Candlemass – En midsommarnattsdröm

Det räcker med att första orden ska yttras för att Candlemass ska kunna sätta klorna i ens innersta väsen. En midsommarnattsdröm som varierar mellan mardröm och dröm äger rum på scenen, men är ändå lika vacker som den sista solnedgången.

Annons
Annons

Mats Levén är otroligt oförutsägbar, hans mörka stämma hoppar med jämna mellanrum upp några steg och når nästan den högsta punkten, för att sedan dras ner i mörkret igen. Hans sensuella rörelser i takt med musiken är förhäxande och det är svårt att hålla fast vid perspektivet som skribent och inte falla över till att helt se det ur ett fans.

Mats ”Mappe” Björkman är mer än stabil som gitarrist, genom hans fingerfärdighet och vassa riff, återges exakt varenda känsla som strömmar genom kroppen. När sedan Lars ”Lasse” Johansson lägger in sin musikaliska talang som en slöja över musiken, är det inte längre bara känslor utan snarare något som saknar en benämning att yttra. Per Wiberg​ på bass är en trygghet som man förbryllat förlitar sig på, trots dom hårda knuffarna närmare kanten som innebär slutet på denna existens. Jan ”Janne” Lindh gör mer än bara sätta takterna för grunden som denna undersköna konst byggs upp på, djupet som varje ord innehar får ännu mer betydelse och framträder allt mer, gitarrernas riff skär djupare och djupare, tills tårarna inte går att stoppa.

En engelsman frågar vartifrån dom kommer och vilka dom är, för kan man orsaka tårar med musik hos fler än en person, då är det något betydelsefullt. Instrumenten beskyddar och sången lägger en ljuvligt skimrande atmosfär över allting, men när ljudeffekterna får det att låta som ett underjordiskt monster försöker rasera vår mur, finns det inget annat att göra än att vända blicken mot Mats och låta sig svepas in i den falska tryggheten igen. Doomed For Life är det första alstret som sätter sitt avtryck, även Mirror Mirror, Bewitched som är en trolldom i sig och Dark Reflections är något utöver det vanliga. När huvan åker upp och döljer Mats, får musiken ny mening och stabiliten ökar hos Per, som trycker ner kroppen för att inte lyfta av trycket. Mappe och Lasse ökar dom svallande känslornas framfart och river upp det som dolts. När sedan Janne går loss på trummorna, är åhöraren bortom räddning.

Få svenska musiker har lyckats få melodierna så talande som Candlemass, deras egna sång är framträdande på ett speciellt sätt och utgör en stor del av bandets förmåga att ta kontakt och bli en del av åhöraren, en del som bränns in och märker oss för livet. A Cry from the Crypt är likaså det ett spår som får liv genom musikerna, alla har sin plats och sitt sätt att omforma den efter vad som passar dom. Samtidigt som Candlemass lyckas framstå som en enhet, är dom ändå åtskilda. Deras spelande är inte beroende utav att vara tighta eller synkroniserade i sitt framträdande, utan mer av att vara fria och låta musiken vara det som styr, vilket Crystal Ball är ett åtråvärt bevis på. Deras sammankoppling består av något som ingen utanför deras herravälde kan förstå och trots att vi släpps in på den nivån musiken tillåter, är dimman som döljer bandets länkning tät och förvillande.

När tonerna till Solitude avslutar spelningen, klappar hundratals händer takten och sjunger med, vi är ensamma i mörkrets väntan, men ändå inte. För Candlemass är ljuset som leder oss vidare, en hand att hålla hårt i för och en axel att luta sig mot för styrka när man inte orkar vara ensam med demonerna.

BETYG 
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Jelena Sulce (Jelena.Sulce@rockbladet.se)
KONSERT: Candlemass
ARENA: Copenhell
DATUM: 2017-06-23
BÄSTA LÅTEN: Crystal Ball och A Cry from the crypt
BÄSTA MINNET:  Det levande kroppspråket och hur varje ord fick ny betydelse
SÄMST: För kort tid på scenen


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar