Backyard Babies – Inga bloody tears på deras spelning

Först ut på scenen är i vanlig ordning trummisen Peder Carlsson och gitarristen Dregen som snabbt intar sin hukande position med gitarren hängandes ner mot golvet. När sedan frontmannen Nicke Borg kliver på scen i sällskap med basisten Johan Blomquist ökar trycket och kravallstaketet är mer i vägen än till hjälp.

Inledande spåret Thirteen Or Nothing är en rejäl tempohöjare och kontakten mellan publik och musiker sprakar som elektriska stötar skickas emellan oss. Efterföljande Dysfunctional Professional är precis lika bra som för elva år sedan, om inte bättre. Peder Carlsson får arbeta hårt bakom trummorna, när han låter vänster trumpinne styra soundet, så syns det tydligt att hela kroppen även den hänger med i alla svängarna som melodierna tar. Trots lite problem med ljudet och att spelningen för någon minut avstannar, så är det som pausen aldrig varat. För lika snabbt som den kom så avslutas den med The Clash och Brand New Hate med ett kort mellansnack mitt i. Av någon anledning sprutar Nicke en fontän av vatten mot basisten Johan Blomquist, om det är lek eller allvar är något man aldrig kan avgöra när Nicke är igång på scenen. Men när sedan Johan sjunker ner på knä och lirar på sin Fender som om han vore ensam på scenen, då är utmaningen definitivt antagen. Lika snabbt som Peders flätor gungar åt alla håll slår Dregens bönebands svarta och röda pärlor som han bär runt halsen, nästan som om dom själva skapade egna toner att bygga nya melodier på

Redan vid första draget över strängarna lyckas Nicke åstadkomma underskönt akustiska toner på sin Gretsch och Bloody Tears får hela världen att stanna upp. Instrumentalt är den en uppsjö av känslor och även om låtar oftast är uppbyggda på metaforer, så är det inget annat är ren och skär sanning. Samspelet mellan sång och instrument samt energiutbytet mellan åhörarna som står packade som sillar, skapar en atmosfär som tyngs ner av just dom där jävla tårarna. En låt och tusen minnen har aldrig låtit mer rätt. När sedan Highlights ekar ut och dom där elektriskt snurrande riffen från gitarrerna väver sig samman med basen och skapar något som inte kan beskrivas med ord, men som snurrar dig runt och runt bara för att en hundradels sekund låta dig stanna upp, med hårda slag på virveln som räknar ner. När sedan riffen blir mer gälla och färgas på så sätt som bara Dregen kan med vinande, rymdbaneliknande solon från sin Gibson som återkommer och Nickes brutalt hesa röst slår tillbaka, för att sedan avslutas med tydliga slag på cymbalerna och en bas som sakta ebbar ut, då det är helt enkelt för bra för att kunna vara en verklig upplevelse.

Trådarna som Backyard Babies håller i ger dem total kontroll över publiken och balansen är sådan att man önskar ett evigt fortsättande av just Highlights. Ett återkommande inslag är Dregens och Nickes framåtanda som visar sig i form av att de kommer så nära publiken att gitarrhalsen upprepande gånger är nära att slå i vederbörande skribents huvud. Ett kul inslag är dock att Nicke med stort leende försöker tjuvkika på anteckningsblocket i min hand. Men när en musiker kommer så nära publiken så ger dom ännu mer av sig själva, än vad enbart låtarna kan. För det är nu man kan studera hur fingrarna rör sig över strängarna formade i det typiska rocktecknet eller knappt nudda alls vid instrumentet. Zick zack stegen som Dregen tar till och från micken är lika talande som hans cirkel-dans. Hans egna värld hålls borta från oss andra och det verkar som ankaret till denna världen är Nicke. Peder och Johan är den perfekta grunden för dessa vildar att stå på, som håller dem kvar på samma plats som alla andra, samtidigt som tyglarna är lösa nog.

Röken som skjuts upp skapar en ridå mellan oss alla, och som skuggfigurer dansar dom tre musikerna med sina stränginstrument när A Song For The Outcast och Heaven 2.9 tar fast form. Men allt är inte glädje denna kväll, Dregens varma tal om vännen Robert ”Strängen” Dahlqvist och tillägnandet av låten Painkiller får en plötsligt att inse hur skört livet faktiskt är. Både sättet att spela, men också atmosfären förändras och det syns att alla brottas med olika känslor, ljusen och fotot som står på högtalaren stärker närvaron av någon som gått bort, men som fortfarande är närvarande. Plötsligt är det inte två gitarrister på scenen, dom är istället tre.

En snabb övergång till I´m On My Way To Save Your Rock N Roll motar bort lite av den sorgsna atmosfären och det märks att Nicke småskrattar för sig själv bakom micken när han sjunger. Dregens hårda stampande på pedalerna gör att tonerna får skjuts av basen och trummorna utmanar både sig själva, men också resterande musiker. En fyrskalig maktkamp som också bygger på samarbete. Star War är Dregens låt och han gör den precis lika bra, kanske snäppet bättre än på Gröna Lund förra sommaren. Hans speciella röst i samklang med de lite groovey och jazziga tonerna som inleder låten, men som mjuknar och sedan förvandlas till hårdrock är den perfekta mixen. Återigen kommer dom snyggt virvlande riffen tillbaka och snurrar runt i huvudet så hjärnan förvandlas till sockervadd. Bombed (Out Of My Mind), Nomadic avslutar första delen av spelningen och istället för ett extranummer bjuds vi på fantastiska Abandon som återigen tar ner åhöraren på jorden, faktum är att det känns som att falla ner från en hög höjd. Känslan går bara att jämföras med att upptäcka hur allt du tidigare känt till varit en lögn, inte heller går det att undvika Nickes karismatiska röst som skjuter vassa pilar vars spetsar borrar sig djupare och djupare in. Av alla deras verk så måste detta vara det vackraste, den starka kraften låten byggs upp på, är lika vass som taggtråd.

Det finns sätt att berätta historier på, och så finns det Backyard Babies som tar det hela flera nivåer högre än så. Men riktigt klarar är dom inte med oss och trots att svetten rinner i mängder från oss alla i den bastuliknande värmen, så trotsar Minus Celcius sitt namn. Flera i publiken hoppar tillsammans med bandet och jag påminns flera gånger om hur korkat det är att ha kjol på en spelning, speciellt när man står framför någon som med varje hopp drar upp den några centimeter till. Avslutningsvis spelas Look At You, en svängigt dansvänlig låt som skapar stora leenden runt om, återigen skildras verkligheten på ett skämtsamt sätt, men läser man mellan raderna så ser man ytterligare en berättelse ta form.

Backyard Babies är den sortens band som trots dom inte anser sig vara musiker på ”riktigt”, är något av det som många andra aldrig kommer kunna bli. Och det är riktiga musiker i form av rockande stjärnor.

Se alla bilder från spelningen här:

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Tova Hellberg (tova.hellberg@rockbladet.se

EVENT: Backyard Babies
ARENA: Palatset/Liveklubben
DATUM: 2017-02-04
BÄST:  Precis allt från i energin bland publiken till närvaron och kontakten med bandet. Att både gamla och nyare alster blandades ökade kvaliteten på spelningen.
BETYGRB-Betyg-10_10

SETLIST

  1.  THIRTEEN OR NOTHING
  2. DYSFUNCTIONAL PROFESSIONAL
  3. THE CLASH
  4. BRAND NEW HATE
  5. BLOODY TEARS
  6. HIGHLIGHTS
  7. A SONG FOR THE OUTCAST
  8. HEAVEN 2.9
  9. PAINKILLER
  10. I´M ON MY WAY TO SAVE YOUR ROCK N ROLL
  11. STAR WAR
  12. BOMBED (OUT OF MY MIND)
  13. NOMADIC
  14. ABANDON
  15. MINUS CELCIUS
  16. LOOK AT YOU

BANDFAKTA - Backyard Babies

Medlemmar
Nicke Borg – lead vocals / guitar
Dregen – lead guitar / vocals
Johan Blomquist – bass
Peder Carlsson – drums


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar