Shiraz Lane- For Crying Out Loud (makes the listener cry out for…..)

Wake up är en sylvass låt som karvar sig fram med dom svängiga riffen som gitarrerna skapar. Vid första tonen kan den gälla rösten klinga något falskt, men i symbios med dom taktfulla trummorna och gungande bastonerna som grund får allt en fin och jämn balans.

Annons
Annons
Annons

Det är en stark och något våghalsig inledning på ett debutalbum, attityden är strong och kaxig, något som gör att artisterna tar för sig av sitt färgsprakande utrymme. Momma´s Boy har tunga bastoner som svänger och väldigt sköna trumslag, något som dock inte stoppar riffen från gitarren som låtar sitt eko slå sönder allt i sin vägen. Stundtals är det dock svårt att urskilja orden som sjungs, men tempot på instrumenten som smälter samman i ett organiserat kaos, suddar ut det mesta och lägger fokusen på att egga upp lyssnaren. House Of Cards har undersköna riff och bastanta trummor, sångrösten är något mjukare och inte lika gäll, nu är den istället förförisk och djävulsk. Tack vare sina olika uppbyggnader av melodier och riff, samt en back up sång som gnider sig fint mot den lite ljusare, skapar en musikalisk atmosfär som är svår att motstå och House of Cards blir snabbt en favorit. Begging For Mercy har ett lite mer körliknande stuk över sig och variationerna från ljus till extatiskt ljus sång överraskar, dock är dom stabila trummorna fortfarande lika taktiska och styr tillsammans med bas och rivigt gnälliga riff melodierna på rätt spår. Skillnaden mellan det instrumentala och sången är på helt olika nivåer, men det funkar på ett väldigt udda sätt. Same Ol´ Blues är utan större konkurrens den vackraste målningen som albumet består av, något med smärtan i rösten och sättet som den smälter samman med instrumenten förskönar en verklighet hård som sten. Vad det är som biter sig fast och formar en uppenbarelse som bara ett underverk kan åstadkomma, går inte att sätta fingret på. Mental Slavery är en hård uppföljning till den vackrare föregångaren och för den inbitne rockern är influenserna tydliga, skitig rock från 1980-talet och Guns N´ Roses och Skidrow är återkommande i spåret, men återigen så får Shiraz Lane det att fungera. Genom att lägga ännu mer tyngd på instrumenten och låta det råa komma fram, istället för att gömma det tar fram ett udda sound som skär sig så mot vanlig musik, att det blir beroende framkallande. Behind the 8-ball består av lite mer jazzig bluesrock, en gammal 1950-tals gangsters soundtrack och lika förförisk som en burleske dansös svänger sig rytmen fram. Den lite hårdare hårdrocks inspirerade gitarren bryter sig brutalt fram, men låter ändå den lite snyggare basen och trummorna stå i centrum. Sången är återigen gäll, men sänks stundtals ner, dessa varianter är vågade och skulle tillsammans med andra musiker vara en total katastrof, men grunden som Shiraz Lane på är tillräckligt säker redan nu, för att dom ska veta hur vågskålens pil ska ligga för att hamna rätt. For Crying Out Loud har ett mer tempo och en sångrösten som blir ett med en ännu gnälligare gitarr, när det inledande skriket som antar en omänskligt gäll ton. Ett helt okej spår, men tråkigt nog inte lika träffande som föregående, istället för att kasta färgade toner som var och en lämnar efter ett avtryck, är dess spår endast grå. Bleeding är det längsta spåret, men också ett som ändå inte är tillräckligt långt, den skrikiga rösten släpper precis vid punkten då det blir lite för mycket och bilden av hur den skulle låta live tar sin egna form. Ett spår som är svårt att fånga in, samtidigt som det vägrar fly och lätt låter sig fängslas. M.L.N.W. och bonusspåret Kill Me (With Your Love) är som ying och yang, även några influenser från tidiga Santa Cruz går att återspegla i bonusspåret, men samtidigt är skillnaden ändå så stor att dom skiljs åt.

Sammanfattningsvis är Shiraz Lane´s debutalbum For Crying Out Loud, ett passande namn då det verkligen återspeglar innehållet och ger skäl för sitt namn, ett musikaliskt konstverk beståendes av kaos. Att få så många olika spår att fungera som en röd tråd är en utmaning som också kan innebära slutet på en karriär, innan den ens har börjat. Men fingertoppskänslan som plockats fram och känslan för hur kontraster kan utnyttjas på bästa sätt har utnyttjas till fullo. Med tanke på att bandet i skrivande stund befinner sig i studion för att bemästra sitt andra album, ökar spänningen för att se hur musikerna denna gången utmanar musiken. For Crying Out Loud är en utmaning, på gott och ont, men det är efter mer som du skriker och inte ett slut. Kort sagt: Shiraz Lane, we are crying out loud for more!

BETYG:RB-Betyg-9_10

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: Shiraz Lane
ALBUM: For Crying Out Loud
RELEASEDATUM: 2016-04-15
SKIVBOLAG:  Frontiers Music Srl
BÄSTA LÅTEN: House Of Cards, Same Ol´ Blues

LÅTLISTA – For Crying Out Loud

1. Wake Up
2. Momma's Boy
3. House Of Cards
4. Begging For Mercy
5. Same Ol' Blues
6. Mental Slavery
7. Behind The 8-Ball
8. For Crying Out Loud
9. Bleeding
10. M.L.N.W. – Kill Me (With Your Love) (Bonus track digital version)

BANDFAKTA

MEDLEMMAR

Hannes Kett – Vocals
Jani Laine – Solo guitar
Miki Kalske – Rhythm guitar
Joel Alex – Bass
Ana Willman – Drums

DISCOGRAPHY

Be The Slave Or Be The Change (EP) – 2015

For Crying Out Loud – 2016

FACEBOOK INSTAGRAM YOUTUBE


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar