Linkin Park – Toleransen börjar sakta förvandlas till en konstant likgiltighet

Sedan debutplattan har allmänheten hunnit skapa en genuin uppfattning om Linkin Park. Det existerar två motpoler, antingen så hatar man produktionen eller så älskar man det bandet producerar – oavsett hur mycket de förändrats genom åren. Sedan finns det en gråzon, där hamnar varelser som lyssnar frekvent på de tre första plattorna men toleransen börjar sakta förvandlas till en konstant likgiltighet. Det som karaktäriserade Linkin Park var den fascinerande kombinationen mellan growl och rap som förenade det bästa av två världar. Efter Minutes To Midnight började Linkin Park brutalt upptäcka nya vägar och inspireras av det mesta inom alla genrer. The Hunting Party var prequel till Hybrid Theory, ett halvhjärtat försök i alla fall. Bandet har ersatt musiken med beats på One More Light som kan spelas på en nattklubb 03:00 en måndagsmorgon utan klagomål eftersom det verkar gå hem i de nya kretsarna. 

Många kommer nog att undra varför Rockbladet ens väljer att skriva om en platta som faller långt utanför rockmusikens gränser, klassificering av musik är sjukt svårt och det finns ingen riktig standard – allt handlar om subjektiv tolkning. Ett band som en gång klassificerats som ett äkta nu metal-band förtjänar faktiskt att få uppmärksamhet, även om de fullkomligt förlorat sig själva i jakt på uppmärksamhet från en bredare massa. I stora drag leker bandet alltför mycket med beats, autotune och syntar som passar perfekt för att headlinea Summerburst 2018.

Processen för One More Light har modifierats radikalt, denna gång skrevs musiken sist och tyngdpunkten ligger i stället på koncepten och texterna. Nobody Can Save Me inleder plattan och sätter numera standarden för soundet som bandet står för. Chester Bennington skulle i princip lätt kunna bytas ut mot någon annan sångare från Spotifys Top 50 utan en märkbar skillnad med tanke på den pitchade sången och poprefrängen. Mike Shinoda levererar sin vers som förväntat i Good Goodbye och Chester backar upp honom som vi är vana vid. De gästas av Stormzy och Pusha T men det hjälper inte mycket tyvärr, vilsna musiker som försöker rädda något som är bortom deras kapacitet, musikmässigt. Låten hade kunnat vara en av de bättre på plattan eftersom den beskriver två olika scenarion; en person som blir utslängd från en viktig match och någon som precis lyckats frigöra sig från ett destruktivt förhållande. Invisible domineras av ett mjukt beat och en sårbar Mike Shinoda som de facto sjunger vilket inte händer så ofta. Budskapet som förmedlas är i stort sett att vara tvungen att berätta något för sina barn som de egentligen inte vill höra, enbart för att de ska veta att du verkligen bryr dig om dem. Du vill undvika att skada deras känslor och formulerar det på ett annat sätt – genom en låt som gör de medvetna om det. En av de starkaste låtarna i nuläget utan tvekan. Halfway Right är ärlig och bjuder på flashbacks från Chester Benningtons förflutna. Även han har gjort misstag, livet handlar just om att göra misstag och försöka vara en bättre varelse. I korthet, en dysfunktionell symbios mellan kaos och melankoli som backas upp av glada malplacerade beats –  jag låter dig dra slutsatsen. 

Hybrid Theory har förlorat mot storslagna amerikanska produktioner, gitarrerna har tystats ner och de då brutala skriken har förintats totalt. Texterna är väl det enda som går att relatera till; destruktiva förhållanden, att fly från verkligheten temporärt genom droger eller obesvarad kärlek. Känslan av att vara riktigt vilsen i livet och att våga testa saker oavsett vilka konsekvenser det medför. Musikmässigt är besvikelsen är enorm. Det handlar inte om att albumet är ett rent popalbum, utan snarare om att albumet är relativt svagt och enbart ett kommersiellt drag för att kunna nå ut till majoriteten av befolkningen. Är jag förvånad? Nej, snarare sjukt besviken eftersom de indikerade att detta vägval skulle utforskas när bandet släppte A Thousand Suns 2012. Det var bara en tidsfråga när djupdykningen skulle ske, nämligen med One More Light fem år senare och identiteten är nästintill förlorad. Jag har varnat dig, jag tar inget ansvar för hur skadlig denna platta kan vara för ditt välmående som hårdrockare – men ge åtminstone lyriken en chans. Möjligheten finns att jag har helt fel och att One More Light är exakt det du letat efter och behöver för att få ihop ditt egna nattlivspussel. Även om jag väljer gråzonen alla dagar i veckan trots allt och låter Hybrid Theory spinna sig varm hos mig, så hindrar det inte One More Light från att vara tveklöst bättre än de flesta album som faller under samma genre just nu. Personligen kallar jag Linkin Park för Linkin Pop tills motsatsen är bevisad. Ich. 

BETYGROCKBLADET.se 5 out of 10
SKRIBENT: Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@rockbladet.se)
BAND: Linkin Park
ALBUM: One More Light
RELEASEDATUM: 2017 – 05 -19
SKIVBOLAG: Warner Bros. Records
BÄSTA LÅTEN: Halfway Right, Invisible och Sharp Edges


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK