Sagan är slut – Kent tog farväl med stil

I helgen så gick vad som kallats "Sveriges största rockband" av scenen för alltid. Och de gjorde det med värdighet. Bandet och närmare 40 000 åskådare i Tele2 Arena skapade en atmosfär som fullständigt omfamnade en. Sagan om Kent fick ett vackert slut.

Visst hade man tagit till sig faktumet att bandet skulle lägga ner. Visst hade man tagit till sig att årets turné var deras sista. Visst hade man tagit till sig att det från och med nu inte kommer släppas nya Kent-låtar. Visst förstod man att avskedskonserten den 17 december skulle bli något alldeles extra. 

eld

Med såna förutsättningar och förväntningar är det smått ofattbart att man trots det kunde bli hänförd och fortfarande imponeras av det som utspelade sig på scenen. Men stämningen som uppstod på Kent i lördagskväll gick verkligen att ta på. Jag har sett riktigt många konserter, närmare bestämt över hundra. (Ja, bokstavligen). Jag har lärt mig att man ska vara försiktig med att yttra meningar som "Det här var fantastiskt" och "Det här var bland det bästa jag sett" för man märker ganska fort att slutligen står man där och har sagt samma meningar om ett dussin olika konserter och artister. Men...det som Kent visade upp i lördags var, på riktigt, fantastiskt. 

Bandets enorma storbildsskärmar visade under hela konsertens gång upp allt ifrån den vita tigern från "Vapen och ammunition"plattan till estetiska vattenfall, eldar, åskoväder och en och annan abstrakt och skräckinjagande gestalt. Den ljussättning och det bildspel som de visar upp på storbildsskärmarna under kvällen är som gjort för en arenakonsert. Det är den mest välgjorda, mest äkta och snyggaste jag arenashowen jag någonsin sett. Allting är regisserat in i minsta detalj, varenda attribut har en betydelse och showen kunde omöjligen ha gjorts mer storslagen. 

kent

Och jublet. Det är det högsta jublet jag någonsin hört på en konsert, inkluderat fanatiska skrik till Springsteen på Ullevi. De få gånger som Jocke Berg försöker sig på att prata överröses han och resten av bandet av ett fullständigt öronbedövande jubel och ett ihärdigt fotstampande från läktarplatserna så man tror att arenagolvet ska braka samman. Det ligger i luften. Det här är sista gången som möjligheten finns att hylla bandet. 

Kent är det största bandet vi haft inom svensk musikindustri. Det är lätt att stirra sig blind på alla kommersiella framgångar och priser som de vunnit genom åren men faktum är att Kent är mycket mer än så. De är ikoner. De satte ett avtryck i musiksverige då de slog igenom och de har alltid funnits med, alltid varit närvarande. Även då man inte hört eller sett något av bandet har de på ett förtrollande sätt alltid funnits där ändå. Något annat som beskriver deras storhet är den breda publikskaran. Bandets låtar är mörka och vemodiga och beskriver ofta samtiden. Visserligen är de beskrivande låttexterna något kryptiska, men trots det tar man som lyssnare till sig av det man hör. Ni vet den där situationen då man känner smärta, vemod och tomhet men inte riktigt kan ge utlopp för och förklara sina känslor? Sådana känslor sätter Kent ord på. Gammal som ung, alla förstår någonstans vad det är Kents musik förmedlar. Som om det inte vore nog är musiken tidlös och den kommer kunna gå vidare från generation till generation. Det är verkligen ett gäng musikaliska genier som detta band består av och deras unika stil och storhet är svår att beskriva. Och det märks extra tydligt en kväll som denna när hyllningarna aldrig tycks ta slut.

publik

Som sagt, allting är så välgjort, uttänkt och perfekt framfört en kväll som denna, i en tid som denna. När Kent framför "Sverige" och publikens mobiler lyser upp arenan så är det inte bara en vacker stund i arenan, utan låten är i sig en träffsäker beskrivning av samtiden. När de river av "999" i början av konserten så klappar publiken frenetiskt händerna och bandet visar vilken kapacitet de besitter och vad som krävs för att ta en arena. Den nyare låten "Egoist" visar upp en musikvideo á la MTV-klass på storbildskärmarna och refrängen sveper ut som en tornado. Klassiker som "Musik non stop" och "Dom andra" är ångvältare av rang som man gärna hade lyssnat på flera gånger om, kvällen till ära. 

Kvällens absolut vackraste ögonblick är när Jocke försöker sig på ett tacktal, men inte riktigt når hela vägen. Rösten stockar sig och han lyckas med nöd och näppe presentera bandmedlemmarna utan att gråta. Hans kommentar "I love you guys" säger dock allt. Det här är ett stort ögonblick. När de sedan river av "Utan dina andetag" är det med en magnifik inlevelse och med mer än känsla än någonsin. Publikens allsång får det att dåna inne i arenan och ännu en gång vill man stanna klockan och stanna i just det där varma lyckoruset. 

scen

När konfettin sedan regnat över publiken till tonerna av "Mannen i den vita hatten" och alla skanderat att vi en gång ska dö går Kent av scenen innan de kommer tillbaka, helt klädda i vitt och framför "Den sista sången". 

Just den avslutningen känns som ett knytnävsslag. Jocke Berg sjunger att det är sista sången som gavs och att det är sista vi ses. Och det är verkligen på riktigt sista gången. När tonerna ebbat ut ställer sig bandet vid scenkanten och bugar med ögonen fyllda av tårar och tar för en sista gång emot fansens hyllningar. En 26 år lång karriär är avslutad. Och den är verkligen avslutad på bästa möjliga sätt. 

BILDSERIE - KENT - ÖREBRO 2016-11-18

RB-Betyg-10_10SKRIBENT & MOBILFOTO: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
FOTOGRAF (BILDSERIE): Rikard Lantz (rikard.lantz@rockbladet.se) (Tagen på deras spelning i Örebro 18 november 2016)
EVENT: Kent, Avskedskonsert.
ARENA: Tele2 Arena, Stockholm.
DATUM: 2016-12-17
BÄST: Stämningen är otrolig och showen är gjord med perfektion. 
SÄMST: Det sämsta just nu skulle faktiskt vara att bandet gjorde comeback. Slutet kunde nämligen inte blivit bättre än såhär.

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar