Dismissed visar upp sina bästa musikaliska sidor

Det androgyna göteborgsbandet Dismissed bildades 2011 och släpper nu sex år senare sitt debutalbum. Och det låter inte alls dumt.

Annons

Dismissed har med sin androgyna stil och effektiva glamrock byggt upp ett varumärke som för tankarna till normbrytande storheter som Billy Idol och Slade samt svensk musikhistorias främsta glamrockband The Ark. Nu när det då dags för debutalbumet har bandet själva marknadsfört sig på följande sätt:

"This is not a silent protest, the screams of the glitterarmy is louder than the bangs of your bombs.
This is the sound of a thousand angry voices compressed into nine songs. 
Every split lip or broken heart is put into our music. 
Thank you, all assholes and haters out there. Without you, no Dismissed.
"

Med en sådan självsäker och intresseväckande presentation förväntar man sig som lyssnare att skivan ska kännas just som en omskakande demonstration. Jag vill höra skrikande arga röster som överröstar allt annat. Jag vill känna ilskan gentemot hatare in på skinnet. Jag vill känna att låtarna har betydelse och kunna tro på att skivan är ett resultat av alla glåpord bandet fått ta under karriärens gång. Jag vill tro att det jag hör är äkta känslor och att fler kan relatera till det de hör. Och ja, jag får det jag vill ha.

Albumet "Head Helds High" är ganska kort, endast nio låtar. I och med det ställer jag genast högre krav på albumets kvalité, är det så få låtar att lyssna på vill man att de ska vara bra för att ett album överhuvudtaget ska kännas värdigt. Dismissed lyckas med den bedriften, vilket är en positiv överraskning. Stora delar av låtmaterialet är betydligt mer kraftfulla än vad jag hade vågat hoppas på. Tor Höglund tar i ordentligt med sin sång och tillsammans med bländande gitarrslingor och låttexter som avspeglar samhället och känns högaktuella så blir albumet i sin helhet riktigt behagligt att lyssna på.

Albumet håller en röd tråd rakt igenom och Dismissed visar klart och tydligt upp sina bästa musikaliska sidor och övertygar. Albumet har förvisso några dalar, som exempelvis den ganska svårtuggade Melodifestivalslåten "Hearts align" och den alldeles för tama och repetitiva "Lucifer". Sett till det stora hela finns dock inte så mycket att klaga på. Albumet inleds med den läckra midtempo låten "Leave it under water" där Tor Höglund får spela ut sitt register som sångare och rösten blir ett tillsammans med musiken och fångar lyssnarens intresse. Det fortsätter sedan med låten "Escape", albumets bästa spår, där det smäller till ordentligt. Trumspelandet är dovt och riffarna från gitarrerna och de ljuva tonerna från basen är intensiva och sången skiftar mellan att vara lugn och sansad för att sedan explodera och låta som den där aggressiva glitterarmén som ska protestera mot dagens samhällsbygge. En fullträff!

"Dance on the borderline" är en annan låt som på ett sätt går i samma fotspår som nyss nämnda "Escape", där musiken är mer intensiv och sången effektfullt aggressiv. Men även balladen "Stay" är välsnickrad rockmusik in i minsta detalj som jag vill höra om och om igen. Jag drar slutsatsen att det är just på detta sätt Dismissed vill förmedla sitt budskap och det är helt rätt tänkt. De här snygga protestlåtarna kan jag höra i vilken rebellisk tonårings rum som helst och de som exempelvis är fan av Tokio Hotel borde även ansluta sig till det nya ledet av Dismissed-fan. Bandet har bevisat att de kan göra effektiv rock och även spela ut sitt androgyna rättighetstänk utan att det tar fokus från själva musiken. Det här är vad jag kallar en lyckad debut!

 

RB-Betyg-8_10SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)
BANDFOTO: Jojomen
BAND: Dismissed
ALBUMRECENSION: "Heads held high".
SKIVBOLAG: Gain Music Entertainment
RELEASE: 2017-03-31
BÄST: "Escape".
SÄMST: "Lucifer". 

BANDFAKTA – DISMISSED

MEDLEMMAR
Tor
Johan
Freddie

| FACEBOOK | SPOTIFY |

dismissed-bandbild-2017


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK