One Desire´s debut är en riktig Love Injection rakt i hjärtat

Med elektroniska och lite rytmiskt disco liknande toner, som sedan urartar i ett hårt och sårbart gitarriff inleder One Desire sitt debutalbum med hypade singeln Hurt. Från start är rösten stark och klar, nästan varje mening avslutas med ett halvt och ganska hårt skrik.

Desperationen hos någon som blivit djupt sårad och fortfarande kan känna knivens blad gång på gång rispa hjärtat är glasklar och närvarande rakt igenom. What´s the lesson learned? Ja, ibland undrar jag detsamma.

Anledningen till varför just konstverket Hurt valdes ut till första singeln är glasklar, ribban sätts dock ganska högt för resterande alster på skivan och jag lyssnar med spänningen igenom resterande alster.

Apologize har vackra, lite exotiska toner och en riktigt fin balans mellan instrumenten. Tydligast är dock gitarren och trummornas cymbaler, en kontrast till rösten som nu inte är lika skrikig i tonen, istället är den mörk och rätt arg av sig. Back up sången är i fin symbios och trummornas takter bygger upp både trycket i röst, men även resterande instrument. Lyssnar man noga, kan man höra elgitarrens akustiska toner i bakgrunden, som metalliska droppar av musik. Love Injection har återigen ett elektroniskt intro, istället för att vara arg och desperat, är nu sången istället hoppfull och det märks att kärlekens drog har injicerats.  Trummorna sätter återigen takterna med smärtsam perfektion och inräkningarna är tydliga för den som endast lyssnar på ett instrument i taget. Samtidigt finns där basen någonstans i skymundan och gitarren slår sig fram som en vildsint best. En dänga som passar perfekt när man flyger på små rosa moln, för precis som texten lyder: Put the needle in my heart and inject it.

Turn Back Time är dock en mörkare låt redan från början, när dom dansande tonerna från gitarren svävar fram. Trummorna har en helt annan takt och slingor av piano tar över i dess korta intro, återigen är balansen och hungern i instrumenten framträdande, men samtidigt väl i symbios med texten och sången. Återigen bevisar finska musiker att dom är mästare på att skapa symbios mellan melodierna och texterna på ett sätt, som får huvudet att snurra åt alla håll i försöken att urskilja hur konsten skapats. Skildringen av hur det är att återse den personen och hur alla minnen kommer tillbaka är ärligt och brutalt skildrad, dom lite spanska tonerna från gitarren må vara korta, men likväl har dom hittat sin perfekta plats. Gitarrsolot som följer kort efter är gnisslande och vinande, fingrarna rör sig med en tryckande effekt över strängarna som om det vore ett pianos tangenter.  Falling Apart har bödelns trummor som intro, följt av en mjukt förförisk gitarr förvandlas dom till mer positiva takter och den lena sången som följer är sorgsen. Men inte på ett uppenbart sätt, utan mer med ett hårt skydd ovanför.  Att falla isär på grund av andra är något alla någon gång upplever och den här låten, återigen en som sätter ord på alla känslor som inte går att förklara eller få fram på rätt sätt efter att ha förlorat en del av sig själv. Trummornas slag är så tydliga och uppbyggande, att skillnaden mellan den nästan balladliknande sången skär sig snyggt mot varandra. Ljumma toner, med en bitter eftersmak av metall från gitarren hörs tydligt, och sjunger med den viskande sången ett fint solo. Basen hörs mycket bättre, trots att trummorna är det mest framträdande och utan tvekan takternas moder. Straight Through The Heart har ett sagolikt och drömskt intro, något med sammansmältningen av instrumenten skapar en helt annan stämning än tidigare alster. Trots att trummorna återigen hörs tydligaste av allt, är det som ett rakblad dras över gitarrens strängar och får den att vina. Spillrorna av ett uppbrott återberättas i texten, vid en punkt blir det lite för mycket med trummorna dock och dess takt är lite för entonig och framträdande. Om man hade sänkt ner slagen och gjort dom lite mjukare hade det passat både sång och resterande instrument mycket bättre. Nu är sången så ljus att den nästan äts upp av instrumenten vilket förstör kopplingen mellan musik och lyssnare, tyvärr kan inte ens dom mjuka pianotonerna, med inslag av elektronik rädda spåret.

Sammanfattningsvis är One Desire´s självbetitlade debutalbum en riktigt bra start. Texterna är ärliga, utan för mycket metaforer och dom spåren där balansen mellan instrumenten är hårfin, men inget tar ut det andra är dom bästa. Då skapas en musikalisk atmosfärs som bjuder in lyssnaren istället för att skjuta den ifrån sig. Variationen bland låtarna och även rösten som verkar komma i lika många skepnader som en kameleont, är en bra början på bandets karriär. Men dom vinner mycket på att inte låta trummorna ta över för mycket, även om dom sätter takten så är det ibland en bra idé att hålla dom lite tillbaka. Melodisk hårdrock vävs samman med en stor portion metallisk hetta och lite AOR för att lugna nerverna. One Desire är ett band som har både potential, men också styrkan som mynnar ut i ett löfte om att bli en grupp att räkna med från den finska scenen, kanske är dom dess framtid och en del av kraften som ger finsk musik sin rätta plats bland vår generations mästare. 

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: One Desire
ALBUM: One Desire
RELEASEDATUM: 2017-03-24
SKIVBOLAG: Frontiers Music Srl
BÄSTA LÅTEN: This Is Where The Heartbreak Begins, en perfekt avslutning som får mig att hoppas på nästa album

BETYG: RB-Betyg-7_10

LÅTLISTA – One Desire

1. Hurt
2. Apologize
3. Love Injection
4.Turn Back Time
5.Falling Apart
6.Straight Through The Heart
7.Whenever I'm Dreaming
8.Do You Believe
9.Buried Alive
10. This Is Where The Heartbreak Begins

BANDFAKTA – One Desire

MEDLEMMAR

André Linman– Singer and guitars
Jonas Kuhlberg – Bass
Jimmy Westerlund– Guitars
Ossi  Sivula– Drums

DISCOGRAPHY

One Desire- 2017

FACEBOOK HEMSIDA INSTAGRAM YOUTUBE TWITTER


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK