Griffin Dickinson- Jag vägrar anta en viss form

SHVPES som tidigare gick under namnet Cytota har precis släppt sitt debutalbum, Pain. Joy. Ecstacy. Despair. Låten SHAPES, var det som förde samman bandet med sångaren Griffin Dickinson.

Annons
Annons
Annons
Annons

– Shapes var första låten som vi skrev tillsammans, men vi stavade det annorlunda som bandnamn, a:et är utbytt mot ett v. Men iallafall, orsaken till varför gruppens namn ändrades var för att just den låten definierar vårt sound och image. Om jag säger så här, detta är låten som förde oss alla samman, berättar Griffin Dickinson, sångare i SHVPES.

Förutom att definierar bandet som helhet, representerar låten Shapes också en vägran, att forma sig efter andra människors mallar. Griffin berättar att han som ung blev utkastad från sex skolor, enligt honom för att han inte passade in i mallen. Hans mamma, använde detta faktum som en metafor för att förklara varför han inte passade in.

– Hon sa till mig att det helt enkelt inte var den formen som passade mig, du vet dom där skolorna som hävdar att dom accepterar vem som helst? Det gör dom inte, bara vissa typer av människor är till fullo accepterade där och det i sig kan jämföras med hur havet beter sig. För havet som livsform, passar inte in någonstans, så själva vattnet i sig är min metafor för att inte forma mig själv efter en speciell modell för att på så sätt passa in. Ska jag vara helt ärlig mot dig, så vill jag inte passa in.

Innan Griffin gick med i bandet, hade dom andra medlemmarna redan turnerat med band som Fightstar och Bullet. Dock skulle det dröja tills deras resa med Crossfaith, en turné som dom själva betalade för.

– För att vara helt ärlig och rak mot dig, så betalade vi pengar från våra egna fickor, bara för att få öppna åt dom på några spelningar. Så man kan utan problem säga, att vi gjorde allt i vår makt för att hänga med Crossfaith på den turnén. Jag minns en spelning i Manchester, då gick vi på scenen fem minuter innan dörrarna öppnades och istället för att uppträda inför en publik, så spelade vi för säkerhetspersonalen under dom minuterna. Trots att det må låta konstigt, så var det en riktigt bra lärdom och upplevelse.

 

Musik är något som har varit en stor del av Griffins liv, ända sedan han var runt åtta år gammal har intresset för instrument och det man kan skapa genom dem varit stort. Han började som basist och lärde sig spela Nirvanas stora hit, Smells Like Teen Spirit, men tröttnade snabbt och gick vidare till trummor.

– Efter trummorna så var det gitarr som gällde, men det tröttnade jag också på och började spela bas igen. Numera håller jag mig till sången, även om alla instrumenten är kvar och används för att skriva musik, så kan jag inte hantera dom tillräckligt väl för att stå på en scen och göra det. När en låt är klar får Ryan den, han är bra på att förvandla dom instrumentala delarna till något mycket intressantare.

Debutalbumet Pain. Joy. Ecstasy. Despair uppvisar många olika apsekter ur livet, men på ett annorlunda sätt.

– Alla låtarna på albumet är relaterade till problem som man stöter på i livet och frustrationerna som medföljer. Du kan höra det i dom höga tonarterna, lika väl som i dom lugnare partierna och där finns många extremt emotionella delar. Personligen så tycket jag att namnet är relaterat till både musiken, men också det textmässiga innehållet på ett riktigt bra sätt.

Under intervjuns gång blir den äkta passionen, som Griffin känner för sin konst tydlig, men också hur viktigt det är för honom att vara ärlig. Inte en endaste gång bryter han ögonkontakten och är inte rädd för att visa vem han verkligen är, vilket visar sig i sättet han besvarar frågorna. När jag ställer frågan om vilken av flaskorna, som återfinns på albumets omslag han skulle dricka, uppvisar svaret ett djupare aspekt gällande denna unga mannen.

– Om jag tar Ecstasy så kommer det innebära en comedown och jag gillar inte dom. Låt oss vara ärliga mot varandra, varken du eller jag vill ha varken smärta eller förtvivlan i våra liv, så jag väljer lycka. Men saken är den, att om du dricker hela flaskan med lycka, så skulle du aldrig kunna bli lyckligare än vad du blir då. Så den enda känslan som skulle finnas kvar från och med då, är smärta, för då skulle du vara medveten om att det inte går att uppnå en större lycka än så. Och att inte kunna förändra det, vore en sorglig plats i livet att befinna sig på

Mycket gällande aspekten när det kommer till att lyssna på musik, men också dess betydelse har förändrats på många sätt för Griffin. Han berättar att musiken som finns i hans Ipod består utav allt från metal till lugnare genrer, det beror helt och hållet på hans humör vilket spår som spelas.

– Om jag ska ut och springa, då är det alltid metal som jag lyssnar på. Men efter att vi påbörjade arbetet med albumet, så förändrades sättet som jag hör musiken på. Ärligt talat så var hela processen gällande skrivandet något jag inte kunde så mycket om, vilket numera färgar av sig på hur jag lyssnar på musiken. Det är fortfarande en lång väg kvar att vandra innan jag når fram, men sättet gällande hur allt från instrumenten låter till uppbyggnaden av låtar har förändrats för mig.

Många av låtarna på albumet är av mörkare slag, men där finns också influenser av hopp och är upplyftande rent emotionellt. Griffin avslöjar dock att det stundtals var svårt att ge så mycket av sig själv.

– Vissa stunder i studion, till exempel när vi arbetade med Breaking The Silence som för mig är det mest personliga spåret på hela albumet. Om någon av andra killarna sa något på skämt gällande just den låten, kunde det få mig att vilja slå till något. Under just den perioden gick jag igenom en väldigt kritisk, men också personlig period i mitt liv. Några av låtarna skrevs när livet var som mörkast och då var jag samtidigt nära att falla över kanten till något ännu mörkare. Musiken hjälpte mig att komma tillbaka, bara det att ta upp pennan och skriva ner det som får mitt inre att brinna hjälper. Utmaningen ligger i att komma på det bästa sättet att säga något, om det finns en betydelse i texten som kan engagera åhörarna är det bättre. Jag vill inte skriva låtar som ingen annan kan identifiera sig med, iallafall på vissa grunder.

 

Griffin fortsätter berätta att albumet i sig är väldigt varierande, över trettio låtar skrevs innan dom valde ut vilka som skulle hamna på albumet. Men det var nära att två av dom, False Teeth och Two Minutes Of Hate inte kom med.

– Något gjorde att jag inte kände mig säker på låtarna och att dom skulle tillföra albumet något. Men sedan när vi började med för-produktionen så uppstod ett behov av att ta med dom och nu är det mina två favoritlåtar på hela skivan.

Scenen är den punkten som både älskas och dyrkas, men också hatas och fruktas av musiker. När den väl har dig fast, kommer du aldrig att bli fri från dess grepp.

– Scenen valde mig, det var inte jag som valde den och det började med att som elvaåring försöka skriva låtar och grunda ett band, men eftersom jag knappt kunde få ihop en låt misslyckades det. Istället la jag all fokus på skolan och fortsatte till universitetet, musiken var fortfarande en del av mitt liv, men det var till större delen covers och började i samma veva intressera mig för marknadsföring. Efter att ha arbetat ett tag för Red Bull kom ett band med en förfrågan om att bli deras sångare, dom kände till mig efter att jag sålt merch på deras spelningar. Man kan säga att jag kastade mig rakt in i det och blev kär.

Enligt Griffin finns det inget som slår bättre, än att framföra musik och se hur publiken tar emot den. Det faktum att han samtidigt ger bort en stor del av sig själv, är något han inte ens reflekterar över.

– Mina låtar får inte tolkas som personlig terapi, som om det är texter från min dagbok jag tolkar genom sången. Mycket kan gömmas i metaforer, vilket hjälper om man skriver om personliga saker som gör en sårbar. Då räcker det med att skriva om det i metaforiska termer och ingen kommer förstå vad det egentligen handlar om, men betydelsen i låten kommer fortfarande vara intakt. Mycket av framträdandet består av muskelminne, för halvvägs igenom försöker jag enbart att hålla kvar mig själv i nuet. Det faktum att jag sjunger på det sättet som jag gör, resulterar i att jag snabbt tappar andan, så istället för att tänka på vad någon i publiken tycker om min närvaro på scen, måste den tiden läggas på andningen. Själva nervositeten uppstår först när jag faktiskt pratar med publiken, om du redan vet vad som ska sägas är det lättare. Men börjar du istället tänka på det, då kommer du att ställa till det för dig själv. Ett mellansnack är egentligen inget annat än en konversation med dig själv och ekot av den egna rösten. Publiken kan inte ge någon riktig respons, mer än att skrika eller höja nävarna, därför är det viktigt att veta vad som ska sägas och att svära mycket, berättar Griffin med en busig glimt i ögat och skrattar.

Vid sidan om sitt vanliga jobb och klädmärket Ravenous, är musiken alltid närvarande och den främsta faktorn i hans liv.

-Musiken är en väldigt primitiv sak för människor, hör du till exempel krigstrummor så är din första instinkt att springa eftersom det väcker sådana känslor hos dom flesta. Om något har en rytm i sig, så är det vad som händer inom oss. På frågan om musik kan ta över för mycket av kontrollen, har jag inget bra svar. Samtidigt som det kan det, för lyssnar någon på sorglig eller aggressiv musik, så reflekteras det på både utsidan och insidan. Men det är något väldigt personligt och beror helt på vem du är, på mig har det ingen större påverkan på det sättet.

 

Turnéer är ett fenomen som kan skapa mycket stress, då är det än viktigare att hålla fast vid någon slags balans. Dock försvåras det av faktorn att man som resande musiker, varje dag vaknar upp i en ny stad.

– För att vara fullkomligt och brutalt ärlig mot dig, så har jag inte någon som helst aning om hur den balansen ska uppstå. Som idag, då vaknade jag upp i Stockholm, igår var det Oslo och det viktigaste för mig är att ta reda på vilket språk som talas och huruvida jag har pengar eller inte. Att ständigt resa från stad till stad jävlas rejält med ditt huvud och kontakten med familj och vänner försvåras, igår pratade jag med min mamma för första gången på evigheter. Samtidigt är det en utmaning att komma hem och vänja sig vid det, tyvärr så tjänar vi inte tillräckligt ännu så att bandet kan arbeta med musiken på heltid. Alla har vanliga jobb och måste pussla för att vara lediga samtidigt. Men det är rena lögnen att turnerandet i sig är svårt, utan att behöva köra en enda mil vaknade jag här, maten stod på bordet när vi kom fram och nu behöver jag bara prata klart med dig innan vi går på scenen.  Du ska veta en sak, och det är att jag är otroligt tacksam över att få göra något som jag verkligen älskar. Just nu lever jag verkligen min dröm fullt ut.

För att hålla kvar fokus på rätt saker och samtidigt rensa tankarna, föredrar Griffin att springa. För honom fungerar det även som ett perfekt sätt, att upptäcka nya städer på. Med musiken i öronen får han en stund i frihet och slipper all galenskap som omger honom.

– Jag kan lyssna på ett album utan avbrott i två månader och inte tröttna, tack vare min Apple Music så kommer all ny musik direkt till mig. Det är så jag föredrar att ha min musik och även så jag upptäckte Wage War´s album Spineless, det är den perfekta musiken att lyssna på under träning.

 

Att ha många projekt att bolla med samtidigt är något Griffin föredrar, på så sätt får han utlopp för sin kreativitet. Samtidigt som det också förhindrar att han skulle tröttna på ett av dom, eller skapa blockeringar.

– Medan jag är iväg så sköter min kompanjon vårt klädföretag, utan honom hade jag verkligen befunnit mig i en jobbig sits. Personligen så tror jag inte man kan göra för mycket av saker och det är mycket bättre, att ha flera projekt igång samtidigt. Skulle jag enbart syssla med musik och lägga ner all kreativitet på det, då skulle det förr eller senare uppstå blockeringar och stoppa mig från att vara kreativ.

Perfektion är ett mål som många strävar efter att uppnå, men inte Griffin. Enligt honom kan man inte jämföra två låtar med varandra, för det finns inget som utgör den perfekta sången.

– Musik är en sådan subjektiv konstform och det går inte att få perfekt annat än i författarens ögon. Men det i sig skulle vara ganska deprimerande, eller hur? Jag menar, det är samma sak som med lycka och glädje, skriver man något som är perfekt så är allt förstört. Kreativitet är något som aldrig kan ta slut, en låts avslut är den andras början och dom kan därför inte jämföras med varandra. Idén om att skriva den perfekta låten, är återigen en plats i livet som skulle vara väldigt deprimerande att befinna sig på.

 

Trots att det inte gått många månader sedan Pain. Joy. Ecstacy. Despair. släpptes, är Griffin redan igång med att skriva nya låtar.

– Redan nu så är några låtar klara, för om du tänker tillbaka på det som precis skapats så kommer det att vara det bästa som någonsin gjorts av dig. Jag tror att när man ser tillbaka och vet att det kan bli bättre, så är det fantastiskt. Våga vara kritisk mot dig själv på det sättet att det inte beror på andras åsikter. Jag kommer aldrig glömma hur allt började. Som musiker är det lätt att andra behandlar dig på ett visst sätt, men så fort du tar steget utanför den zonen och går till affären runt hörnan för att handla försvinner det. Beter man sig som ett riktigt arsle så kommer man också bli behandlad som ett. Hårt arbete är det som ligger bakom allas framgångar, och en del av mig kommer aldrig att glömma det.

 

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTO: Press
INTERVJU: Griffin Dickinson / SHVPES


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar