Lost Society- Hela havet stormar mosh pit-versionen

När tredje låten Hollow eyes inleds, uppmanar sångaren samt gitarristen Samy Elbanna till en circle pit och det dröjer inte länge innan publiken delas i två för en wall of death. En metal version av hela havet stormar har härmed inletts.

Trots det bara har gått någon vecka sedan Lost Society intog Sweden Rock Festival med dunder och brak, är det som att bandet är skinande nytt och utvecklingen på denna korta tid är enastående. Växlingarna mellan ren sång och den härligt mörka, growlande är ännu mer smidiga och sker utan man tänker på det. Trots tekniska problem lyckas Arttu Lesonen på gitarr och Mirko Lehtinen på bas återigen bygga upp en stabil frontlinje med Samy och den ordlösa kommunikationen är beundransvärt fin att bevittna. Likaså är deras spel, Mirko är lika oförutsägbar som ett stormande hav, antingen så drar han in en helt och hållet eller så låter han en flyta på ytan. Oavsett så är hans obarmhärtiga spel med publiken en bra stomme i musiken och basgångarna skapar undersköna rytmer som ger varje del av låtarna nytt liv. Trots att han till större delen bara spelar på dom två översta strängarna, så lyckas han med sitt varierande spelsätt, som är att antingen spela på traditionellt sätt eller slå fram det ljud han anser passa bäst att skapa olika berättelser. Arttus målmedvetenhet är som ett rovdjurs, hans attacker kommer precis vid rätt tillfälle och när man minst anar dom. Riffen är ännu mer vässade för att göra den redan existerande framgången ännu större och melodierna är något som endast kan härstamma från ett paradis vi vanliga dödliga inte bjuds in till. Den utmanande blicken som säger ”Kom an bara” är återkommande, men publiken klarar testet. Som om det inte räckte, kör Ossi Paananen rakt över oss med sina takter som hotar att slå sönder trumpinnarna i flisor. Hans inräkningar är tydliga, men blir samtidigt en del av hans scenpersonlighet och det styr låtarna till rätt platser. Terror Hungry är ytterligare en låt som påkallar en mosh pit och för varje gång blir den allt våldsammare, en rödlätt man blir så till sig att han i extas knuffar ner sin kamrat i asfalten. Dock klarar den senare sig helt utan skador och när cirkeln växer, väljer några att istället gå runt, två modiga tjejer ger sig även in i och visar sig vara mycket tuffare än killarna som utsätts för deras framåtanda.

Tydligen gör publiken rätt och belönas med ett ”Damn that shit was dope” från Samy som även berättar att detta endast är deras fjärde festivalspelning denna sommaren. Med tanke på hur säkra bandet är på scenen, känns det som dom är mitt i en lång turné och för varje stopp har tagit med sig nya lärdomar. I Am The Antidote är en riktig panglåt och den första att crowdsurfa tar tillfället i akt, allt medan en dans uppstår mellan Samy och Arttu som avslutas med en fistbump. Men trots tidigare framgång, anser Samy inte trycket vara tillräckligt högt och när det är dags för en av dom sista låtarna, faller frontmannen ner på knä. Plötsligt delas publiken i två hav. Tidigare Wall of Deaths är ingen match mot den som uppstår, när Lost Society med höga hopp och allt tyngre musik, vars genre inte går att placera i den vanliga metalboxen eggar upp ännu mer och genom sin energi gör att den wall of death som uppstår framför våra ögon skickar upp färgade energistrålar upp i luften som en enda stor explosion.

BETYG
SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Anna Skogh (anna.skogh@rockbladet.se
KONSERT: Lost Society
ARENA: Copenhell
DATUM: 2017-06-24
BÄSTA LÅTEN:  Alla, går inte att välja en eftersom dom är så olika
BÄSTA MINNET: När Samy faller ner på knä och även i slutet ödmjukt tackar publiken
SÄMST: För kort tid och för liten scen


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar