The 69 Eyes – Universal Monsters är ingen tom grav

Dolce Vita inleds med kort klämtande kyrkklockor, som snabbt ersätts av tunga och snirkligt riviga riff. Den ödesmättade och mörka sångrösten får uppbackning genom nedräknande gitarrer, som med trummornas cymbaler skapar sin egen taktiska melodi.

Annons
Annons
Annons

Basen är precis så tung som den behöver vara, för att riffen ska svida på rätt ställen. Sångrösten är förförisk och magisk, symfonin mellan melodi och sång må vara två olika, men vävs samman med stål. Jet Plane Fighter är redan från början en stor favorit, gitarren är framträdande och räknar in tillsammans med dystra trummor i bakgrunden. Tyngden från hårdrock finns där, samtidigt som där finns inslag av glamrock och melodisk rock, men mest framträdande är soundet som gett The 69 Eyes medlemmar sitt smeknamn, The Helsinki Vampires. Allt sammanfattat i en mix av melodier som är perfekt sammansmält med sångrösten som förändras med varje spår utan att för den delen förlora sin smärtsamt smekande och eggande ton. Black Bird Pie har ett mycket ljusare och snabbare tempo, lite åt country-hållet, men samtidigt så långt ifrån då en ekande röst tar över och låter som om den kommer från alla håll och fångar in lyssnaren. Styrkan är mycket mer framträdande, både instrumentalt men även sångmässigt och den biter hårt för att stanna kvar. Där finns en viss ironisk underton, som återkommer med smygande ord. Lady Darkness har sin egen stabila grund och till skillnad från föregående spår är detta inte lika dystert, tvärtom är det nästa som om mörkret tvättats bort och ljuset vågat sig fram. Något med låten får mig att tänka tillbaka på 1950-talet och en tid då kärlek var äkta, inte bortfrätt av en tid där allt måste vara perfekt och inget under ytan får komma upp. Längtan i rösten går inte att undgå, inte heller hur synkroniserade både bas och trummor är, med små inputs från gitarren. Volymen och dess massa är dock främst tack vare dom taktiska trummorna, som både leder och samtidigt vet sin plats. Inslaget från orgeln må vara kort, men bidrar desto mer till mystiken. Efterföljande Miss Pastis, Shallow Graves, Jerusalem och Stiv&Johnny är spår som är något svagare, men inte desto mindre betydelsefulla, där finns svängiga toner och hårda riff som gör att låtarna smälter in i blandningen på ett bra sätt. Never är ett av dom starkare spåren och tonerna från trummorna som smälts samman med en keyboards slingor, är mer en den perfekta tonsättningen för den lite desperata rösten. Dess försök till att låta oskyldig är lätt att se igenom, för det farliga som hugger när du minst anar, finns kvar i bakgrunden. Basen utnyttjas på ett helt nytt sätt och dess rytmiska sound skapar en nyfikenhet som inte stillas, speciellt inte när gitarren möter upp och rösten viskar fram orden som bryskt drar upp allt till ytan. Blue är det spåret som är stillsamt och drömlikt, en förförisk dröm som är alldeles för vacker för att vara sann. Rösten är ljuvare än tidigare, trots att där finns tonhöjningar förlorar den aldrig sitt fäste. Instrumentalt hålls den smygande, trummorna är bara ett svagt bakgrundsljud och gitarren lyfts fram på ett helt nytt sätt. Något som låter som droppar formar en illusion om att det kan bli verklighet, men den smärtsamma verkligheten finns hela tiden närvarande. Trots detta, tillåts lyssnaren flyta in i mörkret och försvinna från allt. Något gör att det både är sorgligt och vackert, en kärlekshistoria som slits i bitar av ett alldeles för starkt begär. Avslutande Rock ´n´ Roll Junkie är något lättsam och har en lite skämtsam ton över sig, övergångarna mellan tonarterna sker med ett bra flyt och instrumenten binder sig fast i varandra på ett skönt sätt. Sångrösten är helt annorlunda, som att lyssna på en annan sångaren, dock imponeras jag starkt av trummornas taktfulla slag och hur dom är lätta att avgöra exakt vart trumpinnen hamnar. En fin detalj är sista sekunderna som avslutas med samma ljud som uppstår, när en LP-skiva snurrat sitt sista varv, ett inslag som jag personligen uppskattar att man tar vara på.

Sammanfattningsvis är det ett album som bjuder på både melodier och texter som alla tar ut svängarna ordentligt. En sak som är tydlig, är musikernas i The 69 Eyes trygghet med varandra och deras vilja att experimentera. Låtarna på Universal Monsters är en musikalisk förlägning av musikerna själva och deras instrument klistret som håller samman allt. Varje färg finns där, allt från midnattsblå till djupaste blodröd och färgar av sig på texter och toner. Oavsett vilket humör man är på eller tillfälle, så passar Universal Monsters perfekt. Alla låtarna kan förändras och få en ny betydelse beroende på en själv. Samtidigt som spåret Blue alltid kommer vara den som får mina inre musikgudar att både gråta och dansa till minnena och drömmarna om ett annat liv som aldrig kommer gå att få .

BETYG: RB-Betyg-10_10
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
BAND: THE 69 EYES
ALBUM: UNIVERSAL MONSTERS
RELEASEDATUM: 2016-04-22
SKIVBOLAG:  Nuclear Blast
BÄSTA LÅTEN: Never och Blue

LÅTLISTA – UNIVERSAL MONSTERS

01. Dolce Vita
02. Jet Fighter Plane
03. Blackbird Pie
04. Lady Darkness
05. Stiv & Johnny
06. Never
07. Miss Pastis
08. Jerusalem
09. Shallow Graves
10. Rock 'N' Roll Junkie
11. Blue

BANDFAKTA – THE 69 EYES

MEDLEMMAR

Jyrki 69 – Vocals
Bazie – Guitar
Timo-Timo – Guitar
Archzie – Bass
Jussi 69 – Drums

DISCOGRAPHY

UNIVERSAL MONSTER – 2016
ANGELS – 2012
– 2012
BACK IN BLOOD – 2009
DEVILS – 2004
PARIS KILLS – 2002
BLESSED BE – 2000
WASTING THE DAWN – 1999
WRAP YOUR TROUBLES IN DREAMS – 1997
SAVAGE GARDEN – 1995
BUMP´ N´ GRIND – 1992

Här hittar du veckans tips och många fler i vår Spotify-lista: THE FINNISH INVASION

HEMSIDA FACEBOOK YOUTUBE

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar