Status Quo har gungat klart och pluggar ur

Att få vara förband åt legendariska Status Quo är såklart en stor ära men ikväll hade det känts mer rätt om det varit tvärtom för Nicke Andersson, Tobias Egge, Dolph de Borst och Tomas Eriksson rockar röven av den brittiska boogie-institutionen.

"Vi heter Imperial State Electric" presenterar Nicke bandet inför den minst sagt söndagszzzega publiken och sedan är det fullt spjäll under 60 högenergiska minuter. Countryduetter och långsammare mer soulfyllda saker får ikväll stå åt sidan för nu jäklar ska rocken rollas! Och som det görs – öppnaren It Ain't What You Think (It's What You Do) går på knock direkt, Guard Down och Get Off The Boo Hoo Train är snabbare än någonsin och det finns inga som kan svinga sina sablar som den strängbändande trion längst fram. När De Borst tar till orda och lassosvingar micken i Reptile Brain blir det även härligt punkstökigt.

Imperials riviga rock 'n' roll borde vara något för Quo-fansen att ta till sig men det är fortsatt svalt (vilket det i och för sig är resten av kvällen också) förutom hos några entusiastiska ISE-fans här och där, bland andra Hellacoptrarna Dregen och Boba Fett samt Hakim från Dead Lords.

Ännu en gång förundras man över hur lite folk ISE drar jämfört med Hellacopters vilka de är minst lika bra som. Ikväll var det kanske biljettpriset på 650 kronor som avskräckte och varför någon envisats med att ha Golden Circle för 850 kr på Fryshuset är obegripligt. Nu tror jag inte det kom upp i 1000 personer ens. 

Ljudet är bra men ljuset är förbandssnålt och de svartklädda herrarna blir ibland mest skuggfigurer på scenen. Men en sprudlande spelglädje och en synbar kärlek till rockmusiken lyser ändå starkt och kvartetten blir bara bättre och bättre för varje gång jag ser dem.

170423-imperialstateelectric-rj-bild03

Grönan-konserten i somras var tänkt att bli mitt och Status Quos avsked till varandra. Förhållandet gick på tomgång, speciellt efter att motorn Rick Parfitt fått ställa in den pågående avskedsturnén Last Night Of The Electrics på grund av sviterna efter sin tredje hjärtinfarkt. Nu blev det tyvärr aldrig någon comeback för Parfitt som tragiskt avled på Julafton förra året.

Men Quo tuggar på och vem vet egentligen hur länge detta avsked till de elektriska spelningarna kommer att pågå. Delar av fansen har ifrågasatt om detta sällskap fortfarande borde få heta Status Quo med bara en medlem ur den klassiska sättningen Frantic Four kvar i bandet. Men faktum är att Francis Rossi bildade bandet tillsammans med Alan Lancaster 1962 och Parfitt kom med först 1967. Både basisten Rhino Edwards (86-idag) och multiinstrumentalisten Andy Bown (började som studiomusiker på Hello! 1973, turnerande musiker sedan 1977 och permanent medlem sen 1982) har varit längre i Quo än både Lancaster (62-85) och originaltrummisen John Coghlan (62-81).

Nog om Quo-pedian, hur var då det som ännu en gång kan bli bandets sista Sverigespelning med pluggade guror? Ja, det är åtminstone ett uns bättre än på Grönan i somras. Rossi har tonat ner sina fjantigheter på scenen något och fokuserar istället på att lira tight. Men det gör fortfarande ont i hjärtat att inte få se den blonde rockern med den vita Telecastern där framför Marshall-stacken. Ont lite överallt gör det när Rhino försöker sjunga några av Parfitts paradnummer. Rhytmgitarristens ersättare Richie Malone gör det dock bra och irländaren ser överlycklig ut över att få spela med sina idoler, Rick var dessutom en stor förebild som gitarrhjälte.  

Att setlisten låg ute på setlist.fm redan innan kvällens spelning på Fryshuset är humor. Tillsammans med AC/DC (innan en viss Axl Rose kom och förde in nyttig näring bland låtvalen) så är det här rockhistoriens mest statiska liverepertoar. Trötta covers som Something 'bout You Baby I Like och The Wanderer borde fått ATP och guldklocka för länge sedan. 

Lite studs i dojorna blir det i alla fall till Hello!-pärlan Softer Ride och Hold You Back med sitt sångvänliga riffande. Den folkrockiga sidan i Gerdundula (med hela bandet inklusive trummisen Leon Cave vid scenkanten) är en skön kontrast till all boogie. Det är däremot inte saggiga In The Army Now som blir till en extra lång kisspaus med det efterföljande trumsolot. Några spridda, halvhjärtade Quo-oh-oh-oh-oooh hörs bland publiken och det symboliserar rätt bra den här ljumna tillställningen som är ljusår från det kokande skotska inferno vi upplevde i Glasgow under Frantic Four-återföreningen 2013, ett minne för livet! 

Det känns lite vemodigt att det är över (om det nu verkligen är så?) för mina gamla husgudar men ändå skönt för de får inte sluta som ett barband av patetiska föredettingar på Viking Line. Jag ställer mig bredbent och höjer min luftgitarr för allt boogiegung och världens bästa tre ackord!

BILDGALLERI STATUS QUO

BILDGALLERI IMPERIAL STATE ELECTRIC

BETYG, STATUS QUO: ROCKBLADET.se 5 out of 10
BETYG, IMPERIAL STATE ELECTRIC: RB-Betyg-8_10
SKRIBENT: Fredrik Blid (fredrik.blid@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Roger Johansson (roger.johansson@rockbladet.se)
KONSERT: Status Quo + Imperial State Electric
ARENA: Arenan, Fryshuset / Stockholm
DATUM: 2017-04-23
BÄSTA LÅTEN: Get Off The Boo Hoo Train (ISE) och Softer Ride (Status Quo)

BANDFAKTA – STATUS QUO

MEDLEMMAR
Francis Rossi – Vocals & Lead guitar
Richie Malone – Rhythm guitar
John "Rhino" Edwards – Bass guitar & voals
Andy Bown – Keyboards, guitar, harmonica and vocals
Leon Cave – Drums

DISKOGRAFI
Läs Rockbladets genomgång av alla studioalbum här!

HEMSIDA FACEBOOK |

 

BANDFAKTA – IMPERIAL STATE ELECTRIC

MEDLEMMAR 
Nicke Andersson – sång och gitarr
Tobias Egge – gitarr, bas och sång
Dolf de Borst – bas och sång
Tomas Eriksson – trummor

DISKOGRAFI
2010 – Imperial State Electric
2011 – In Concert! (EP)
2012 – Pop War
2013 – Reptile Brain Music
2014 – Eyes (EP)
2015 – Honk Machine
2016 – All Through The Night

HEMSIDA | FACEBOOK |


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar