En kväll i sällskap med Supralunar

Supralunar är en trio som har många järn i elden, med ett kommande album samt deltagandet i Sweden Rock Bandtävling är dom mer aktuella än någonsin. Under förhandslyssningen av kommande album diskuterades musik och huruvida Supralunar spelar hårdrock eller inte.

Annons
Annons
Annons
Annons

– Jag skriver till större delen inte låtarna utifrån ett specifikt riff, utan det kommer antingen en melodi eller en textfras som sedan förvandlas till en hel låt. Den som ni precis fick lyssna på handlar om att många i vårt samhälle idag har det svårt, speciellt immigranter som lever på gatan. Man kanske inte tänker på det själv, men även du och jag kan bara vara en hårsmån från att hamna där själv, berättar bandets sångare och gitarrist Petri Tuulik.

Vanligtvis brukar det inte vara svårt att placera band i olika genrer, men Supralunar är den sortens band som även om dom själva tycker dom spelar hårdrock, så blir det under förhandslyssningen av kommande skivan, uppenbart att bandet inte spelar stereotyp hårdrock.

– Vi gillar hårdrock, det är inte metal vi spelar utan vår version av hur hårdrock ska låta, berättar basisten Georgios Vamvatsicos.

När Petri ombeds beskriva en av deras nya låtar, To The Lions refererar han till hur Whitesnake lät år 1987. Enligt honom är Supralunar ett band som inte behöver undvika klyschor, för bandet har genom recensioner och andra människor fått höra många gånger att deras musik är svår att beskriva.

– Samtidigt som det är en komplimang så försvårar det vår marknadsföring. Men när vi hittade vårt skivbolag, Dead End Exit Records och dom förstod vår musik så blev det lättare. Om jag ska vara helt ärlig så är vi bara oss själva, inget är planerat in i minsta detalj, utan när jag skriver musik så kommer det alltid passera Supralunar-filtret och låta som det ska göra, som oss helt enkelt, berättar Petri.

Nya skivan är enligt Georgios full med influenser från Petris omfattande skivsamling, han kan enligt egen utsago höra exakt vilka influenser som finns med. Men även om det finns många klassiska inspirationskällor med på albumet, så finns grundstommen som visar karaktären i musiken. Att det finns inslag av rockens historia i musiken är tydligt för den som lyssnar, Petri berättar att han gillar mycket gammal femtiotalsrock, men även band som AC/DC, Iron Maiden och Aerosmith har satt sina spår i skapandet och frammanat en bra mix i deras sound.

– Idag är det vanligt att man spelar med clicks och ha förinspelade körer, men det är något jag själv aldrig skulle kunna stå ut med. Vi använder oss inte ens av clicks i studion, för när vi spelar in då spelar vi på riktigt tillsammans alla tre och måste något göras om, då fixar vi det. För oss är det viktigt att musiken är levande och spelar därför in utan clicktrack i studion. Du kan inte rätta till något med syftet att det ska bli perfekt, ibland missar man något eller så låter det som lät bra första gången inte likadant nästa, det är många små detaljer.  Sedan finns det nog band som är stenhårda med att allt ska vara inspelat live, utan ändringar, men det fungerar inte för oss. För oss är studio en studio, även om det skulle vara möjligt att förfina allt så att varje trumslag sitter exakt på rätt ställe eller att alla toner är så kallade rena, så skulle det på sätt och vis döda musiken. Men mycket modern rock idag produceras på det sättet, men inte vår, berättar Petri.

Eftersom att Supralunar är en trio anser medlemmarna att det är viktigt hur dynamiken är upplagd, varje roll och instrument har lika mycket inflytande över musiken. Men även om det innebär mycket begränsningar att vara en trio, så finns där även fördelar.

– Som trio är det avgörande att låta varje instrument höras och vad vi gör med dom, det måste låta mycket om oss alla när vi spelar. Många tror att man är svagare om det bara är tre musiker i ett band, men där finns också en styrka. Trots att vi är rätt så bundna vid mickarna så händer det ändå mycket, både i musiken men också vår närvaro på scenen, berättar Georgios.

Medan jag och min fotograf Gabrielle lyssnar klart på låtarna vi bjudits in att höra innan alla andra, befinner sig Petri och Georgios i köket för att förbereda vår middag. När sista låten spelats anländer Johann Enoksson, bandets trummis och vi förflyttar oss alla till köket för att fortsätta intervjun.

– Även om Petri har en tanke som låtarna är uppbyggda kring, så ger han mig och Johann mycket utrymme till att skriva våra egna instrument, men inom ramarna såklart. På det stora hela kan man säga att vi flyter med i Petris skapande och får på det sättet samtidigt stor frihet att tolka det på vårt sätt. Eftersom han var trummis i sitt förra liv så finns det en del att utgå från, men det fungerar bra för oss alla att ha den grunden. Sedan beror det på hur mycket tid man har att lägga ner på musiken, vi har alla familj och jobb vid sidan om. Men inför nästa platta så vore det intressant hur resultatet blir om vi skriver tillsammans alla tre, samtidigt vill vi inte förlora det som bandet har och vad låtarna handlar om, berättar Georgios.

Både debutalbumet A New Hope samt EP:n Unzip To Rock! spelades in på Kingside Studio, men i samband med det nya albumet bytte gruppen studion. Enligt Petri var Mikael Wikmans studio i Hammarbysjöstad den första och enda han besökte innan inspelningen av trummorna började, då kemin dem emellan kändes bra. Resterande instrument är inspelade i hans egen hemstudio.

– Även om vissa låtar fungerar bättre live och andra mindre bra så är ursprunget något som vi har spelat live i replokalen tillsammans som sedan blivit ett spår på skivan, berättar Georgios.

Johann berättar att för honom personligen, men även för de andra medlemmarna så är det viktigt att det händer mycket när dom spelar live. Som band håller de starkt på vissa hållpunkter där dom gör vissa saker gemensamt, men publikkontakten är alltid i centrum.

– Just sättet som vi tar kontakt med publiken på, det är något som vuxit fram naturligt mellan oss tre och grundar sig på vad vi själva vill se. Jag som sitter bakom trumsetet vill rasera bilden av att trummisar oftast inte syns, det ska vara kul att se alla bandmedlemmar och man vill underhålla från alla håll, tycker Johann.

Det liveset av låtar som bandet har är väl inrepat, med tanke på att deras spelställen varierar och likaså tiden de har på scen, så är det avgörande att ha ett bra set.

– Det får inte bli tråkigt, även om jag tycker om Motörhead och såg dem live ungefär 15 gånger så visste man till slut att efter femte låten, då kommer Phil be oss skrika. Sedan efter honom var det Lemmy och då skrek så klart alla högre, men det blev förutsägbart efter ett tag och det vill vi undvika. Även om vi till större delen av tiden spelar inför en ny publik så sporrar det oss till att göra vårt bästa, anser Petri.

Mot slutet av kvällen får vi höra den sista låten, en duett skapad tillsammans med den amerikanska sångerskan Noelle LeBlanc. Balladen är lugn och fylld med känslor, något som frammar ett minne innan Supralunar blev det band som dom är idag. Ibland kan det vara svårt att minnas tillbaka till stunden då rocken tog över ens själ, men Petri vet exakt vilken minut det hände för honom.

– Jag såg Whitesnake på Måndagsbörsen på TV år 1984 och avskydde egentligen hårdrock fram tills ögonblicket då låten Guilty Of Love spelades. Då gick bandet ner i ett break och trummisen Cozy Powell, sträckte upp sin arm i luften precis innan låten drog igång igen med en trumvirvel. I det ögonblicket förändrades mitt liv, berättar Petri.

Johann däremot blev vid nio års ålder introducerad av sin farbror för KISS, med ett skratt återberättar han om hur Johann, nio år gammal, förklarar för sin släkting att Kiss sjunger om kärlek.

– Då fick jag förklarat för mig att det var ockulta band, men jag tyckte dom var tuffa och ansåg att det var kärlek som dom sjöng om. Sedan växte intresset för Iron Maiden och andra band inom den rebelliska genren. Det var inte så mycket rockstjärnorna i sig som lockade, utan mer det faktum att musiken skrek att man skulle gå sin egen väg och göra uppror. Så för mig handlade det om att bryta sig ut, samtidigt som det var ett sätt att få utlopp för dom känslor jag bar inom mig.

Georgios däremot brukade lyssna mycket på sin systers plattor, men även sådant han hade fått av sin morbror.

The Beatles och Stevie Wonder var några vi lyssnade på, det var mycket soul innan jag hörde en cover på en låt gjord av Chuck Berry. Det ögonblicket minns jag starkt för jag var bara runt sju eller åtta år gammal och låg på golvet och la pussel när låten spelades. I samma stund förstod jag att det var på en scen som jag hörde hemma, det var det ballaste som fanns när man var ung och se dom stora rockstjärna stå på sina stora scener och lira.

Se alla bilderna från intervjun här: 

Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
Fotograf:
Gabrielle Holmberg (gabrielle@artpics.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar