Commander and Terror – Det är den egna musikaliska kreativeten som är viktig

Resan från spelningar på efterfester till inspelad skiva skulle dröja tio år för Linus Öhrn och Terror (Mattias Hägglund). Deras projekt, Commander and Terror, utgörs av tolkningar som Linus gjort av andra musikers låtar. En uppgift som gett dom båda möjligheten att visa upp nya sidor av sig själv.
 
Terror (Mattias Hägglund), du driver Mosh Pit Couture och Linus Öhrn, du sjunger i Siniestro, samt spelar gitarr i IXXI. Hur kommer det sig att ni grundat ett akustiskt projekt Commander and Terror?
 
– Vi har alltid spelat tillsammans på efterfester och folk har efterfrågat en skiva med våra tolkningar av andra låtar i snart tio år. Så nu är första klar och snart åker vi till Berlin för att spela in den andra. Det är mina tolkningar av hur jag känner och ser andras musik och så har vi gjort om det tillsammans. Förutom mig och Terror är även Kristoffer från studion med och har lagt piano på en låt. Kongo från Scruff och Alter Egon spelar trummor. Allting är improviserat och kom naturligt på plats, jag gillar inte att nöta in saker, sedan vill jag kunna visa upp en annan musikalisk sida av mig själv, berättar Linus Öhrn.
 
Är detta ert sätt att bryta mot dom rådande trenderna och utmana musikkulturen?

– För att vara ärlig så finns det inte så mycket nya saker som är bra, du känner om något är bra från början och då är det bara att köra. Jag själv går mer på känsla och ärlighet, den är viktig att man har mellan sig och vågar säga när något inte är bra. Var sak har sin plats och som musiker kan man inte bara ge folk vad dom vill ha, utan välja ut det man själv tycker är bra. Det känns som om många gånger, så kompromissar människor och tänker på vad som passar enligt andra för att nå ut till så många som möjligt, istället för hur dom själva vill att musiken ska låta. Om du omger dig med ärliga och bra vänner, som säger ärligt vad dom tycker så blir det genuint och mer down to earth, anser Terror.

Annons
– Om vi jämför med hur musiken lät på 1970-talet och 1980-talet så var konsten mycket bättre, för dom musikerna kom så långt på grund av sin talang, inte för att dom var snygga. Idag finns det för mycket dåliga band och för dålig musik, många polerar musiken med datorer och auto tunes, tills att den nästan är perfekt. Man märker snabbt om något är påklistrat och oäkta, men det är där punkattityden kommer in när det gäller oss, att våga testa och se vad som fungerar. Sedan är det ganska skönt att få möjligheten att som jag sa tidigare, visa hur bred jag kan vara i mitt skapande. När min mormor skulle begravas så blev jag tillfrågad att spela en akustisk Elvis-låt, bara det att min mamma och släkt vågade lita på mig så betydde mycket och att det uppskattades. Många blir förvånade, när dom upptäcker att man inte begränsas av den genre, som kanske är den som dom förknippar en med, anser Linus.
 
Så om man ser det ur perspektivet att du ger av dig själv på två olika sätt musikaliskt redan nu, genom Siniestro och IXXI. Och nu genom det akustiska projektet så visar du en annan sida, finns det något kvar?
 
– Så klart är det ganska utelämnande, samtidigt som det har en positiv effekt och ger mig möjligheten att inte behöva bara visa upp en sida av mig själv. Man ska kunna visa upp flera olika sidor av sig själv och ändå känna att det finns något kvar, för även om det för mig nu finns tre olika kanaler, så har jag mycket kvar att ge. Allting handlar om rätt tillfälle och det är något som framtiden får utvisa när det uppstår. Balansen mellan vad man vill ge till andra och behålla måste hållas intakt, så integritet finns det gott om, tycker Linus.
 
Kan pressen som ni sätter på er själva att utvecklas vara för hård och utmanande på ett negativt sätt?
 
– Saken är den att, du måste våga låta dig själv misslyckas. Inget är perfekt och att låta det vara så nära perfekt som det går, det räcker. För om den pressen man sätter på sig själv att lyckas, kommer i slutändan bara leda till en negativ, nedåtgående spiral och då skulle inga låtar släppas. Du måste kunna säga till dig själv att nu räcker det, nu är det bra nog. För mig betyder det mer, om någon som jag ser upp till kommer och säger till mig att det jag har gjort, är bra. Om valet stod mellan hundra personer som inte vet vad musiken handlar om och en som gör det, då väljer jag den enda som förstår, för då har jag lyckats. Samtidigt så ska man aldrig vara riktigt nöjd med det man skapar, för då är du körd som musiker. Det ska gå att hitta nya saker att förbättra efter varje skiva, för annars har du inget som driver dig,  tycker Linus.

– Man gör det som är bra för stunden, alltså att det är tillräckligt för att få ut konsten till folk och sedan tar du ett steg tillbaka, lär dig av det och gör om det igen. Jag har tillräckligt bra självinsikt att inse, om det känns bra för mig så kommer det vara bra i många andras ögon också. Det är som Linus sa, att inse när det räcker är viktigt, sedan går man vidare till nästa projekt även om det är svårt att lära sig att sätta punkt. Musik ska inte vara överproducerat och överarbetad, då försvinner alla känslor och råheten i den. Den ska vara så äkta som den kan vara och då blir det som bäst. Vi måste kunna uppskatta det vi har gjort och vara nöjda, samtidigt som det gäller att inte anse att nu räcker det. Man lär sig bara genom att träna och hitta på egna saker, bästa sättet har jag lärt mig är att göra allting tvärtemot vad man egentligen ska.  Som när det gäller Mosh Pit Couture, så hade jag kunnat stanna upp för två år sedan och fortsatt på exakt samma sätt, men utveckligen hade stannat av och det är lite av drivet, att se hur man utvecklas.  Våga kolla hur det blir om du gör motsatsen till vad man ska, du får vara nöjd, men ska alltid sikta på att göra det bättre nästa gång, anser Terror.

 

 

 

Linus, kan du berätta om på vilka sätt som din sångröst har utvecklats genom projektet?
 
– Främst genom att inte vara rädd för att prova på nya saker, i Siniestro använder jag mig av många olika tonlägen och det blir lite så med detta akustiska projektet också. Varje parti i en låt kräver en viss form av tolkning på rösten, vilket resulterar i olika röstlägen som formger olika känslor. Men viktigaste av allt, det är att hitta rätt tonart för sin egen röst, i originalen är tonarterna annorlunda, så dom var jag tvungen att ändra så det skulle passa min röst bättre, för jag kan inte sjunga som dom andra. Sedan ville jag att det skulle bli mitt egna, låtarna är hyllningar som vi gjort för att hylla originalen, fast på våra sätt. Om någon skulle göra en cover på en av mina låtar, då skulle jag vilja att dom också gör sin egen tolkning istället för att spela eller sjunga exakt som jag gör. Det är den egna musikaliska kreativiteten och känsla som man vill åt och det hoppas jag kommer fram i dessa låtarna som vi har arbetat med, berättar Linus.
 
Varför har det dröjt tio år innan du tog steget fullt ut och gjorde något utav det material som samlats ihop?
 
– För att även om tillfället presenterat sig tidigare, så vill jag att studion skulle vara bra och att teknikern var någon jag kan lita på till hundra procent. Det måste vara rätt känsla och även om många får bra resultat genom att spela in hemma, så fungerar det inte bra för mig, berättar Linus.
 
– Kristoffer, som äger studion vi spelade in i, visste precis vad vi var ute efter. Eftersom att låtarnas uppbyggnad är omgjord är även körpartierna det och gitarren också. Han gav väldigt bra inputs när det gällde sådant också, berättar Terror
 
Linus, kunde du ta ett steg tillbaka och släppa på kontrollen? Jag vet sedan vår tidigare intervju att du tar musik på väldigt stort allvar och gärna har många projekt igång.
 
– Det gick lättare än jag trodde, att våga släppa taget om kontrollen, samtidigt som jag behöll lite av den. Ingeting hade fungerat om inte någon hållit i taktpinnen så att säga, men det var mycket sådant jag lärde mig också. Att ta in åsikter från andra och deras kritik eller idéer, mitt kontrollbehov kan stå i vägen för det ibland, men det är en sida som jag fick möjlighet att arbeta med genom projektet. Sedan var det ganska skönt att låta vänner, som Kongo och Dinge köra lite som dom ville, Terror fick dessutom mer självförtroende gällande sin egen sångförmåga genom att vi inte satte upp några sådana regler. På sätt och vis hade jag ändå kvar rätt mycket, eftersom att om jag inte valt ut låtarna hade det inte blivit något, så nu är det inspelat och klart efter tio års tjat från folk, berättar Linus med ett skratt. 

 
– Någon måste ju ta steget, alla har möjligheten men det är få som gör det. Nästan som med turnéerna, det blir inget om ingen bokar spelställen och styr upp saker och ting, anser Terror.
 
Finns det några begränsningar när det gäller låtar som ni kan välja ut tolka? Jag tänker på röstmässigt och även musikaliskt, eftersom inte alla låtar går att göra om.
 
– Man kan tolka alla låtar, det finns inga regler eller gränser, visst kan det vara svårt att göra en cover på vissa om dom är bra som dom är. Men det är också en bra utmaning, för då fortsätter den musikaliska utvecklingen. Håret på armarna ska resa på sig för det visar att det är rätt. Vi har som sagt spelat mycket på efterfester, våra rep kan man väl säga att det har varit och nu fortsätter vi göra på vårt sätt, tycker Terror.
 
– Den enda begränsning som jag har, är att låtarna måste betyda något för det är bara då som dom kan beröra en. Jag känner när det fungerar, eftersom det är mina känslor som avgör. Gränser finns egentligen inte, men det får inte vara en massa svammel, utan det måste vara på riktigt. Jag kan inte stå för något som är tramsigt, det ska inte gå att skämta bort, utan den där hårda, dystra och mörka  delen måste finnas kvar, musik är något som jag tar på för stort allvar för att kunna göra en oseriös låt, anser Linus

 
Det verkar som om låtarna betyder väldigt mycket på en personlig nivå, kan det ibland hindra er från att göra låtarna rättvisa?
 
– Nej, ju mer något berör dig desto bättre blir din egen version av det, musik kan inte beröra en person för mycket. Ta till exempel In This River med Zack Wylde, den har stor betydelse för mig och är en låt vi förmodligen tolkar till nästa skiva. Men det kommer vara omöjligt att härma originalet, utan den kommer förenklas lite både musikaliskt och röstmässigt, för att passa oss bättre, berättar Linus.
 
– Vissa låtar betyder exakt samma sak ovsett vad som händer, betydelsen dom bär med sig förändras inte för mig, anser Terror,
 
På vilka sätt påverkas ert vardagliga liv av att arbeta med tolkningarna av låtarna?
 
– Dagarna innan drömmer jag om musiken och kan inte sova, det är svårt att tänka på annat, så det är inte ovanligt att jag ligger vaken på nätterna och funderar på hur inspelningen ska bli. När det är en sådan period, då är min fokus helt och hållet på det och därför är det också skönt att vi är ganska snabba i studion. Att gå runt och grubbla på massa saker under en längre period är ohållbart, då är det bättre att få ur sig allt på en gång. Så stundtals kan det visserligen ta upp lite för mycket av ens liv, men det är bara under kortare perioder. Känslan för låtarna är densamma i studion, för då kommer det naturligt för en att bara tänka på det man gör, när du sedan kliver ut ur studion så blir det lite som ett uppvaknande efter en rejäl adrenalinkick. Det är också därför jag inte börjar analysera månader innan vad vi ska göra då, bara låtarna är utvalda och vi har en grund att utgå från så räcker det för mig, anser Linus.
 

– Egentligen så är det inte så stor påverkan, jag lever mitt liv som vanligt. Det är ju inte direkt så att man kliver in i olika roller, utan som sagt att fokusen är på vad som ska göras där och då. Tänk om jag skulle byta roll varje gång jag lämnar min ateljé, bara för att det varit fokus på att skapa, det skulle inte fungera. Tilliten till den egna kunskapen och talangen man besitter är avgörande, jag vet vad jag är bra på och Linus vet vad han är bra på. Och det är inte något jag tänker hindra mig själv från att vara stolt över, anser Terror.
 
Eftersom musik oftast är en spegel av personen bakom, är det svårare att få tolkningarna att berätta vilka ni är då dom är skrivna av andra från början?

– Nej, jag tror att det speglar oss rätt bra ändå. Den tolkningen jag är mest stolt över, är låten Cyanesens av Olles Brorsa, för den kan nog beröra flest människor. Den har mycket av Kiruna i sig och jag måste säga, att jag är riktigt stolt över att komma därifrån. För den staden har så många bra musiker, det spelar ingen roll vart du befinner dig, vem som helst där kan ta upp en gitarr och spela på en efterfest. Alla genrer som ryms i denna lilla stad har verkligen påverkat mig musikaliskt och gjort avtryck, berättar Linus.

– Jag håller med, just den låten förvånade mig eftersom jag inte trodde sången skulle vara så lätt. Det är en sak att sjunga med någon och sjunga tillsammans, men jag tror att eftersom det var genom Linus, som jag lärde mig låten så blev det lättare. Resultatet överraskade mig på ett positivt sätt, bättre än förväntat, berättar Terror.

Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@hotmail.se)

Foto: Terror

Idag den femte juni släpps debutalbumet, An epicureans death wish (En Livsnjutares dödsönskan) på Spotify, iTunes och Amazon. Länk till Spotify nedan
 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK