Mäktigt, helt ofattbart mäktigt – Meshuggah+Kongh, Münchenbryggeriet

Väggarna får implodera på grund av trycket när två kolossala pelare inom tungt riffande får ge vika. Inget för svaghjärtade, men något för den intensive adrenalinsökaren. Denne får även mer än den önskar sig under hela detta karusellåk utför. Med andra ord; en perfekt löningshelg.

Meshuggah

Kungarna av strobtunga ljusshower och matematiska riff får anlända på scenen. Förväntan för detta ikoniska band är olidlig, ingen nåd skall visas. Detta exemplifieras perfekt i det stenhårda introt. Direkt slås åskådaren in i en berg och dalbana. Dörrarna slamras igen bakom en och utför finns bara avgrunden och en tilltraglanande resa.

Bandet vet var skåpet ska stå och slår över spaken från noll till hundra inom millisekunder. Hädanefter får en försöka hålla i ratten med växelns komplicerade struktur. I ett tribalt matande hyllar denna kult samlad på platsen för att hylla den makten musiken inger. I spår som Stengah (lika välgjord som drinken) trycker det på så en tappar uppfattningen. Riff som rentav kräver en matematikexamen att beräkna förbryllar en alltid och ger ett nytt namn till extremiteter.

Lika väl ihopplockad med precision som det mänskliga ögat har svårt att begripa, anfaller Meshuggah på trumhinnor. Allt detta toppat med Jens Kidmans vrål från helvetets gap gör detta till ett sant konstverk i sin komplexitet. I allt detta lägger sig, på något paradoxalt vis, Fredrik Thordendals frijazz-aktiga solospelande som oljar in maskineriet i något kaotiskt i ordningen.

Bandet tillintetgör inte bara många metalband, utan även väldigt många barriärer. Med sådan pervers precision lyckas bandet göra detta till en högtid för alla lyssnare. Detta kryddat med den galenskapen namnet bär sin översättning ifrån, gör detta till bland de bästa livebanden en kan få se. Den enda frågan är hur åskådaren skall headbanga till detta. Den enda givna är att underbettet i det klassiska Meshuggah-facet fungerar till varenda verk bandet kastar i ens ansikte.

Betyg: RB-Betyg-8_10

Kongh

Ett tungt riffande från mörkaste skogar. Denna beskrivning passar bandet Kongh ypperligt. Som flaggskepp för den svenska sludge-doomen markerar bandet skickligt hur det skall göras.

Ljud så grumligt att nackar åker i en uppskattande rörelse. Trummorna faller bak på grund av det enorma trycket och får mest agera som en typ av rytmisk siluett i horisonten.

Signumet för bandet är extremt långa låtar i genrens sanna anda, dessa ter sig korta när tid och rum försvinner i detta tjocka moln av smog. Allt detta får toppas av David Johanssons avgrundsvrål som förgyller ett landskap där allt är täckt i ett moln av damm och aska. Med sig som vapendragare lyckas gamla hederliga Jörgen Sandström inflika emphasis på präktigheten via bakgrundssång när lyssnaren inte ens trodde det hela kunde bli tyngre än det redan är. Allt detta överflöd befästs extremt väl i det storslagna eposet Sole Creation. En finner sig ständigt i en resa i fantasin om mörker och dimmbeklädda skogar med bandet som ledsagare på denna resa. Helt enkelt en studie hur blytungt och grötigt musik kan vara med ett underliggande brutalt benkrossande sväng.

Betyg: RB-Betyg-8_10


SKRIBENT: Nikita Smirnov (nikita.smirnov@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
KONSERT: Meshuggah + Kongh
ARENA: Münchenbryggeriet, Stockholm
DATUM: 2017-02-25


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar