Dream Theater – Smått drömlikt, men inte dramatiskt

Som en karaktär i form av gubben i lådan dyker sångaren James LaBrie med jämna mellanrum. Sedan försvinner han tillbaka in i sin svarta lilla tältliknande låda.

Till en början är det en fantasi som äger rum på scenen, James röst slår ut med sådan kraft vid första tonen att jag alldeles för snabbt tror mig bevista något som ska bli en underskön spelning. Publiken sjunger med i praktiskt taget alla låtarna och stämningen är sådär medryckande som det bara kan bli när andras glädje smittar av sig. Men, den där fantastiskt ljust, nasala rösten som balanserar på en knivseggs spets till att skära sig, är för kort. Iklädd en sons of anarchy tröja och till en början en talande närvaro på scen bygger James upp höga förväntningar när The Bigger Picture spelas. Bastanta trumslag sätter takten, när Mike Mangini lyfter armarna för att utnyttja det högt byggda trumsetets fulla styrka. Melodiskt sagolika toner frammanas genom Jordan Rudess dansande fingrar på keyboarden. Imponerande nog hanterar han den som om det vore en tangentprydd gitarr och varierar med lätthet mellan de två keyboards som står på scenen. Mjukt sövande toner smälts samman med en alvlik sång som passar melodierna på ett berörande sätt. När sången avslutas försvinner James återigen och möts av höga jubel, för vilken gång i ordningen vet jag inte då jag tappat räkningen. Men det märks tydligt på leenden och pratet runt mig att musiken uppskattas, dock kommenteras det även att James på något sätt lyckats värma upp rösten innan den längre pausen.

Hotfullt eggande trummor bryter den stillsamma energin som svepte in rummet och möts av jubel och applåder. Musiken är följsam och rösten overkligt behaglig, men dom alldeles för täta pauserna förstör mycket av hypnosen som sker. Ett av mellansnacken är också inledningen på ett långt solo av basisten John Myung. Kärnan syftar på att inspireras av andra och när John låter fingrarna spindellikt vandra över strängarna med fyra strålkastare på sig, då är vi alla ett.

Men magin brister återigen i sömmarna och jag blir mer trött än förtrollad av James monotona kurragömmalek. Även om jag förstår att det ger mer utrymme åt dom andra musikerna, så förstör det hela upplevelsen för mig. Det finns fantastiska inslag av genialisk musikaliska experiment, men dessa knuffas undan av det faktum att musikerna uppenbarligen är trötta. Mannen som står bakom mig vägrar ge plats åt andra och får många sura blickar, men vissa är så borta i Dream Theater som värld att inte ens John Petrucci's extrema gitarrsolon kan få dem att återvända till den riktiga världen. Det finns mer kraft mot slutet, men blandningen av den lugnare musiken och alla känslor som skickas mellan åhörarna framkallar en komaliknande känsla och jag tappar till slut intresset för allt utom Mike. När hans spektakulära solo på cymbalen som spelas fram genom att båda ändarna på pinnen används och får sällskap av basen är det som en rymdrakets start. Den 20 minuter långa pausen är till slut droppen, melodisk rock är inte så pass ansträngande och den sista droppen av fantasivärlden spolas ner. Instrumentalt är det väldigt imponerande, men det är för ojämnt mellan toppar och dalar. Säkert finns det ett syfte mer än att ge dom andra utrymme genom att försvinna när det är långa, instrumentala solon, men intresset för min del, hur mycket än folks känslor sveper in mig och drar mig till sig så får jag ingen kontakt med musiken på samma nivå. Att se någon bli så fängslad av musik är en underbar sak att bevittna, men det räcker inte för att bli det själv.

BETYG : RB-Betyg-8_10
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jimmie Sonelius (jimmie.sonelius@rockbladet.se)
KONSERT: Dream Theater, Images, Words & Beyond 25th Anniversary Tour
ARENA: Fryshuset, Arenan / Stockholm
DATUM: 2017-02-18


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar