Lost Society – Allt annat än Braindead

Vibrerande och tunga trummor inleder första spåret I Am the Antidote, för att sedan följas upp av gnisslande riff som sjunger om domedagen. Balansen mellan melodierna och instrumentens olika ingångar är hårfint smidd och den brutala sången går från nästan skrikigt hård till renare och mer lätt att nå.

Dom olycksbådande riffen är så hjärtkrossande snyggt färgade och får fina lyft från basens tyngre toner, trummorna hörs tydligt rakt igenom och det underlättar samtidigt att urskilja vart slagen hamnar. Känslan av att befinna sig i en korridor utan slut, omsluten av totalt mörker och röster som slår mot en från alla håll och kanter är omfattande. Den enda ledsagare som finns, är dom magiska riffen som gitarren skapar och när solot slår an i halva låten, ökar spänningen och lusten att lyssna vidare. Riot är ett alster med nedräknande slag, istället för att slå på trummorna är det själva pinnarna som används för att räkna in. Något som passar riktigt bra, för när dom gemensamma krafterna som utgör instrumentens sammanslagning kommer, då är man mer förberedd, samtidigt som det är fullständigt omöjligt att förbered sig för denna kosmiska mosh pit i musikalisk form. Mad Torture innehåller äkta skräckfilms etik, klackskor som slår mot golvet och en motorsåg som startar följt av ett gastkramande skrik som följs upp av ett hårt instrumentalt intro är allt som behövs. Uppenbarelsen gällande vilket konstverks om smitts fram med enkla medel, tunga och snabba gitarrer och något enformiga takter från trummorna lyckas trots några knarriga partier, ändå nå fram till lyssnaren och omsluta helt.

Hollow Eyes startar med två riktigt hårda och gnidande partier där gitarren står i centrum, basen lyckas på något sätt skapa sitt egna eko som är går i rundgångar. Trummorna däremot är stadiga och leder sångens bittra och sura groove till rätt ställen. Ett helt okej spår, men trots att det instrumentalt sätt är så nära perfektion och smitt så att det glänser som tusentals diamanter, så är det något där som sätter ner en kil mellan mig och själva låten. Rage Me Up är ytterligare en musikalisk mosh pit, instrumentens rundgångar snurrar som cirklar tills lyssnaren blir alldeles yr och knappt lyckas hålla kvar vid uppfattningen om vare sig rum eller tid. Hangover Activator är en snabb och vass låt, jag fullkomligt älskar dom snitsiga riffen som gnider sig fint mot trumhinnorna och dom hårda takterna som sätts av argsinta trummor, tempot är rasande högt och sången lika hårt som berget mot vinden. Av oförklarliga själ blir man glad och peppade av låten, förmodligen är det rytmerna och takterna som tillsammans skapar något oförklarligt som väcker dessa känslor och får kroppen att röra sig minutiöst i samma format. Only My Death Is Certain är en överraskning av stora mått, blandningen på gitarrerna och dess toner som utgör introt är sorgset och uppgivet, inte alls lika självsäkert och övermäktigt som resterande tidigare varit. Låt dig dock inte skrämmas av att musiken varar hela åtta minuter, för det är vad den kräver. Plötsligt så hårdnar musiken och dom tunga takterna är tillbaka, kriget är i full skala igen och det instrumentala fortsätter ostört i över två minuter innan sången slår sig igenom. Lite paralleller till hur svenska Sister´s musik är, går tyvärr inte att undvika att dra när texten frammas. Men när sedan ytterligare ett lugnt parti tar sin början är det som om Lost Society medvetet försöker psyka lyssnaren och leker en fullskalig och till gränsen outhärdlig katt och råtta lek smyger sig fram med jämna mellanrum. P.S.T.88 som följer är ett mycket kortare, men samtidigt renare spår. Balansgången mellan instrument och sång är fortfarande genomarbetad och anpassad, dock är sångaren inte lika brutal i sin framfart och det är en skön kontrast till resterande spår. Terror Hungry har väldigt coola effekter pålagda på gitarrens sound, basen är mer retsamt smygande och eggande. Rocktonerna är mycket tydligare och det är ett stort kliv bort från hur Lost Society tidigare låtit. Rösten får en annan ton som är mer än genomträngande och det låter som ett spår från rockens guldålder. Skiten finns kvar där och det skär sig på exakt rätt ställen, trummornas takter är genomgående tydliga och där finns små inslag av jazzigare bitar. Texten är fräckare och samtidigt behagligare, ett riktigt, riktigt bra spår som gör både röst och instrument mer rättvisa än dom andra konstverken. Liveinspelningen med Overdosed Brain avslutar konstverket Braindead och det känns lika ärligt som tidigare verk. Dom instrumentala delarna må låta mycket bättre, deras brutalitet är mer framträdande, men samtidigt är det betryggande att rösten är precis lika svajig och bitter som den är på skivan. Mycket lite har ändrats på studioinspelningarna och likheten mellan materialet som är iive och inte, har hårfina skillnader.

Kort sagt så är Lost Society ett band som lyckas förvränga musik och göra något eget av det, genom att bygga upp vackra ting av brutalitet och kaos. Trash metal har fått en ny flammande låga, och den är direktimporterad från Finland.

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: Lost Society
ALBUM: Braindead
RELEASEDATUM:  2016-02-12
SKIVBOLAG: Nuclear Blast
BÄSTA LÅTEN: Overdosed Brain

LÅTLISTA – Braindead

1. I Am The Antidote
2. Riot
3. Mad Torture
4. Hollow Eyes
5. Rage Me Up
6. Hangover Activator
7. Only (My) Death Is Certain
8. P.S.T.88

Bonus:
9. Terror Hungry (Californian Easy Listening Version)

BETYG: RB-Betyg-8_10

BANDFAKTA – LOST SOCIETY

MEDLEMMAR
Samy Elbanna
– Guitar & Vocals
Arttu Lesonen – Guitar
Mirko Lehtinen – Bass
Ossi Paananen – Drums

DISCOGRAPHY
Fast Loud Death 
– 2013
Terror Hungry – 2014
Braindead – 2016

FACEBOOK INSTAGRAM HEMSIDA


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK