Depeche Mode live – En Spirituell upplevelse.

Du kanske inte älskar dem, men ingen kan säga att de inte gillar dem: Depeche Mode. Ett av de band som är gränsöverskridande i såväl genre som tidsera, en arketyp inom musikvärlden. Trendsättare och föregångare. Sedan 1980 har de outröttligen stått på toppen av sin karriär, och med det kommande albumet ”Spirit” beger de sig nu ut på ytterligare en världsturné, med avspark i Stockholm. Det fanns inget att orda om: Rockbladet var obligatoriska att närvara, och här under kan ni läsa om kvällen.

På sekunden 19:45 går förbandet i danska The Raveonettes på scenen, och jag är kär från första ton. Vän indiepop/rock och klockren stämsång från Sune och Sharin. Som många vet är jag extra svag för band med kvinnlig sång, och det är svårt för mig att inte dra paralleller till band som Cranes, då Sharin har en lite nasal röst, eller varför inte gamla hederliga Debbie Harry? Hela mitt 90tal var fyllt av obskyr shoegaze från K Records, och The Raveonettes skulle vara perfekt på något av de små oberoende bolagen från den eran. 

När så "Downtown" drar igång med ett jäkla sväng på trummorna sitter jag med ett redigt brett leende och önskar jag vore längst fram och fick hoppa uppochner som man gjorde på den gamla goda tiden. Nu nöjer jag mig dock med de ergonomiska kontorsstolar som ställts fram på presshyllan. Det tackar min gubbkropp för denna afton. Den mer Americana-stiliserade "The Heavens" får mig på knä och jag smälter totalt. Jepp, nu får DM något att kämpa emot, det kan jag lova. Efterföljande "With my eyes closed" låter som en Pixiesballad. Det, kära vänner, är guld i mina öron, det. 

Den svarta/vita estetiken i duon är även den redigt snyggt tillskuren med Sunes golvmoppsfrissa och Sharins knivskarpa lugg som kontrast. Avslutningen på deras gig blev mer dramatiskt soundtrack a'la Angelo Badalamenti. Det är inte heller fy skam. Inte mycket att klaga på rörande förbandet. Nu en kisspaus och sedan kommer gudarna på scen.

33 år. Trettiotre år! Så länge har jag längtat efter att få se dem live. "We feel nothing inside" sjunger Dave i inledande "Going backwards". Med den tangorabatt lagts till sig med är det inte svårt att dra en liknelse till Freddy Mercury. Han är så cool, så cool. Med solglasögon och den klassiska kostymvästen på hans seniga kropp är jag ögonblickligen förtrollad av hans utstrålning. När han proklamerar att "There is so much love in me" njuter vartenda hjärta i publiken, och jag med dem. "Barrel of a gun" låter precis lika bra nu som dagen de släppte den, och Daves röst har inte förlorat det minsta sting han är så älskad för. Den pulserande "A pain that I'm used to" är för kvällen dränkt i rött ljus, och känslan det för med sig är som gjord för de mer obskyra sidorna av Amsterdams gator. Att "Corrupt" följer är  så passande att jag bara ryser av den segdragna trumtakten. 

På scen händer det dock inte mer än nödvändigt utöver Daves kråmande. Jag hoppas få se mer av de andra i bandet, även om de givetvis är bundna till sina instrument. Förhoppningsvis lossnar det med tiden, då detta trots allt är första giget på turnén och de bara är en fyra fem låtar in i setet som hittills varit rätt långsamt i tempot.

Jepp…. Där kom den. "In your room" från deras enligt mig allra bästa skiva – Songs of faith and devotion. Tyvärr är det något ljudmässigt som ligger och skär i öronen som gör att Daves sång inte riktigt kommer fram, men Gud så bra det är. När så "World in my eyes" drar igång ställer sig varandra kotte och kotta i huset upp, börjar att klappa händerna och sjunga med. Nu jäklar är det en fest! 

Jovisst är det så; många av mina favoritlåtar med DM sjungs av Martin Gore. Först ut för kvällen är "Home", men jag hoppas på fler stunder av honom vid fronten av scenen, för hans röst är så full av hjärtaochsmärta att det är en skön kontrast till Daves mer vassa stil. Och när Martin så går ut bland folket på den långa catwalk som byggts upp jublar alla som aldrig innan undre konserten. Först med Home kom även de klassiska "Publiken sjunger vidare efter att låten är slut"-stunder som alla riktiga arenakonserter bara 'måste' ha. Men detta var oväntat! Martin fortsätter fronta, och nu med "A question of lust" som framförs med enbart piano och hans mjuka röst. Tveklöst det bästa framförande jag hört av min lilla älskling.

Efter ett par nya relativt intetsägande låtar från kommande skivan och jag sitter och tänker över att jag saknar lite material från deras äldre delar av katalogen, ja då får jag prompt svar på tal med "Everything counts", och allt är förlåtet. Vågar man hoppas på något från Speak and spell med, månne?

Allsång, you say? Nä men visst, här har du "Stripped" framfört av ett fullsatt Friends arena. På tal om det ja, publiken i afton består av lika stora delar gubbar och gummor, hårdrockare och tvättäkta synthare utan att det skall behöva bli det allra minsta problem. Det är kraften med DM: Alla kanske inte älskar dem, men alla gillar dem. Kanske är det för att den är -så- ikonisk, så välkänd, spelad så många gånger att den liksom förlorat sin magi, för när väl en av världens mest kända popdängor i "Enjoy the silence" väl spelas är det nästan ett antiklimax. Snälla Depeche Mode: Never let me down again. 

Jo, det var nästa låt, det. Med ett gympapass i form av armar uppåt sträck och viftevifta hejvilt tillsammans på slutet. Med den dängan avslutas den "riktiga" konserten, men ingen är väl direkt förvånad om de kommer in för ett eller fjorton extranummer. Vilken låt tror du de spelar? Jasså, den? Verkligen? Men nu blev det istället den hjärtskärande "Somebody" med Martin på leadsång igen.  Väldigt oväntat, men väldigt väldigt vackert.

Med Dave åter på scen får vi så ta del av en klockren version av "Walking in my shoes", men nästa låtval var inte alls den låt jag förväntat mig att höra. De…..  Spelar banne mig "Heroes" med Bowie! Dock låter detta mer som U2 än originalet, och jag har aldrig gillat U2. Nåja, allt kan inte falla alla i smaken.

Avslutningen kommer till slut i form av en dundrande version av "I Feel you" och en maniskt dansande Dave Gahan som ger allt han har kvar efter två timmars speltid.  Och se där: ett klassiskt "hoppa i slutet av låten-hopp"! Så sött. Nähe? Är det inte slut än? Nä men jag har då rakt inte bråttom hem, så jag lyssnar mer än gärna på "Personal Jesus" om ni prompt måste. Verkar inte som publiken heller är less, utan tvärt om står varenda jäkel och klappar händer och sjunger med.  Igen. Men nu är det tyvärr slut på det hela, och vi börjar alla så sakteliga vanka hemåt i den ljumma vårkvällen med ett oförglömligt minne inpräntat i våra hjärtan. Hoppas verkligen det inte dröjer ytterligare 33 år innan jag får se DM igen.

 

RB-Betyg-8_10
SKRIBENT: Mattias Nilsson (mattias.nilsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Kristin Carlsson (kristin.carlsson@rockbladet.se)
KONSERT: Depeche Mode
ARENA: Friends arena / Stockholm
DATUM: 2017-05-05
BÄSTA LÅTEN: Stripped
BÄSTA MINNET: Att en livslång dröm äntligen blev sann.
SÄMST: Jag hade gärna hört mer från deras första släpp.

LÅTLISTA – DEPECHE MODE – FRIENDS ARENA

Going Backwards
So Much Love
Barrel Of A Gun
A Pain That I'm Used To
Corrupt
In Your Room
World In My Eyes
Cover Me
Home
A Question Of Lust
Poison Heart
Where's The Revolution
Wrong
Everything Counts
Stripped
Enjoy The Silence
Never Let Me Down Again

(Extranummer)
Somebody
Walking In My Shoes
Heroes (David Bowie-cover)
I Feel You
Personal Jesus
 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK