Confess – Haunters

Confess har efter en lång väntan, äntligen släppt sitt senaste alster Haunters. Kontrasterna mellan debuten JAIL och Haunters är stora, vilket tyder på stor utveckling inom bandet.

Inledande spåret Ironly slår till överraskande snabbt, med gnisslande och ebbande riff från elektriska gitarrer leker dom med soundet som utvecklats på hög nivå. Det dröjer dock en bra stund in i det korta spåret innan trummorna faller ner som stenbumlingar från högan sky.

Strange kind of affection har ett högt tempo från början till slut och gitarren sjunger snyggt en efterföljande refräng efter sångaren i samma tonart. Trummorna används flitigt, speciellt cymbalerna, vilket låter lite som regndroppar på metal. Mycket aggressioner och frustration präglar låten och det vässar även gitarrernas slingriga riff, man kan vid ett tillfälle tydligt höra hur fingrarna dansar över strängarna och vilka som används, ett charmigt inslag. Dock är trummorna lite i otakt och lite för ljust lagda, det smälter inte samman lika bra nu som under senare spår, vilket är synd för grunden finns där att bygga på. Tredje spåret, Stand Our Ground är mycket hårdare och har mycket syrligare riff som ger frätande avtryck på låten, en låt som enligt mig har mycket influenser från sleeze uppblandat med hårdare rock. Men något med låten gör att den inte riktigt fastnar och är lite svårare att hänga med i. Instrumentalt är den snyggt uppbyggd, samtidigt som den spelar många spratt med lyssnare. Sjätte spåret, Talia börjar med skitig disco och följs av mjukare hårdrock i form av gitarrens riff. En mystisk omfamning och mjukare röst som varieras snyggt. Nästan som att se tidigaste tolkningen av. Dracula få ny form i en låt, det är nästan som att bli hjärntvättad av en psykopat, som genom att framstå som god ena sekund, förvandlas till den mest djävulska skepnaden en människa kan ta. Nu fungerar trummorna riktigt bra med både röst och resterande instrument, lyssnaren eggas upp av gitarrens giftiga riff och knuffas bort av keyboardens lite för glittriga sound. Något som dock räddas av tyngre bastoner och ett trumset som förmodligen aldrig mer kunde användas igen. Tionde spåret, Lady Of The Night har färgats av det där härligt, råa och ärliga som definierar Confess som band. Sången är lidelsefullt hårt formad, samtidigt som där finns mjukare toner. En skarp och stundtals lite raspig röst tar sig fram med en jäkla fart och låter sig formas av dom inräknande takterna från trummorna. Slagen mot virveln är rätt tydliga och basens eko likaså, men mest framstående är den vasst, vibrerande riffen från gitarrerna. Det känns som om bandet plockat lite från alla möjliga genrer, både inom och utanför rocken och låtit det styckas ner i perfekta små smakprover.

Det jag gillar mest med sången är att den låter som om den vore inspelad i en tunnel, vilket skapar ett tryckande eko som till en början skär sig lite i öronen. Åtföljt av Tonight, en kyrkoliknande orgel som påminner om en fantasi, omvandlad till verklighet. Sångrösten har förändrats så drastiskt, att jag undrar om det verkligen är samma sångare eller om någon annan tagit hans plats. Mycket influenser från 1980-talet och tankarna förs till filmen Ghost, samma smärta som att hastigt förlora någon finns i både melodi och röst. Den viskande gitarren knuffar varsamt undan basen, som endast ligger som en mjuk dimma över låten. Ett bra spår, men samtidigt påfrestande att lyssna på, känslan av att få hjärnan inlindade i bomull och ledas djupare in i Confess sound, är både härligt, men tar också mycket energi. Det tolfte spåret, Let The Show Go on börjar med regn och keyboard som tar mig tillbaka till 1980-talets disco och dansgolv. Det är mycket elektroniska inslag och till en början är jag lite misstänksam till huruvida det ska fungera, men sedan när rösten frambringar textrader i viskande toner, då tar hjärtat ett rejält skutt. Helt ärligt så borde det nästan vara förbjudet med rösten som framkallar dom inre reaktioner som detta spåret gör. Allt är smeksamt fint upplagt och svårigheten med att urskilja vilket instrument som är vad, beror till större delen på hur bra sammansmält det är. Stundtals hör man ekot av en bas vars sträng piskas till oigenkännlighet och hårda takter på trummorna, nästan lite argsinta. Till det keyboard som står på en grund uppbyggd av disco och en gitarr som ökar dess gnällighet. Spåret låter inte alls som om det vore inspelat idag, utan skulle likaväl kunna vara inspelat i slutet av 1970-talet, eller 1980-talet med samma teknik som man använde då. Confess har varit väldigt modiga och inte slipat bort det hackiga och brutala, vilket många band idag gör för att uppnå perfektion. Vilket i sin tur leder till ett hänförande spår.

Haunters är ett album som ger lyssnare exakt vad namnet avslöjar. Det faktum att Confess är mästare på balansen mellan melodi, tonart och överraskningar blir tydligare för varje spår som leder djupare in i den musikaliska labyrinten. Något som är svårt att ta in, till större delen på grund av att det känns så overkligt, är att Confess lyckats nå hela vägen. Många band försöker återskapa musiken från perioderna då den var som bäst, men med dagens teknik är det lätt att falla precis vid mållinjen. Hur medlemmarna har lyckats, är förmodligen både en yrkeshemlighet och gåta. Men att få uppleva när ett av dagens band, som egentligen inte har några av förutsättningarna som banden förr hade, gällande inspelning på det gamla sättet, ändå lyckas återskapa just den exakta energin och det som gör att man älskar den tiden, då har jag äntligen hittat en liten del av det jag sökt länge efter. Visst finns det spår som man fastnar lite mindre för, men samtidigt är sammansättningen med resterande så stark, att det inte spelar någon roll. Haunters är definitivt ett album som kommer att sätta sitt spår i Confess utveckling, och kanske även vara den avgörande faktorn för deras karriärer. Oavsett vad, så hoppas jag att bandet håller hårt i konsten dom skapat, för om den fräts bort, då försvinner även en stor del av kommande bands framgång.

 

RB-Betyg-8_10 SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: CONFESS
ALBUM: HAUNTERS
RELEASEDATUM: 2017-03-01
SKIVBOLAG: SG-records
BÄSTA LÅTEN: Lady Of The Night

 

BANDFAKTA – CONFESS

MEDLEMMAR
John Elliot - Vox
Samael - Drums
Van Noice - Bass
Blomman - Guitar
Richie - Guitar

DISCOGRAPHY
JAIL - 2015
HAUNTERS - 2017

HEMSIDA |  FACEBOOK |


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar