Deaf Havana – Vi spelade bara för att betala skulderna

Deaf Havanas resa till dit dom är idag har inte varit lätt. Skulder orsakade av skivbolag och managment, skapade en tid då dom endast spelade för att betala igen lånen. Idag är banden mellan dom starkare och musiken ärligare, men dom dagliga turerna med limousinen är fortfarande långt borta. 

I en trång korridor stiger två slitna killar fram med en drink, som definitivt inte är den första i handen. Sångaren James Veck-Gilodi och gitarristen Matthew Veck-Gilodi hälsar båda artigt med fast handslag och berättar att kvällen innan blev ganska sen, då dom just nu befinner sig ute på turné med brittiska fränderna Dinosaur Pile Up. Men att avsluta turnéen inom ett par veckor är inget dom ser fram emot, vilja att uppträda och skapa musik har precis väckts till liv igen efter en lång period beståendes av nattsvart mörker. Ett samtalsämne James gör klart, att dom tröttnat på att diskutera.

Som musiker är ni väldigt ärliga och berättar mycket om er själva i låtarna, bland annat skildras användandet av alkohol för att slippa känna något. Kan man bli får ärlig och ge för mycket av sig själv till främlingarna som lyssnar?

– Jag har aldrig tänkt så mycket på processen bakom musiken, det är av den typen som jag älskar mest. För mig är det viktigt att den är ärlig, då kan lyssnaren få en bättre förståelse och koppling. Oavsett hur tydligt det låter, så är det fortfarande på den nivån att lyssnaren kan djupdyka in i texten, istället för att tolka den, berättar James Veck-Gilodi

Som band gick ni igenom en ganska tuff tid, då ni endast spelade för att betala skulder som uppstått bakom era ryggar. Kan du beskriva den tiden?

– Mycket av just den perioden som skivan, All These Countless Nights är baserad på. Det var en dålig tid, för utan att ens vara medvetna om det, så hade vår management och skivbolag satt oss i en ganska omfattande skuldsituation. Så när vi avbröt våra samarbeten med alla, tog vi alla spelningar som vi kunde få tag i för att betala igen skulderna, vilket även resulterade i att kärleken till musiken började tyna bort. Pengar är inte anledningen till varför vi började spela, än idag är det oviktigt hur mycket som ett gig resulterar i. Men att spela endast för att fylla igen ett hål, resulterade i att ingen i bandet, förutom jag och James som är släkt pratade med varandra. Kort sagt så uppträdde vi och drack mycket, berättar  Matthew Veck- Gilodi.

Matty skrattar till hest när han ser min blick vandra mot dom stora, röda muggarna killarna håller i händerna. Det är uppenbart för oss alla att det inte bara är ananasjuice och att festandet pågått ett tag. Men blickarna är vacksamma och ögonkontakten stabil under intervjun, det är nästan smärtsamt uppenbart, hur skadad deras förmåga till tilit är.

Efter ett stort svek, egentligen oavsett form så är det svårt att våga lita på någon igen. Hur gjorde ni för att våga börja lita på branschen igen och människorna i den?

– Det tog en väldigt lång tid, vi hade många möten som gjordes om flera gånger och lärde oss våga ta steget att lita på ett skivbolag igen. Men den positiva sidan av allt, är att vi fick tiden till att skapa just den musik som representerar Deaf Havana. Förra gången förlorade vi oss själva i kaoset och det är ett misstag vi aldrig kommer göra om igen, berättar James med auktoritär röst som inte tål motsägelse. 

Hela ert album är inspelat live, ett vågat beslut då ni har valt att inte ändra särskilt mycket utan behålla det lite ”skitiga” soundet. Hur skapar man musik som färgas av alla individerna som utgör ett band?

– När du spelar in ett album live så är energin annorlunda, förut spelade vi in alla instrumenten var för sig och förlorade den magin. Nu har vi en helt annan grund att stå på, frågar du mig så tycker jag det fångar upp energin på ett helt annat sätt, och stannar kvar i musiken. Sedan när det kommer till att låta alla färga låtarna och lägga sin prägel på den, så kommer mycket från den tuffa tiden vi alla upplevde tillsammans, fast på olika sätt. Nu lyssnar vi mer på varandra och vågar säga saker genom musiken, som jag nog aldrig skulle våga säga ansikte mot ansikte. Samtidigt som lyssnaren får en uppfattning av vad vi själva lyssnar på, för det är alldeles för många band där ute som skapar musik med syftet att den ska spelas på radion, tycker James.

Tidigare berättade ni om kärleken till konstformen och att den försvann. Om ett hjärta har brustit är det nästan omöjligt att laga, men ni inte bara lyckats få den tillbaka utan även gjort den starkare. 

– Att hålla kärleken vid liv, oavsett om det gäller yrke, konst eller förhållande så är det tufft. När det gäller Deaf Havana, så spelar det in till stor del att vi alla är bra vänner trots att vi gått igenom saker. Nu pratar vi igenom allt och sedan är det bra, istället för att bara bita ihop och låtsas som ingenting, låter man det växa till något större blir det till slut som ett gift. Att vara med i bandet nu, det är helt annorlunda. Energin som finns är exalterande och passionen gör att sammanhållningen blivit starkare, tycker Matty.

Musikvideon till Fever är som ett bevittna två skilda världar, en där alla festar och är glada. Sedan kommer ert perspektiv och visar fyra individer som är helt åtskilda alla andra. Skulle ni säga att ert yrke håller er separerade från omvärlden?

– Om jag ska vara helt ärlig, så var det inte vår idé alls att göra videon på det sättet som den är uppbyggd. Det var AJ, en regissör från Mexico som tolkade texten och skapade konceptet utifrån det och personligen tycker jag han verkligen lyckades. Känslan av att vara ensam, inte riktigt känna tillhörighet till någon annan är något jag känner ofta, berättar James.

– Det är nackdelen med att vara i ett band, själva livsstilen för den är så bisarr. Musiker är inte tillförlitliga som partners eftersom vi inte lever i den riktiga världen på samma sätt. För våra flickvänner är det väldigt tufft och jag förstår dom, att ha en pojkvän som kan ge sig av med två dagars förvarning, om ens det är krävande, tycker Matty.

Ert album heter All These Countless Nights, innebär det för er positiva eller enbart negativa minnen?

– Du kan tolka det på båda sätten, dåliga saker hände och misstag gjordes, andra nätter för mig påminner om den bästa tiden, minns Matthew.

– Namnet på skivan är upp till var och en att tolka hur dom vill, men om du vill veta vad jag tycker, så förändrades det. Ibland är det positivt eftersom vi återigen får göra musiken vi älskar, resa världen runt, men negativt eftersom vi dricker för mycket, är långt ifrån dom vi älskar och aldrig har tillräckligt med pengar, berättar James med ett hest skratt.

Happiness är en låt med många kontraster, namnet till trots handlar den om hur lycka i själva verket förstör och förgör det mesta i er väg. Har ni slutat tro på att den går att hitta?

– Man kan hitta lycka, absolut men den kommer aldrig vara hundraprocentig. På grund av allt som hänt och allt jag gått igenom, så ligger det alltid i mitt bakhuvud att något lurar i bakgrunden. Samtidigt måste man acceptera att negativa saker kommer hända, vilket i sin tur har lett till att jag numera uppskattar dom olika skepnaderna, som äkta lycka kan ta. På skivan är det egentligen Pensacola, 2013 som jag har starkaste koppling till. Där hittar du just den sorgsenhet som lycka kan leda till och den har en effekt på mig. Många liveshower har varit väldigt känslofyllda, just på grund av denna låten som berättar om ett avslut, berättar James tankfullt.

Det märks tydligt att låten har en personlig betydelse för honom och minnena fladdrar förbi som en film endast James kan se. Skillnaderna mellan dom är uppenbara, Matty är mer framåt och James lite blygare, men hans svar är samtidigt väl genomtänkta och skapar många fler, trots att tiden för intervjun börjar ta slut. 

Livescenen är ett fenomen som går upp och ner, sett från en musikers perspektiv, anser ni att den är stabilare nu eller finns det fortfarande förbättringar att göra?

– Just nu är den helt okej och det börjar bli mycket bättre, jag minns när vi var små och alla brukade gå på spelningarna. Sedan under fem år, mellan år 2010-2015 så var det riktigt illa, men i England är scenen på väg upp igen, mycket beroende på att många har börjat uppskatta musik som är mer komplicerad och har mycket gitarrer i sig, anser James.

– När jag lyssnar på riktigt bra musik, så föredrar jag den mer komplicerade eftersom belöningen då blir större. Samtidigt så kan jag inte göra andra saker om min favoritskiva spelas, om vi ska laga mat till exempel, då måste jag välja en annan spellista . Men tillbaka till ämnet, trots att branschen börjar bli stabilare, så har det också resulterat i att för många band slåss om scenerna. Resultatet av det blir att många band, som helt ärligt inte är tillräckligt bra tar mer plats än dom som verkligen är bra. Mycket avgörs av hur populära musikerna är och det leder till att fler lyssnar på dom, men respekten är mycket högre nu än vad den var tidigare. Musikbranschen är en oförutsägbar och konstig bransch, anser Matty.

Jag har märkt att det är svårt att inte analysera musiken och bandets agerande på scenen. Kan ni fortfarande gå på spelningar och bara njuta av musiken eller är ni likadana?

– Det beror på känslan och atmosfären, vissa band vars spelningar jag går på kan vara riktigt slarviga med hur dom hanterar musiken. Då är det energin i rummet som avgör hur bra spelningen blir, samtidigt så är magin som spelningarna en gång hade helt borta. För om vi ser dom teckna till varandra på ett diskret sätt, som ingen annan märker så vet jag direkt vad det betyder. Jag hör även sakerna som är inspelade på förhand, vilket är synd för när vi var små var det så magiskt, berättar James.

Vilka råd önskar ni att någon gett er, som nästa generation kan ha nytta av?

– Skapa bara den musiken som du vill göra och välj inte baserat på ditt karriärval. Glöden ska finnas kvar, så att även när du kommer hem fortfarande vill fortsätta spela och öva. Så klart fanns det en tid då vi också drömde om att vara i ett band, detta är något jag kommer fortsätta med för resten av mitt liv och det spelar ingen roll om jag tjänar bara så mycket att det precis går runt. För själva skapandet är viktigare än att bli känd och rik, berättar Matty

Du har en väldigt ödmjuk inställning till branschen, men många personer som går igenom tuffa perioder lär sig inte alltid av det. Vad ska du göra för att hålla kvar inställningen och vara kvar på jorden när Deaf Havana når samma status som till exempel Foo Fighters eller Oasis?

– Då kommer jag åka limo överallt, avslutar Matty intervjun med ett stort skratt.

 

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTO: Press/Chuff Media

 

FAKTA – DEAF HAVANA

MEDLEMMAR
James Veck-Gilodi – lead vocals, rhythm guitar
Lee Wilson – bass guitar
Tom Ogden – drums, percussion, backing vocals
Matthew Veck-Gilodi – lead guitar, backing vocals
Max Britton – keyboards, piano, backing vocals, acoustic guitar, percussion

| HEMSIDA | FACEBOOK | SPOTIFY |

approved_dh_hi-res2


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar