Dropkick Murphys låter som de brukar låta – på gott och ont

Dropkick Murphys är tillbaka med sin celtic punk. Det Boston-baserade bandet kör fortfarande med sina irländska tongångar och allt från säckpipa, bodhran och mandolin får upplysa om sin existens. På nya plattan "11 short stories of pain and glory" så låter bandet på det stora hela som de alltid gjort. Vilket är både plus och minus. 

Annons
Annons
Annons
Annons

Nej, albumet erbjuder ingen ny Rose tattoo eller ny Shipping of to Boston. Inte ens en ny The boys are back. Inte heller någon av alla andra klassiker de bjussat på genom åren. Däremot finns det gott om kopior av allt de tidigare gjort. Plattans startsignal The lonesome boatman låter som ett irländskt piratskepp påväg ut mot havet, där instrumenten illustrerar väderlekarna och sången illustrerar de skrålande piraterna, ivriga på att få börja röva. Ett typiskt Dropkick-signum och därmed ett naturligt intro.

På plattans femte låt First class loser hör vi samma melodislinga som vi hörde i Rose Tattoo redan för fyra år sedan. Sjunde spåret I had a hat låter som Your spirits alive lät 2005. Den största skillnaden mellan dem två är att det inte är riktigt lika skitigt och häftigt att sjunga om en hatt. När textraden "I'm a peaceful loving man" dessutom yttras flera gånger på rad är det som om bandet verkligen vill framhäva att de inte är så aggressiva som deras musik framställer dem. Den övertydligheten blir lite skev. 

"Blood" är även den en rakt igenom klassisk Dropkick-låt, som låter som det bästa av det bästa från deras tidigare material. Med andra ord stjäl de friskt från sig själva och näst intill hela albumet låter så som bandet alltid har gjort. Det är både på gott och ont. Låtmaterialet är mer än väl godkänt, sången är effektfullt aggressiv som alltid, de irländska tongångarna är härligt publikfrieri och man blir på gott humör av plattan i sin helhet. 

Samtidigt så gnager det i en att majoriteten av låtarna känns så bekanta. Visst, återigen, man gillar den här skitiga, aggressiva tongången och musiken kommer per automatik få foten att stampa takt. Man ska inte kunna undgå att förstå att det är Dropkick Murphys man lyssnar på. Men att ändå låta så snarlik och plagiera sig själv känns lite för bekvämt. 

Det går inte heller att se med blinda ögon på att låten Sandlot låter som en flört med The Killers When you were young, introt till Kicked to the curp låter misstänkt likt Aha:s Take on me och avslutningen Until the next time har samma textrader som We meet again av Vera Lynn. 

Det finns inga direkta fel på 11 short stories of pain and glory. Man känner igen Dropkick Murphys, man blir glad och om plattan spelas upp på en pub eller en festival/konsert kommer man gladeligen skråla med. Men inför framtida verk hoppas jag ändå på att bandet testar sina vingar lite mer och snickrar ihop lite mer "uppdaterat" material. För egentligen kan Dropkick bättre än såhär. 

BETYGRB-Betyg-6_10
SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
BAND: Dropkick Murphys
ALBUM: 11 short stories of pain and glory
RELEASEDATUM: 2017-01-06

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar