Skivrecension: Welcome To Ember Falls

Finska musiker är gudomliga konstnärer när det kommer till att balansera text med melodi och ta det till nya höjder. Relativt nya Ember Falls från musikstaden Tampere, är utan konkurrensen en klar stjärna på den finska musikhimlen, men ta dig i akt. För musiken, går djupare in än du någonsin hade kunnat föreställa dig i din värsta mardröm.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons

The Cost Of Doing Business

Inledande spåret The Cost Of Doing Business startar med sågande riff och ett skrik som galet Well Fuck. Rösten som möter upp är uppbackad av ett väsande bestialiskt skriksjungande. Growl på skriknivå och en slagskämpes energi präglar låten, genom tunga bastakter och extrema gitarrer som vägs upp av en hest, raspig röst skapar ett inre kaos. Historien som visar sig är någon som försöker göra rätt, men som gång på gång slås ner till marken och drabbas av orättvisor. Att vägra se saker ur ett nytt perspektiv och på så sätt begränsa sig själv, ursinnet i sig tar form i dom gigantiska trummorna vars hårda slag slår sig fram till ens inre och tvingar åhöraren att lystra uppmärksamt. 

Falling Rain

Tempot fortsätter vara högt och instrumenten låter som ett ösregn fastlåst i en virvelvind. Trummorna sätter takterna med exemplarisk genialitet och styr gitarrernas syrliga riff i en riktning som hela tiden svänger av mot nya destinationer. Rösterna som möts, den ena desperata och onåbara, den andra genomslagskraftig samtidigt som den har en bedjande ton. Som fallande regn, exakt som låtens titel förlorar man sig helt i musiken som fattar ett järngrepp om en. Med ens känns det som ett par armar har låsts sig fast runt kroppen och tvingar upp ens ögon, den korta kören är dömande och fången i form av den undersköna rösten döljs till slut helt av regnet. En vacker låt som har en fängslande melodi och starka budskap för den som är modig nog att lyssna.

Of Letting Go

Demoner som omger en, invaderar ens inre och tar över helt. Du ligger helt hjälplös i natten och hör dess smeksamma röst driva dig mot vansinnets ravin. Skakandes tappar du kontrollen och kan inte springa iväg, trots att trummornas snabba takter eggar på dina steg och gitarrerna kastar krokar efter dig, är det keyboarden vars fasansfullt glädjefyllda toner som lägger krokben. Melodin i sig är motsägelsefull, men kontrasten mot den mörka texten och det gudomliga gitarrsolot som frammas är en härlig mix. Trots tempot så finns där en känsla av att tillhöra varenda textrad, olika scenarion flyter in i varandra och byts ut i takten bestämd av trummorna. Som en virvel som bara snurrar snabbar knuffar basen undan dig och slungar dig mot gitarren, för att sedan kasta dig högt upp och fångas i röstens hårda grepp.

The Enemy You Need

Albumets utan tvekan starkaste alster, för i dagens samhälle finns ett stort behov utav att skapa en fiende, någon att skylla på. Samhällskritiken formas av hårda discoliknande toner från keyboarden och ursinniga slag samt stamp mot trummornas virvlar och bas. I refrängen förändras tempot till snäppet snårigare och rösten får en helt annan sorts kraft. Den grämande bakgrundssången är tillbaka, som det svarta monstret som är grunden till all ondska. Balansen mellan instrumenten är på den hårfina linan, men oförståeligt bra.

Freedom

Introt är samstämmigt av en mans och kvinnas röster, balladliknande toner vaggar lyssnare sakta i trygghet. En berättande vaggvisa med inslag av klassiska instrument, glasklart sorglig som en älvas tårar får berättelsen liv. En vilja att få älska utan förändringar, kraften i deras unisona röster binds samman fint med trummor som kommer från en urtid innan vår. Friheten är så nära att man kan känna smaken av den och dess ljuva vindar smeka ens kind, tills blixten slår ner i form av det vassaste gitarrsolot på hela albumet. Ord sjungs ut som är ordlösa melodier, gemensamt som en kör vävs instrument och sångare samman i en vacker symfoni. Sista raden ”There is nothing without you” är enbart en kärleksscen i sig och avslutas med en explosion av känslor genom gitarrens sista vinande syra.

COE

Tempot trycks upp igen och rytmen får en att vilja ställa sig mitt på ett dansgolv och släppa ut precis allt som tidigare alster skapat. Ett alster som definitivt skulle skapa underbart kaos live, vartenda instrument hörs tydligt och följer varandra som färgerna i en regnbåge. Mitt i allt kommer höga sammandrabbningar av en mob beståendes utav demoniska skrik, syrliga gitarriff och snirkliga trummor. Som ett gift intar varenda ton ens musikaliska själ och suddar ut verkligheten som man känner vid den. Huvudet blir tungt av den plötsligt lamslående euforin som uppstår och alla tankar som en gång fanns existerar inte längre. Endast en vilja av att få rytmen tillbaka och få dansa sig fri finns kvar.

Rising Tide

Under tiden som jag utforskat albumet har jag märkt att detta är den som ger mig mest energi. Kraften i rösten och dom återkommande gitarrsolona, samtidigt som spelglädjen hos musikerna tar form i instrumentens balanserande är livsfarlig. Sångaren utmanar sig själv till max och sjunger på en nivå som hotar att spränga lungorna, samtidigt som han ger det vackraste löftet av dom alla och skapar ett enormt hopp. Det är så brutalt ärligt och betryggande att låten sätts på repeat ett flertal gånger. Hur trummorna kan framstå som ett sådant vackert verktyg, i samma ögonblick som det blir så pass brutalt, så det knappt går att överleva kombinationen med basens tongångar tar rösten och gitarrerna vid, för att sedan lämna över till keyboardens mer klassiska sätt att spela med åhörarens nerver.

Open Your Eyes

 Ett eggande, lite disco-liknande sound tar över från dom tidigare så brutala och en pop-aktig röst övergår till rap. Refrängen får uppbackning av trummorna som lyfter den rejält med en kort paus mellan brygga och refräng. Nu bänds verkligen ögonlocken upp och svårigheten med att tolka text i symbios med melodin framstår som omöjlig. Budskapet att inte tro på sitt öde, för att det vore för enkelt och lögnerna man bara ser om man blundar, är precis lika starkt som instrumentens knytnävar. Att tillhöra en döende dröm, bara för att det är enklare än att se sanningen är svårare än att ta modet till sig och öppna ögonen. För vad är du egentligen beredd att offra, om du är ärlig mot dig själv?

One More Time

Arga ord och en förbannad röst tillsammans med ännu farligare instrument är det bästa sättet att beskriva låten på. Men lekfullheten är inte långt borta och den bitska tonen i refrängen, vars röst är något mjukare är tydligt sarkastisk. Bara en gång till, lockar den och det känns som att ha blivit avslöjad med en lögn, som egentligen aldrig var en lögn för sanningen var så uppenbar redan från start. Instrumenten hånar, speciellt gitarren vars riff härstammar i ett hånfullt skratt och dömande takter från trummorna och basen slår ner rakt i huvudet med en bombs kraft. Cymbalens sista slag är det sista som hörs och markerar även så ett brutalt avslut.

Shut Down With Me

En låt som lätt skulle kunna fylla ett helt dansgolv med sitt inledande stridsrop. Det vardagliga livet massakreras totalt i texten och återigen är keyboraden ett framstående koncept, tillsammans med gitarrens ljusaste riff skär det i öronen på gränsen till obehagligt, men vägs upp bra av tunga takter från trummorna. Oviljan att vilja leva ett vardagligt liv och försörja sig på något annat än musiken är så stark att musikerna låter den genomsyra hela låten och färga av sig på varje del. Ursinnet är starkt och frustrationen oresonlig, gitarren verkar inte vilja lyssna alls på något annat än vad den vill höra och ignorerar fullständigt resterande instrumenten. I en fin takt sjunger keyboarden fram sina toner med rösten, sammanvävt på en så hög nivå att dom två nästan blir ett.

The Lamb Lies Down in Sacrifice

Albumets sista spår och den skrikande, growlande varelsen är tillbaka. Väsandes som en vampyr tar han över och styrningen instrumenten en gång hade är borta, istället är det rösterna som bestämmer. Elektroniska inslag skapar oanade höjder och tempot är omänskligt högt, som att gång på gång få elchocker vars kittlande totalt bränner ut ens hjärna. 

Welcome To Ember Falls är ett album som endast kan liknas med ett rejält träningspass, fast för hjärnan. Det finns så många olika delar att hålla reda på, att man fastnar i en musikalisk labyrint som turligt nog saknar utgång. För du vill inte lämna Ember Falls, trots att huvudet känns snurrigt och tomt efter några omgångar, så är det också en befriande känsla. Finska musiker har ett speciellt sätt att hantera melodiska inslag på och deras takter är präglade av något hårt och oförutsett, som andra saknar. Det märks tydligt att Jake E haft ett finger med i spelet, hans välkända prägel hörs och förbättrar konsten genom att utveckla texten och öka balansen mellan instrumenten och det melodiska. Något som bandet verkligen lyckas med är att få genomslagskraft och lägger enorm tyngd i sina texter, förmodligen är det anledningen bakom Ember Falls framgång. Hur man än försöker, så går det inte att hänga med, men vad gör det? En musikalisk uppenbarelse med sådana inslag som Welcome To Ember Falls ska vara oförstörbara och omöjliga att förstå. Det är bara då som det går att njuta till fullo av den snurrande musikalen.

BETYG: RB-Betyg-10_10
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: Ember Falls
ALBUM: Welcome To Ember Falls
RELEASEDATUM: 2017-02-17
SKIVBOLAG: Spinefarm Records/Universal Music Group

BANDFAKTA – Ember Falls

MEDLEMMAR
Thomas Grove
– Lead vocals 
Jay V – Lead guitar 
Calu – Guitar & Brutal Vocals 
Ace – Drums 
OneOfHaze – Synth & Backing Vocals 
Oswald – Bass

INSTAGRAM | HEMSIDA | YOUTUBE |


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar