Airbourne – Musiken ni skapar är mer än konst

Från första låten Ready to Rock till avslutningen levererar Airbourne som alltid en energisk och makalös show. Frontmannen Joel O´Keeffe verkar för varje show, få allt med energi och Copenhell är inget något undantag.

Your heart is racing, And yout back is breaking
Are you ready? Ready to rock
Are your ready? I said are you ready?
Whoa, you better get ready

 

Och redo är publiken, faktiskt mer än så när bandmedlemmarna börjar synas bakom dom gigantiska Marshallhögtalarna. Allting flyter på och energin verkar aldrig sina, om det inte är platsbyte mellan gitarristen David Roads och basisten Justin Street, är det en till det yttre något sliten, Joel som visar vägen. Hans ben stampar lika hårt som Ryan O´Keeffe på bastrumman för att forma ljudet av äkta rock n´ roll. Too Much Too Young Too Fast är fortfarande en av dom bästa live låtarna som bandet har skrivit, melodin i sig skapar en helt annan sång som passar Joels lite skrikiga röst med perfektion. Det syns verkligen hur mycket han uppskattar musiken, varje del av honom består utav tonerna och gitarren är som en sammanväxt tvilling på hans höft. Crowdsurfingen ökar och man ser samma personer flera gånger om, detta är en värld skapad av Airbourne som alla är fria i. Lagar och regler existerar inte, nu är det bara rock n´ roll som gäller. Rivalry är näst på tur och det tunga soundet får högtalarna att vibrera som om dom skulle sprängas, återigen skapas ett krig som är osynligt för våra ögon, men som är lika tydligt som solnedgången för Airbourne.  Låten har precis rätt mängd tung i sig, samtidigt gömmer sig en underton av hopplöshet som maskeras av den argare approachen. Attityden är ett faktum och allting runt om kring försvinner, vi erbjuds alla en flykt från den brutala verkligheten och för en kort stund kopplas vi alla samman som en familj.

 

Ett vanligt inslag i spelningarna är flaskan med rött vin som är öppningen till Cheap Wine & Cheaper Women, en låt som har ett bra gung i sig och där basgångarna giftigt greppar tag om ordentligt. Även om det är trummorna som är generalen och ger order, tvekar inte Justin att sticka fram näsan. Det finns få basister som hanterar instrumenten som en basist, men har ett helt annat scenspråk och verkligen lever sig in i musiken på en helt annan nivå, Justin är en av dom. Trots att det börjar bli tröttsamt efter att ha sett bandet ett par gånger, att se det vanliga springande från den ena sidan till den andra på samma ställe i låtarna som alltid, lyckas killarna ändå skapa nya inslag. Och vad vore en spelning med Joel utan den traditionella ölburken? Två killar i publiken är modiga nog att sätta sig på sina vänners axlar för att fånga ölburkarna som snart kommer flygandes. Lite besviken över att inga tjejer vågar denna gången kastar Joel ut två stycken, varav den ena killen lyckas fånga burken med huvudet och den andra så att den dricks. Vassa gitarrer och hårda trummor skapar hans eget soundtrack medan ölen förtärs i ett enda svep. När det sedan är Joels tur att ta sin tur på en arbetares axlar, kommer han dock inte så långt som ut i publiken, utan hålls tillbaka av kvarallstaketen. Efter att burken har smällts sönder mot huvudet, pekar han ut vilken riktning dom ska mot härnäst, det går inte att inte le när man ser honom. Girls In Black har den där råheten som är både påträngande och inbjudande på samma gång. Energiutbytet mellan musiker och åhörare är för starkt för att motstå och flera i publiken verkar ha bra koll på låtarna, då dom dansar i takt och räknar in tillsammans med Ryans brutala takter Låten för Lemmy inleds med ett tacktal, tacksamheten över all hjälp han gav det unga bandet har inga begränsningar och det är en märkbart rörd Joel som berättar hur det är tack vare Motörhead och deras frontman som Airbourne står framför oss denna eftermiddagen på Copenhell.  It´s All For Rock N´ Roll är mer än en hyllning till Lemmy från bandet, det är en hyllning till alla som lever för musiken och inte låter något att stoppa dom. Breakin´ Outta Hell är en till del i deras setlist som får stark uppskattning och när flygplanslarmet ljuder över festivalens område, då är det verkligen som en musikalisk dröm har blivit till verklighet.

Om det hade det varit möjligt att behålla den känslan som uppstår, när man står framför en scen och musiken tar över genom att suddarbort all smärta och sårbarheten det innebär att leva för alltid, då hade nog livet varit mycket lättare....

 

 SKRIBENT:  Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se)
KONSERT: Airbourne
ARENA: Copenhell
DATUM: 2017-06-23
BÄSTA LÅTEN: Rivalry
BÄSTA MINNET: Det går inte att välja ut en sak som är bra med Airbourne, för rakt igenom som en röd tråd är det mer än fantastiskt.

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar