Primordial – Black Christmass 2016

Primordial är ett band som idag inte behöver någon närmare presentation, det är ett band som alltid levererar live. Det som gör dom till ett fruktansvärt bra liveband är att de vet exakt hur de ska använda varenda ton till en fulländad harmoni. Alan Averill är den mästerliga dirigenten, hans musiker vet exakt hur de ska utnyttja scenutrymme och musiken så att Alans mästerliga röst verkligen kommer till sin maximala rätt. Det är inte bara sina musiker han dirigerar, han gör det lika mästerligt med publiken, vi följer hans aura vart han än vill att vi ska vara.

Alan Averill har en nerv och en själ i rösten som gör sig fantastiskt mot den dramaturgi som musikväggen bygger upp. De inleder starkt med "Where Greater Men Have Fallen", en oerhört stark låt och jublet går genom publikhavet. Även om texterna behandlar tunga och djupa ämnen så gör de det med en briljans och det mörka blir bara oerhört vackert. För att kunna se ljuset måste mörkret omfamnas!

Rökdimman ligger över scenen och en spröd sakral slinga, det är också element av keltiska toner och med de elementen bygger de sin musik. Publiken är tänd och det är ett sådant där gig när artist och publik blir ett, energin strömmar fram och tillbaka. Den keltiska själen i musiken svävar över oss som en klagande Banshee!

De ger oss de stora låtarna, de där låtarna som tänder publiken lite extra och som gör sig fruktansvärt bra live. Scenspråket är starkt och att se Primordial live är mer än bara ett gig, det är teater, det är poesi samtidigt som det är ett jävligt bra framträdande musikaliskt! Det är ibland naket och avskalat men far ut i det bombastiska scenspråket. Alan är poeten, historieberättaren, sångaren, skådespelaren och artisten. Hans skickliga musiker bygger bakgrunden fenomenalt, tonerna går från enkla slingor till bombastiskt och storvulet. I publiken syns många bandtishor så det är inte svårt att förstå att fansen är på plats.

När The Coffin Ships spelas tänder publiken ett snäpp till. Det är en låt om hungersnöd och emigrationen till USA. Låten är dock tidlös och kan appliceras på vår egen, svenska historia eller flyktingströmmen genom EU och Dödens skepp över Medelhavet. Tidlösa låtar blir klassiker ochThe Coffin Ships är en sådan låt. Alan inleder och avslutar giget på exakt samma sätt vilket knyter ihop det hela, det gör han med orden ”We are Primordial from The Republic of Ireland!”

Efter spelningen fick jag en chans att prata med Alan och det är en intressant man att prata med. Många olika lager och samtalet handlar mycket om filosofi och exenstialism, han säger själv att han är politisk utan att för den skull behöva vara partibunden. Det man slås av när man verkligen sitter öga mot öga med han är att hans avsminkade personlighet är en mer karismatisk än scenpersonligheten. Man sugs in i hans karismatiska aura och det gör att man verkligen lyssnar på det han säger. Det här är en man som skriver musik med budskap. Det är texter från en man som gör observationer om hur vårt samhälle ser ut samtidigt som han har med hela det historiska spektrat.

Inspirationen kommer från litteratur, filmer, en textrad han läser någonstans eller något han får berättat för sig. Det är inte bara musik han skriver utan han har olika krönikor för daglig press och musikmagasin. Han säger att han alltid har haft ett behov av att uttrycka sig i text.

Han är en briljant historieberättare och han väljer sina ord noga. Han vill att det ska eka genom själ, hjärta och hjärna. Han vill beskriva det komplexa på ett enkelt sätt, mörkret blir till ljus och det svåra blir en självklarhet. Alan vill använda fakta, det som han ser som sin sanning! Det viktigaste är att det måste kännas äkta och då kan man inte hitta på. Han har ingen ambition om att beskriva det som han uppfattar som banalt även om han förstår att det finns ett behov av sådan musik och texter också. Han ser det lite som att vissa har en on/of knapp och ibland behövs det en eskapism om att posta kattklipp eller behöva skriva om vad man ätit till middag. Sådant har inte han ett behov av men han kan förstå varför det existerar, behovet av det är en flykt tycker Alan. En flykt från det som är tungt och jobbigt.

Averill blir inspirerad av författare som Nietzsche och Edgar Allen Poe.

Alan vill få oss att reagera, att beröra. Reaktioner för samhället framåt, det är det som får oss att agera och stå upp för det som vi känner är rätt, att försvara de rättigheter som ska existera.

När de är ute på en turné tar han sig alltid tiden att läsa på om kulturen, historian och det specifika som de kan ha möjligheten att uppleva. Han är personen som går upp tidigt för att t.ex. gå på ett museum istället för att sova bort livet.

Det han kan tycka är jobbigt är att han ofta upplevs som kontroversiell, reaktionen på när en sanning sägs, det blir obekvämt för en del. En del blir obekväma medans andra håller helt med om det han ser i sina observationer. Han vill vara politisk men för den skull behöver man inte vara partipolitisk.

Jag kan inte låta bli att fråga hur han ser på Sverige och svenskar. Svaret blir: Folket här är oftast väldigt snälla och artiga. När man iakttar en svensk märks det att det här är ett land där det mesta funkar och flyter på. Det märks att vi lever i ett land som aldrig varit ockuperat och det gör oss stundtals naiva. Den typiska svensken är hjälpsam fast det är den där hjälpsamheten som är sprungen ur naivitet, vi ser inte alltid följden vart den kommer att leda.

Han tar ett exempel: I Sverige diskuteras begreppet om ett tredje könsneutralt pronomen, hen. Alan menar att sådana diskussioner är typiska i ett land som aldrig haft en ockupation eller varit ansatta av kolonisering. Flyktingströmmen går genom EU men Sverige diskuterar hen istället för att inse att den sortens naivitet leder till fördärvet. Arbetarklassen försöker få ihop till mat och husrum medans det i de högre samhällsklasserna blir en diskussion om något som han delvis upplever fruktansvärt banalt som en sådan diskussion som om det ska existera ett könsneutralt ord som hen. Vi är man eller kvinna, vad är det som då i sanning säger att det kan finnas en hen? Sociala medier har en stor plats i detta, vi ser inte signalerna utan har blivit lite avtrubbade av de där kattbilderna eller middagsstatusarna. Det är egot som pratar. Detta tycker han är extra tydligt bland tonåringarna, de har blivit uppfostrade till att sätta sig själva i fokus och den orubbliga tron på att de är solen i sina egna privata universum. De ser inte kraften i gruppen och det blir lite enkelspårigt när bara den egna stigen ska följas, vi måste förlita oss mer på varandra och se styrkan i en grupp, att våga agera och reagera på det som händer istället för att gömma sig bakom egot. För mycket egoism för ett samhälle bakåt, det bidrar bara till mera stress och ett allmänt dåligt samhällsklimat. Vi blir naiva när vi bara ser egot!

En timme har passerat och det är dags att lämna samtalet med Alan som handlat om det existentiella och filosofiska, att ta del av hans observationer och sanningar öppnade många dörrar till nya tankegångar om att han har helt rätt i det han säger. Vi behöver de som vågar vara obekväma och kontroversiella för att gå framåt. Alan Averill fascinerade mig och det känns som att man hade velat sitta ännu längre och prata med honom. Jag tackar för att han tagit sig tiden och går därifrån med många tankar i huvudet.

RB-Betyg-9_10SKRIBENT: Christina Wernersson (christina.wernersson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Georgios Grigoriadis (Georgios.Grigoriadis@Rockbladet.se)
RECENSION: Primordial
EVENT: Black Christmass 2016
ARENA: Flygeln
DATUM: 2016-12-16


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar