma brukade alltid fråga varför jag valde bas och inte gitarr som är enklare och då ger jag henne samma svar som jag ger dig nu och det är att jag spelar solo från början till slut med basen. Gitarrister har sina stunder i rampljuset då de får skina, men en basist skiner hela tiden, det är sällan vi slår ut en ton för ändrar basisten något, då förändrar det hela låten eftersom det är vi som säger vilken ton som ska spelas, förklarar Tommie.

Alla musiker minns sitt första riktiga instrument och Martin är inget undantag, hans först bas var en jazzbas, anledningen till varför valet föll på en Fender av den modellen var hans femton år äldre kusin. Numera spelar han på en elbass av märket Rickenbacker, detta för att den har ljudet som påminner om en planka. Tommies första bas var av märket Yamaha, något som Martin småskrattar åt under intervjun.

- Att hitta rätt bas är inte svårt, du känner det direkt när du tar i den första gången, som när Tommie i torsdags visade mig sina basar. Direkt när jag kände på halsen så visste jag att det inte var något för mig. En viktig grej är att det ska sjunga mycket i den så att den kan åstadkomma mycket ljud även när jag spelar akustiskt på den. Många basister föredrar att ha dem ganska stumma, men jag vill ha dem lite mer sjungande, anser Martin.

Totalt har Martin elva basar, varav två används till livespelningar och Tommie har nio stycken, men trots att Martin äger fler instrument så har de båda en gemensam favorit och den finns i Martins ägo, en Richenbacker som tillverkades 1971 till John Enthwistle i The Who.

Trots kärleken till både musik och instrumentet finns det dagar då även Martin bara vill slänga basen i väggen.

- Vissa dagar så går det inte, andra dagar är det helt fantastiskt att plocka upp basen och spela, men mycket beror på dagsformen. Det i sig gör att man blir mer frustrerad eftersom att instrumentet är en förläning av en själv, så när det inte går bra är det som att ha tandvärk. Skulle jag inte spela bas hade jag valt saxofon, det har alltid fascinerat mig och piano, om du sitter vid ett piano och skriver låtar så är det som om de baseras på ett annat språk eftersom gitarr och bas är av helt annan tonart.

30092016-sandvik-winter-intervju-js-dsc_4940

Något Martin gärna gör när han får tid över är att besöka en pianobar och lyssna på när klassiska stycken spelas upp. Han förmodar att det är anledningen till varför han föredrar att använda sig av nylonsträngade gitarrer när nya låtar ska skrivas. Oftast kommer han på riffet eller melodin i huvudet, det är viktigt att själva skissen som låten byggs upp genom är enkel. Yrket som musiker kan ibland vara en fördel, men även en nackdel.

- Vi är båda två yrkesskadade och analyserar hela musiken, allt från hur de lirar till soundet och hur det är producerat till arrangemanget, men det betyder inte att det är något negativt. Men ibland blir det tyvärr så, ett bra exempel är den nya skivan som Ghost har släppt, jag kunde inte förstå genialiteten i det förrän jag bara lyssnade på skivan och slutade analysera, berättar Martin.

- Om du har börjat spela i ett band och släppt en skiva, då kommer det naturligt att analysera allt som du hör. Skillnaden mellan oss är att Martin, som även är producent lägger in sina egna värderingar i musiken, medan jag istället fokuserar på att uppskatta vad musikern har gjort, samtidigt som jag analyserar hur de har gått tillväga.

Martin förklarar att det är de små detaljerna som kan tyckas vara oväsentliga, men genom att fokusera på varje enskild del så skapar man liv i låtarna. Enligt honom ger det musiken en personlig prägel bestående utav personligt, men även det han refererar till som skit under naglarna.

- Det ska finnas lite skit under naglarna kvar som jag brukar säga, alla datorprogram idag kan väldigt lätt sudda bort ens personlighet. En musiker har bara sin röst oavsett om den kommer ut i form av sång eller instrument, så är det fortfarande viktigt att behålla det där som gör att musiken blir trovärdig. Om du inte låter som om du själv tror på det, då kan inte lyssnaren ta det till sig.

Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Fotograf: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar