Corroded – En hårdrockande hjärtstartare

Draperierna dras dramatiskt bort efter att introt spelats upp och trots man vet vilka som står där bakom, tar hjärtat ett skutt När trumpinnarna slår ner med samma kraft som åskgudarnas blixtrar, då vet man att Corroded intagit scenen.

Corroded är den sällsynta sortens band som lyckas med att både framstå som farliga och charmiga på samma gång. Jens Westin lyckas gång på gång leverera giftiga gitarriff och hans mörka röst, som varierar med smekningar på trumhinnans inre och skräckinjagande skrik, är lika beroendeframkallande som tyngden i deras instrumentala melodier. Kontrasterna bland bandmedlemmarna må vara stora, basisten Bjarne Elvsgård är som vanligt helt inne i sin egen värld och spatserar runt på scen med en självsäkerhet som väcker stor nyfikenhet. Ingen inbjudan till hans värld erbjuds och åhörarna får istället nöja sig med att njuta av de hänförande basgångarna. När Bjarne inte låter fingret snärta till den översta bassträngen, står han antigen framme vid trumsetet och har ryggen åt publiken eller dansar runt i den riktning musiken tar honom.

När fjärde låten Time and Again slår till kommer även Tomas Anderssons backup sång fram mer, den ljusare rösten blandas fint med Jens mörkare och hans virvelvindsframkallande head bang skapar hypnotiserande yrsel hos den som kollar för länge. Gitarrspelet avstannar aldrig och varje ton sätts med perfektion. Per Soläng slår sig fram med sådan kraft att ställningen skakar och det låter som om en jätte stampar takten bredvid oss. Även om publiken kan låtarna vilket visar sig genom att allsång sjungs på flera ställen, så är det fortfarande fullt med överraskningar. Burn It To The Ground är låten som får upploppet bland publiken att urarta fullständigt, nävar flyger åt alla håll och kanter samtidigt som kedjorna mellan publik och band blir allt kortare. När pausen slår till och bandet för en kort stund lämnar Per ensam kvar på scenen, samtidigt som kyrkoklockor smidda i helvete självt ekar ut ökar spänningen markant. Trängseln som redan pressar oss mot räcket blir starkare när Age Of Rage mynnar ut, det är precis som om publiken varit svältande i år och hungern efter den frenesi som mynnar ut från scenen är det enda som kan mätta dem. Jens har full kontroll över åhörarna och de skämtsamma gliringarna som är typiska honom kommer på löpande band, det går inte annat än att le när bandmedlemmarna driver med både sig själva, varandra och publiken. Tomas har hela tiden bra kontroll över pedalen på golvet som gör att de redan gälla tonerna får mer framträdande effekt. Vid ett tillfälle visar Per varför han lätt kan anses som en av Sveriges mest framträdande trummisar, när han med endast en trumpinne lyckas få cymbalen att låta som det tredubbla under ett mellansnack.  Deras nya låt, vars namn överröstas av mannen bredvid mig som uppger ett sådant glädjetjut, att jag nästan direkt investerar i en hörapparat, innehåller en helt ny sorts riff alstrade av tre stränginstrument som blir ett.

En uppdaterad version av det som förkroppsligar Corroded, fast med mycket vassare och obarmhärtig nyans slungas ut och mottas av publiken. Innan I Am The God spelas äger en lektion i hur man beter sig på en rockkonsert rum för andra gången, läraren i form av Jens nöjer sig definitivt inte med medelmåttiga skrik och utmanar publiken att skrika tills lungorna nästan får slut på luft i takt med att trummorna mynnar ut i en bödels tunga steg. I en av pauserna håller Tomas hov och uppmanar publiken till allsång, vilken låt spelar ingen roll och ungefär tjugo olika låtar blandas, mixen går inte att sätta ord på.

Den fjärde och sista gången som bandet ropas upp på scenen måste de improvisera, ”dansbandspärmen” är ett charmigt inslag och likaså deras ärlighet. Möjligheten att se musiker på Corrodeds nivå kommer inte ofta, det antalet gitarrister som kan med hjälp av endast några lätta tryck på gitarrens hals framkalla sådana toner som Jens gör under allsången, existerar i ett exemplar. Medlemmarna i Corroded är brutalt ärliga med publiken och en trygghet skapas genom deras alster. En plats som säger att man hör hemma där, just då i det ögonblicket.

En paus från den riktiga världen där ute som får dig att glömma precis allt, där och då, i Corrodeds sällskap existerar endast musiken. Som alltid levererade killarna en riktigt bra spelning och tomheten som uppstår när de för sista gången kliver av scenen, vilket Bjarne gör klart för publiken genom att slänga ut med armarna i en uppgiven gest. Tillsammans med resten av bandet lämnar han sedan med ett stort leende scenen och låter protesterna som ökat i styrka mynna ut i natten.

 

BETYG : RB-Betyg-10_10 
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Johanna Adolfsson (adolfsson2@hotmail.com)
KONSERT: Corroded
ARENA: HellYeahRock Club/Palatset, Linköping
DATUM: 2017-01-28

SETLIST

  1. Gun and a bullet
  2. More than you can chew
  3. Believe in me
  4. Time and again
  5. Carry me in my bones
  6. Burn it to the ground
  7. Retract and disconnect
  8. I am the god
  9. Age of rage
  10. 6 feet of anger
  11. King of nothing

+ extranummer

BANDFAKTA - CORRODED

MEDLEMMAR

Jens Westin- Vocals, Guitar
Tomas Andersson -Guitar,Backing vocals
Bjarne Elvsgård-  Bass
Per Soläng -Drums

FACEBOOK INSTAGRAM


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar