En anstormande brittisk invasion skakar om

En brittisk invasion intar denna torsdag Klubben på Fryshuset, när två av Englands bästa exporter i form av Dinosaur Pile Up och Deaf Havana intar scenen. Tyvärr är öppningsakten Normandie kvällens akilleshäl och  deras bokning förvånar, för falsksången är ett faktum under hela kvällen.

Normandie
Inspelade ekon och demonstrativa röster är vad som definierar Stockholmsbandet, som denna kvällen öppnar för brittiska invasionen Dinousaur Pile Up och Deaf Havana. Om det är för att höja förväntningarna ännu mer på huvudbanden, eller för att någon var tillfälligt sinnesförvirrad är två alternativ. Men det är trots det fortfarande bortom min förmåga att se varför dom kvalificerats sig som förband denna kvällen. Sångaren frågar återkommande gånger hur publiken mår, nästan som för att fylla ut där sången inte räcker till. Trummorna är kraftfulla och gitarren låter riffen snyggt slingra sig fram och när det endast är melodiska partier, som inte avbryts med tjatande om hur vi mår, är det faktiskt riktigt bra. Men sången, till större delen är det frätande falsksång, när det inte är pratsång vill säga och den tid dom får på scenen är alldeles för lång. Även om gitarristen, trummisen och basisten imponerar stort och tar låtarna till melodiska höjder som är behagliga, slår rösten ner som en hammare på en spegel. Om det varit en sångare som hade lyckats forma och färga sången, det vill säga kunna sjunga ordentligt, så hade det utan tvekan blivit en riktigt bra show. Nu led mina öron mest och efter att ha frågat runt efteråt, var jag uppenbarligen inte den enda som tyckte dom falska tonerna borde raderats och ersatts med talang.

BETYG: RB-Betyg-1_10
 
Dinosaur Pile Up
Ett band jag har följt länge och deras alster 11:11 har gått varm sedan spelningen blev bekräftad. Samma energi som existerar i musiken, tar sig form även på scenen. Även om det stundtals är återhållsamt, på brittiskt vis, så lyckas trion verkligen att forma tonerna rätt. Den kärlek till musiken som sångaren och gitarristen Matt Bigland tidigare uttryckt under intervjuerna, får liv där han står i strålkastarljuset och slänger ur sig konsten hans själ skapat.Trummisen Mike Shells har ett säreget sätt att hantera trummorna på och slår inte bara med armarna, utan med hela kroppen som en trasdocka vars trådar styrs av Matt. Basisten Jim Cratchley har gudomligt bra kontakt med Mike och deras sammanlänkning förstärks med varje drag över strängarna och taktfulla slag. Dinosaur Pile Up är ett band med ett så kallat garagesound, men som lyckats ta det upp på större scener och får det att fungera mer än bra. Ord som White T-shirt får helt ny mening och rysningarna är återkommande, äntligen får dom vackra tonerna som en gång endast existerats i inspelat format liv. Något som är tydligt är Matts vilja att trots han befinner sig på en scen, gömma sig på alla sätt och vis han kan. Håret hänger nerför hans ansikte och döljer alla känslor som istället visar sig genom hans kropps språk och blir ett med publikens.
 
BETYG RB-Betyg-7_10
 
Deaf Havana
Redan när Deaf Havana kliver upp på scenen kastas jag tillbaka i tiden och känslostormarna rusar runt som ilskna vildar. Deras blotta närvaro innan första tonen mynnar ut på scenen är hjärtkrossande och fullkomlig. Sångaren och gitarristen James Veck-Gilodi må stundtals visa en ovilja för att vara frontman, men hans röst. Hur en person kan lyckas forma ett instrument så som James formar sin röst, till en nivå som inte är hes och raspig, men ändå är fantastiskt. Gitarristen Matty (Matthew Veck- Gilodi) tar dock över sången under andra låten, men det dröjer inte länge innan James är tillbaka. Deras kontraster trots släktskapet är enorma. När Matty dansar runt och rör kroppen som för att förföra publiken och samtidigt lyckas dra med den darrande gitarren i, står James istället till mesta dels still. Men hans fördel är att rösten är precis allt som behövs, hade han börjat show runt hade det blivit för mycket. Elbasisten Lee Wilson skapar tongångar som smeker sig fast och gjuts sedan samman med trummisen Tom Ogdens takter. Lees hackiga rörelser med huvudet skapar sina egna rytmer och den sorgset ärliga rösten går allt djupare in. Det undgår utan tvekan ingen i publiken exakt hur exalterande bra Deaf Havana är. Deras musik är lika ärlig som en lögndetektor och Sing är den perfekta inledningen på kvällen, när sedan Happiness slår sina första takter förändras stämningen och atmosfären färgas lika blå som scenen. Helt plötsligt flyger Matty runt i en farlig lek, håret slänger runt och runt som om en orkan fångat upp honom och gjort honom till sin slav. När han sedan istället dansar från sida till sida, utmanar Tom sig ännu mer och drar armen ännu mer bakåt, för att ge kraft åt slagen som skapar en takt hjärtat inte kan motstå att följa. Variationen på dom olika soundet som knyts samman till ett, är hjärtkrossande och ärligheten i musikernas glädje över att stå på scenen visar sig i deras ödmjuka tack. Eftersom att James vid tolvslaget fyller år, stämmer hela klubben upp i allsång och generad försöker han se ut i det blå, något Matty result njuter utav att bevittna. All ärlighet som förmedlats denna kvällen karvade in djupa spår, Deaf Havana lyckades definitivt färgat sin publik för evigt.
 
BETYG  RB-Betyg-10_10

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Rikard Lantz  (rikard.lantz@rockbladet.se)
KONSERT: Deaf Havana
ARENA: Fryshuset / Stockholm
DATUM: 2017-03-30


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar