Black Sites – In Monochrome

Mark Sugars nya projekt, Black Sites innehåller en stor portion olika influenser, där i bland återfinnsBlack Sabbath, Deep Purple samt Queensrÿche. Ett spretigt album med en lovande utveckling, men guldet finns där under den nattsvarta sanden.

M Fisto Waltz Inledande spåret innehåller en kort stunds klassiskt piano och ackompanjerande, akustisk gitarr, för att sedan följas upp av dramatiska takter från trummorna och en vinande elgitarr i form av Dead Languages. Svängarna är snabba mellan spåren och lyssnaren måste vara uppmärksam på bytet av låt, annars är det lätt att förvilla sig i i tron att det är samma. Sången är raspig och typiskt rockig, fast med en stark underton av raspiga, djuriska makter. Dead Languages är för att sammanfatta den frankt, en skräckfilm i musikalisk tappning.

Monochrome för oss tillbaka till lugnare toner, men är som föregående spår lika förrädisk som en kobra. Gitarren är vassare och mycket mer framträdande, sammanlänkad med trummorna på ett helt nytt sätt, då den tar den vid där takterna från trummorna tar slut och följer upp varandra på ett fint sätt. Det är ett skönt gung i det långa instrumentala introt och sången som smäller till är väldigt dömande i sina toner, samtidigt som där finns ett visst offrande av den mänskliga kontakten. Tempot är på den nivån att variablerna mellan hårdare och mjukare toner och takter är svåra att urskilja. Burning Away The Day påbörjas med riff som endast kan beskrivas som slipade, spetsen nås när trummornas takter återigen följs upp av snärtande toner från gitarren och basen hörs för första gången tydligt backa upp trummorna. Sången håller däremot nästan exakt samma tonart som i föregående spår och bjuder inte på några direkta överraskningar. Hunter Gatherer är ett sagolikt spår med en akustisk gitarr, vars toner nästan verkar härstamma från en tid, flera hundra år före vår. Rösten är nedsänkt och blir ett med tonerna som varsamt följs åt tillsammans med back up sången. Den är rå, samtidigt som den är lika vacker som tusentals gnistrande kristaller och det charmiga soundet från en liveinspelning präglar spåret rakt igenom. Men det vara återigen bara kort, något som verkar vara ett genomgående tema på albumet och tas vid av en mycket tyngre bas vars härskande toner tar över helt. Akustiken är ersatt med det elektroniska och övergången sker på en helt okej nivå, men jag gillade rösten bättre när den var på den lägre nivån. Watching You Fall, den sorgset gnällande gitarren lyckas att sjunga som om den hade en egen röst och dom exakta orden hörs frammas genom tonerna. Nu är rösten på en mycket högre och mer samstämmig nivå, känslan i den känns mycket mer äkta och dom taktiska trummorna må hålla en annan takt, men får ändå resterande instrument att smältas samman. Slagen mot virveln och bastrumman låter nästan som klappande händer och gitarrens frätande riff sågar en egen väg, lite för gälla riff emellanåt i kontrast till den mörkare rösten och jag hade önskat någon variation. Locked Out gör det lätt att föreställa sig hur gitarristen leker med strängarna och utmanar sig själv att låta dom vandra snabbare och snabbare på sin väg upp och nerför gitarrens hals. Ett growl-läte inleder låten, men tyvärr är det först när sången återgår till en mer kraftfull och ren sådan, som det blir bra. Trummorna galopperar rakt igenom spåret och även om dom rivigt snygga riffen är på en balanserad nivå, saknar jag återigen dom bastanta tonerna från basen. Antingen har dom smälts samman på en lite för nära nivå med trummorna, eller så håller basisten tillbaka alldeles för mycket.

In the Woods innehar återigen en lugn och mystisk rytm, något som liknas vid en keyboard följer sakta och med nätta tryck upp trummorna. Ett entonigt dragande hörs, vilket jag tyvärr tröttnar alldeles för snabbt på, det vill säga tills basen monstruösa toner äntligen smäller till ordentligt. Soundet som följer därefter, när gitarr, trummor och bas blir ett och en sann kraft slår till genom rösten, då höjs verkligen nivån. The Tides är återigen ett akustiskt spår, men också det som jag faller hårdast för. Rivandet över strängarna som följs upp av en annan gitarr, är så bra synkat att dess ojämnhet blir lika smeksam som en eggande hand. Sången är fullkomlig och fylld av äkta känslor, variationen av tonarter är balanserad och håller en hög nivå. Dom högre tonerna hålls kvar precis så länge som är nödvändigt och när den drömskt förföriska gitarren återvänder i form av elgitarr så får hela låten ny styrka. Hårda takter från trummorna lyfter allt och skapar en bra jämvikt, basen finns även den där i bakgrunden och styr tillsammans med trummorna denna gången, istället för att som under tidigare spår endast följa.

In Monochrome är ett album som må vara lite ojämnt, samtidigt som där finns många bra starter så finns det även bra uppföljningar. Vissa spår hade kunnat hållas endast akustiska, som The Tides och Hunter Gatherer, vars känsla fräts bort till en viss grad av dom hårdare tonerna som följer. Men där finns en röd tråd och utvecklingen hos musikerna lurar strax bakom hörnet, men något som hade önskats vore en större samhörighet mellan spåren. Variation är bra, men det är också en hårfin balans att hålla, för att inte gå över gränsen till vad som endast blir trassligt. 

RB-Betyg-7_10SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: Black Sites
ALBUM: In Monochrome
RELEASEDATUM: 2017-02-17
SKIVBOLAG: Mascot Records
BÄSTA LÅTEN: The Tides

BANDFAKTA – Black Sites

MEDLEMMAR

Mark Sugar – Guitar, Vocals
Chris Avgerin – Drums
John Picillo – Bass
Ryan Bruchert – Live Guitar

DISCOGRAPHY

Tracklisting:
1. M Fisto Waltz
2. Dead Languages
3. Monochrome
4. Burning Away The Day
5. Hunter Gatherer
6. Watching You Fall
7. Locked Out – Shut Down
8. In The Woods
9. The Tides

HEMSIDA | FACEBOOK |


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar