Full pott för Jason Isbell & The 400 Units nya album

I Lee County i nordöstra delen av Mississippi i USA ligger staden Tupelo. Den 8 januari 1935 blev staden odödlig. Det var det ingen som visste då. Vid den tidpunkten var det bara ännu en bebis som föddes. Den bebisen kom senare att sälja över en miljard skivor världen över. Bebisen kom att kallas ”The King”. På födelsecertifikatet stod det Elvis Aaron Presley.

I den tredje låten på ”The Nashville Sound” är det just till Tupelo, som Jason Isbell & The 400 Unit flyr för att där finns tjejen som inte dömer och där går det att vara trygg. Det är oklart om det finns någon koppling i texten till Elvis Presley och att det är av en sådan anledning, som Jason Isbell låter huvudpersonen i låten ”Tupelo” fly till just dit. Producenten Dave Cobb nämnde i en intervju för podden Walking The Floor, som Foo Fighters-gitarristen Chris Shiflett har, hur intelligenta texter Cobb tycker att Jason Isbell skriver. Det brukar ta tre, fyra år innan jag förstår dem, sade Cobb bland annat. Innan vi åker söderut till ”Tupelo” har vi först hört ”Last Of My Kind”, där Isbell sjunger om en död far, hur floden alltid leder hem och hur huvudpersonen har svårt att passa in.

I ”Cumberland Gap” är det kolgruvorna i östra Tennessee, som har en huvudroll. Det är vardag och pappan kämpar i kolgruvan för att sätta mat på familjens bord och för att betala räkningarna. Det är inte sonens melodi. Han drömmer sig bort, med hjälp av opiater och annat. Han vill bort från kyrkor, barer och mataffärer, som är det enda staden har att erbjuda. Det saknas mening i livet för kolgruvearbetarens son. Den kanske finns någon annanstans? Men vad skulle mamma säga om han flyttade?

I ”White Man's World” sjunger Isbell om både jämlikhetsproblem och rasfrågan. Här ger Isbell oss sitt perspektiv på sin egen roll i kampen för jämlikhet oavsett om det är ras eller kön. Samtidigt känner han inte skuld eller skam över sådant som ligger utanför hans egen kontroll. Han vill lämna över en värld till sin dotter där hon har möjligheten att låta världen vara hennes. På det sätt som passar henne. Han reflekterar över sitt eget privilegium, som vit man som lever i ett vitt grannskap med benen från de amerikanska urinvånarna under sina fötter. Ifrån det allvaret växlar vi över till en mycket, mycket vacker kärlekssång.

Det är inte hennes klänning eller hur ljuset faller på hennes hud eller det bräckliga hjärtat hon skyddat så länge eller hennes känsla för vad som är rätt och fel. Isbell sjunger i ”If We Were Vampires” att han vet att deras liv tillsammans inte kommer att kunna fortgå i evighet. Kanske får de fyrtio år tillsammans? Någon av dem kommer slutligen att tvingas spendera sina sista dagar utan den andra. Det är en fantastiskt vacker kärleksförklaring till fru Isbell. Hon, Amanda Shires, är också med på skivan. Hon sjunger vackra stämmor och lägger vacker fiol en del av de lediga platserna mellan orden som sjungs.

Därefter står en doft av Pink Floyd på menyn. I inledningen av ”Anxiety” låter det mycket bombastiskt och nära dessa britter. Sedan kommer nerväxlingen av tempot och låten byter skepnad. Vi lugnar ner oss och får ångesten beskriven. En av frågorna som ställs är varför ångesten alltid får det bästa av berättararen. En annan handlar om varför ångesten alltid tar berättaren bort från här och nu? Att han inte kan njuta av något, inte ens av att hans älskade sover tätt intill. Nästa sång handlar bland annat om bryta löften till sig själv. Allt målande beskrivet om att brinna som en ”Molotov” på natthimlen.

Sedan är dags för att vara med i en fight på liv och död, black metal t-shirts, att du inte kan hata någon du inte känner, hur hon lämnar spår i form av smulor och att namnge alla monster du ska ta kål på. Allt inslaget i en Simon & Garfunkel-liknande, vacker akustisk melodi, som poetiskt heter ”Chaos And Clothes”. I den rockiga ”Hope The High Road” handlar det om att åter ha sin älskade i sina armar. Dessutom står hoppet till att vägen ska leda till den värld du vill leva i. Där du får leva ut dina drömmar. Tillsammans med dem som du vill dela ditt liv med.

Albumet är inspelat i den legendariska RCA Studio A i Nashville. Där storheter som The Beach Boys, Dolly Parton och Willie Nelson spelat in musik. Där är det numera Dave Cobb, som styr och ställer och skapar klassiker efter klassiker. Åtminstone för mina öron. Sammanfattningsvis låter det här som ett av årets allra bästa album. Albumet är så bra att det till och med får mig att längta till november. Jag som ogillar det mesta av årstider förutom sommaren. Det är då Jason Isbell återvänder till Stockholm tillsammans med The 400 Unit. Jag laddar redan för den söndagsmässan på Münchenbryggeriet.

Jag hoppas att du hittar något du älskar på den här plattan. Kanske måste jag revidera beskrivningen av låtarna inom några års tid om det är som Dave Cobb säger att det tar flera år att förstå texterna. Innan dess kanske du hittar något att göra när du är på väg att ge upp. En sång att sjunga. En berättelse att berätta. Något att älska. Det kommer att göra dig gott. Född i en liten stad i södra USA med familjen nära kring sig under uppväxten, sjunger Isbell i ”Something To Love”, som är avslutningsnumret. Jag kan bara stämma in i sången och hoppas att du också kommer att älska den här plattan lika mycket som jag redan gör och kommer att göra.

 

BETYG:
SKRIBENT: Anders Nyström (anders.nystrom@rockbladet.se)
BAND: Jason Isbell & The 400 Unit
ALBUM: The Nashville Sound
RELEASEDATUM: 2017-06-16
SKIVBOLAG: Southeastern Records
BÄSTA LÅTEN: När jag bara får välja en blir det ”Tupelo”.

LÅTLISTA – THE NASHVILLE SOUND

  1. Last Of My Kind
  2. Cumberland Gap
  3. Tupelo
  4. White Man's World
  5. If We Were Vampires
  6. Anxiety
  7. Molotov
  8. Chaos And Clothes
  9. Hope The High Road
  10. Something To Love

BANDFAKTA – JASON ISBELL & THE 400 UNIT

MEDLEMMAR

Jason Isbell – lead vocals, rhythm and lead guitar
Sadler Vaden – rhythm and lead guitar, vocals
Jimbo Hart – bass, vocals

Derry DeBorja – keyboards, vocals, rhythm and lead guitar
Chad Gamble – drums, vocals
Amanda Shites – violin, vocals

DISCOGRAPHY – JASON ISBELL

Sirens Of The Ditch (2007) – solo
Jason Isbell & The 400 Unit (2009) – med The 400 Unit
Here We Rest (2011) – med The 400 Unit

Live From Alabama (2012) – med The 400 Unit
Southeastern (2013) – solo
Something More Than Free (2015) – solo

Live From Alabama (2012) – med The 400 Unit
Southeastern (2013) – solo
Something More Than Free (2015) – solo

Live From Welcome To 1979 (2017) – med The 400 Unit (Record Store Day-release)
The Nashville Sound (2017) – med The 400 Unit

LYSSNA PÅ SKIVAN HÄR


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK