Copenhell Dag 2 – Vad var det som hände?

Arrangören till publiken:-COPENHELL...SKAL FOR HELVETHE..COPEN..HELL...COPEN..HELL...COPEN....HELL! Jag sitter och stirrar i luften och är fullständigt emotionellt slutkörd. Five Finger Death Punch har precis avslutat kvällen på stora Helviti scenen. Mycket har jag sett i mina dagar, men nu känns det som att både öronen och ögonen fullständigt trillat av.

Att ett band så fullständigt, brutalt, tungt och med världens bästa låtar, kan demolera och äga en festival på det sättet, känns helt overkligt. De plockade in Tommy Vext från Bad Wolves som ersättare till den numera avhoppade/sparkade sångaren Ivan Moody och det var stora skor att fylla. Men jag tror aldrig att jag sett en ersättare till en älskad sångare dominera och fullständigt äga en scen med den karisman, sångrösten och framför allt den charmen som Tommy besitter. Jag och 23000 danskar har precis skrikit sönder våra halsar till sångtexterna och nu står vi som fågelholkar och undrar vad fan det var som hände! Men låt oss gå tillbaka några timmar i tiden.

Dagen började med lite skön underhållning av Farkiren Maniac i Biergarten tältet. Han underhöll den förfasade publiken med en stor dos humor. Med en viss blandning av läskig beundran fascinerade hans magstarka trick. Att sätta nålar och fästa sedlar på kroppen är väl ok. Men när han tog fram en stor krok och fäste i klockspelet och därefter hängde upp en stålkula, stor som ett bowlingklot, då vände det sig även i min mage. Men jag kan ändå inte undgå att älska denna formen av underhållning.

Airbourne på stora Helvitiscenen kan bota den mest envisa av bakfyllor. Det är fullt blås från första sekund och man bara dras med i det galna drivet och den envisa energin. Det är det som är så coolt med ett riktigt bra liveband. Man får så extremt mycket positiva känslor och adrenalinet bara sprutar ur öronen. Sångaren Joel O´Keeffe rockar järnet så hårt att man tror hans nacke ska headbanga loss. Han åker ut i publiken på axlarna på en roddare och krossar ölburkar mot skallen så att ölet sprutar. Det är full fest i publiken och dansas cirklepit i galna propotioner. Cirklepit och crowdsurf på den extremt starka ljudvolymen gör upplevelsen extremt intensiv. Airbourne var festivalens hittills bästa band. Men det visade sig senare att jag fick revidera den åsikten.

Jag slängde ett öga på The Dillinger Escape Plan och konstaterade att det var extremt aggressivt och brutalt. Musikerna var grymt tekniska och det är rytmiska variationer så det står härliga till. Fick lust att säga till dem att musik ska faktiskt byggas utav glädje, men det hade förmodligen enbart gjort dem ännu argare.

Festivalen är full gång och tempot är något lugnare än igår. Det märks att det är dag två och faktum är att det blir en skönare stämning när allt inte är så hysteriskt. Det finns en hel del annat på festivalen att förlusta sig med, när man känner sig lite trött på just konserter. Det är ett stort utbud av merch, mat, konstutställningar, siteshows, biergarten och ett stort vikingaområde. Allt på festivalen genomsyras i den hårda metalmusikens tema. På Copenhellölen står det "Nordens vildaste festival" och jag är beredd att hålla med dem. En del av publiken såg ut att ha gått igenom kriget redan i torsdags.

Den makalöse Myles Kennedy i Alter Bridge, som stoltserar med festivalen bästa röst. Han blev för några år sedan förd i det stora rampljuset genom jobbet som Slash leadsångare. Numera har fokus riktats till hans egna band Alter Bridge. Jag gillar Alter Bridge för deras starka låtmaterial och Myles Kennedys stora musikaliska sånginsats. Han är förmodligen festivalens mest kompetenta sångare. Dessutom lirar han så vansinnigt bra gitarr. Det känns nästan som att hans huvudinstrument är gitarr, fastän han sjunger som en gud. Han spelade stundtals bättre än leadgitarristen Mark Tremonti (Creed). Tyvärr var ljudet stark men grötigt vilket förstörde lite av upplevelsen. Alter Bridge gick hem här på Copenhell idag.

Black Star Riders bildades för några år sedan som en fortsättning på det turnerande s.k. Thin Lizzy. Scott Gorham är den enda kvarvarande Thin Lizzy medlemmen från storhetstiden på 70-talet. Det känns otroligt skönt och välgörande att få höra lite gammal hederlig bluesbaserad rocknroll. Black Star Riders har gått från klarhet till klarhet under de sista åren.De totalt tre sudioplattorna Black Star Riders har släppt, är fantastiskt bra. De levererar verkligen live och min beundran är stor för den nytillkomne och ytterst svängiga och tekniska Chad Szeliga. De egna låtana är riktigt bra, men jublet blir givetvis som högst när vi får höra Lizzylåtarna Boys are back in Town och Wiskey in the jar. 

Ibland när man ser ett band live får man känslan att detta kommer att bli legendariskt. Det kommer att bli något som publiken kommer att prata om i åratal och det kommer att bli vida omtalat. Den känslan fick man på Five Finger Death Punch. Det var så brutalt hårt och samtidigt melodiskt berörande att jag blev helt knäckt. Sällan har jag sett en ersättare, till en så älskade och hyllad leadsångare som Ivan Moody, bära upp hans stora skor och fullständigt dominera scenen. Five Finger Death Punsch visste definitivt vad de gjorde när de plockade in fullblodsproffset Tommy Vext från up and coming bandet Bad Wolves. Hur Tommy nu med några få dagars förberedelse kan sätta alla texter och komma ut på scenen och dominera med den karisman är en gåta.

Five finger death punch totalt utklassade alla andra band i dag. De fick alla andra band att lämna total walkover. För det var ju ingen match egentligen. Men total fullblodsproffsighet gick Five Finger Death Punch ut och brutalt krossade Copenhell med alla sina galet fantastiska låtar.Vid några fåtal tillfällen i livet ser man konserter, som man vet kommer att bli legendariska. Detta var ett sådant tillfälle. Jag blev helt emotionellt slutkörd och efter konserten satt jag bara och tittade ut i luften. Rösten var totalt slut av allt skrikande och röjande och kunde knappt prata. De kan lägga ner hela Copenhell nu, för det kan inte bli bättre än såhär.Jag kunde tyvärr inte rapportera något mer idag. Försökte att bilda mig en uppfattning om PowerWolf men det var totalt omöjligt. Lägger ner rapporteringen och checkar ut nu. See ya tomorrow COPEN..HELL

 

SKRIBENT: Thorbjörn Skogh (thorbjörn.skogh@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh  (anna.skogh@rockbladet.se)
KRÖNIKA: Copenhell Dag2
DATUM: 2017-06-23

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar