Dinosaur Pile Ups Matt Bigland – Den kreativa ådran som du besitter matchar din personlighet

För två år sedan släpptes Dinosaur Pile Up´s tredje album 11:11, men trots att åren gått fortsätter siffrorna att förfölja musikerna. Rockbladets utsända fick en chans att träffa dom tre, något överförfriskade musikerna innan deras spelning på Klubben och pratade om siffran elva, minnen och ensamheten som ens kreativa inre kan orsaka .
 
När vi gjorde vår första intervju för några månader sedan, berättade du Matt om siffran 11 och hur den förföljde er. Är det en återkommande faktor i era liv fortfarande?
 
– Precis, just den sifferkombinationen är ett återkommande tema som förföljer oss överallt. Jag minns en gång när vi var i Harlem och passerade ett hus med just dom siffrorna. Nu är vi ganska vana, men det har blivit en rolig grej och alla skickar fortfarande foton till varandra när siffrorna dyker upp. Och nej, jag har fortfarande inte önskat något för det har aldrig fungerat tidigare, berättar sångaren och gitarristen Matt Bigland med ett skratt.
 
DInosaur Pile Up var från början Matts projekt och är i viss mån fortfarande det. Hur har ni gjort för att utveckla det från projekt till fullskaligt band?

– Vi känner varandra väldigt bra, jag kan säga två meningar till Matt och det kommer göra honom så irriterad, att när vi väl är på scenen så vill han fortfarande banka skiten ur mig. Det är en del av vår jargong, men ska jag vara ärlig så är det allt turnerande som har utvecklat oss. Vissa band klarar inte av det, för att dom inte inser nyttan det kan göra och hur det kan stärka banden mellan bandmedlemmarna. När vi är ute på turné så är det inte som att vi åker som ett band bestående utav bara oss tre, utan vi bjuder in medlemmarna i dom andra banden och även människor utifrån. Möjligheten att få skapa minnen tillsammans med någon, även om dom bara är med en kort period, är något vi alla verkligen gillar med att åka runt och spela. Alla i bandet har investerat allt, från själ och hjärta till pengar i bandet, berättar trummisen Michael Sheils.

Annons
Annons
Annons
Annons

Men trots att man på sätt och vis befinner sig på samma resa, så blir det ju ändå era egna erfarenheter som utvecklar er?

 – Du har rätt, vi kan dela samma upplevelse, upptäcka städer och sedan i slutet av dagen kliva upp på samma scen. Men samtidigt så kommer det alltid vara våra egna perspektiv, som vi ser det igenom. Likadant är det med våra influenser, som du kan se tydliga spår av om du lyssnar noga, alla har olika inspirationskällor. På sätt och vis kan lyssnaren genom vår musik, ta reda på vilka vi är, men personligen anser jag mig vara källan till kreativiteten som musiken består av. Min personliga åsikt är att den kreativa ådran som någon besitter, den matchar också deras personlighet, men samtidigt inte. Ta Weezer och låten Hashpipe till exempel, det är en sida av honom som du inte kan se, men en som han föreställer sig existerar, anser Matt.

Musiken som en musiker skapar, är väl ett sätt att bli representerad på genom melodier och ord?
 
– Personligen har jag aldrig tänkt på att musik kan representera mig, mer att det är en hobby som blev ett jobb, tycker Michael.

Är musik det enda som ger er utlopp för den kreativitet som ni besitter?

– Musik och fotografering är mina bästa källor, det är också ett bra sätt att få vara ifred på under en stund. Även om vi trivs bra i varandras sällskap, så finns det stunder då jag hellre vill vara ensam. När vi anlänt till en ny stad, är det första jag gör att gå upp tidigt och ta med kameran, för det finns inget vackrare än att upptäcka en stads gömda skönhet än genom ett objektivt, anser  basisten Jim Cratchley

– Musik är det enda för mig, jag lever med den tjugofyra timmar om dygnet, så du kan nästan säga att jag är gift med den. Och det är ingen överdrift, utan snarare något jag är stolt över att kunna säga. Så klart skapar det mycket ensamhet och isolering, ibland lämnar jag inte huset på fler dagar, eftersom jag vill kunna skapa något. Om jag istället skulle gå till puben varje dag, då skulle det byggas upp inom mig och aldrig få bli något mer än en känsla. Du kan inte skapa något om du inte skapar, priset för att kunna göra det är helt enkelt att leva ensam, tycker Matt.

Vad skulle hända om din förmåga att skapa en dag skulle försvinna?

– Viljan eller förmågan att skapa? Oavsett vad du syftar på, så skulle jag bli väldigt frustrerad och förmodligen inte känna igen mig själv, men hur det skulle sluta, det varken vet jag och vill inte heller få reda på. Den delen av mig är så stor, att jag ibland önskar det fanns fler som var mer lika mig. Som när man är i ett förhållande, för då skulle man hålla med varandra om fler saker, tycker Matt.
 
Matt har tidigare berättat att han är väldigt noggrann och något av ett kontrollfreak när det kommer till låtskrivandet. Hur gör ni för att era musikaliska personligheter ska komma fram i musiken?
 
– Jag avskyr när någon ska överdriva och spela över, för mig är det viktigare att låten drar nytta av hur musikern hanterar sitt instrument. Detta är det tredje bandet som jag gör ett album med, och på dom tidigare har det mer handlat om att visa upp hur bra alla är. Nu handlar det mer om låtarnas uppbyggnad och vad som får dom att bli bättre och bättre, inte oss som musiker, anser Jim.

– Både Michael och Jim är stabila musiker och jag vill inte ha en annan basist eller trummis, just av den anledningen att dom spelar på sitt egna sätt. På grund av det, lyckas vi forma låtarna så att det passar alla tre och våra spelstilar. När en musiker kan skriva något, som inte handlar om deras ego utan fokuserar på själva konsten i att skapa, då visar man hur bra bandet är, anser Matt.

Något som är väldigt vanligt, är att bandmedlemmarna festar innan ett gig. Är det på grund av osäkerhet eller nervositet som ni dricker alkohol innan spelningarna?

– Du måste förstå att vi har turnerat mycket och spelat på många olika scener. Men det har definitivt funnits dom tillfällena då det berott på nervositet eller osäkerhet för min del och det har dämpats av alkoholen. Jag kan inte vara nykter och stå framför hundratals personer på en scen, så jag antar att påståendet om att frontmän är ganska udda stämmer. Samtidigt så har det blivit bättre, för när man är ung så tror man att ingenting är omöjligt, vilket är väldigt naivt. Nu när vi är äldre så finns där en annan grund, men drömmarna finns kvar och då krävs det att man är lite naiv för att den ska kunna uppfyllas. För att ge dig ett svar på din fråga, jag kan inte gå på scenen nykter för då kommer jag inte kunna leverera en bra spelning, tyvärr, berättar Matt.

Skribent: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar