Mike Kroeger – Musiker är inga robotar

Albumaktuella Nickelbacks basist Mike Kroeger, tog sig tid att prata med Rockbladets utsända under förhandslyssningen av nya albumet på Spotifys huvudkontor. Han avslöjade också när genombrottet kom och hur det är att bli förklarad omänsklig.

Annons

Intervjun med Mike Kroeger inleds med ett samtal om tavlan som hänger bakom honom, föreställandes Black Sabbaths självbetitlade album. Det visar sig att han är ett stort fan av bandet och äger skivan på vinyl.

– Titta på tavlan, den återberättar exakt vad albumet innehåller, man kan nästan säga att Black Sabbath var bandet som uppfann skräck rocken. När man ser bilden så är det tydligt, att dom ville vara skrämmande och onda, om du har lyssnat på vinylen, så är det ett ännu mer skrämmande album, anser Mike Kroeger. 

Jag har bara lyssnat på albumet i skivformat hittills, men det vore spännande att höra på vinyl. Men idag är vi här för att prata om ert nya album, Feed The Machine. Är det en reflektion av hur musikbranschen ser ut idag, med pressen att leverera album med jämna mellanrum och turnera där emellan?

– Du har ett väldigt intressant sätt att se på saken, vi får alltid höra olika tolkningar och det är första gången som någon säger så och jag tycker det är fantastiskt. Själva grundmeningen är ingenting som vi har avslöjat och det kommer inte heller att hända, folk får fortsätta gissa. Maskinen som du syftar på, är en reflektion av det ohälsosamma förhållandet mellan konstens skapare och dom som styr konstnärerna. Målen är olika för dom olika parterna och man har inget gemensamt på den nivån, att man förstår varandra på ett djupare plan. Låten skrevs faktiskt under valperioden i USA, när varje parti skulle utse varsin kandidat och det var en väldigt brutal tid. Vem som helst kunde säga i princip vad som helst, för att komma till makten och i samma veva säga emot sig själv. Det fanns så mycket falskhet, fortfarande på sätt och vis så är den kvar, men att se vuxna människor bete sig så var skrämmande. 

Tyvärr blir det ju så under val, men vi lämnar politiken och återgår till musiken istället. Vem var det som inspirerad dig till att bli basist?

– Ganska många saker, men främst det faktum att Chad och jag växte upp hos våra farföräldrar och dom spelade i ett band. Farmor spelade trummor och farfar bas, så det föll sig naturligt för mig att låna hans bas. Men det förvånar mig än idag, att Chad inte blev trummis istället för gitarrist, eftersom dom två instrumenten alltid fanns tillgängliga. För mig är det viktigt att man har en känsla för sitt instrument och att det blir en del av en, du måste kunna känna en koppling för att göra musiken rättvisa. En basist har mycket lättare att få kontakt med rytmen, än en gitarrist.

Alla musiker måste väl ha någon slags kontakt med både melodierna, takterna och rytmerna för att kunna förmedla musiken på ett bra sätt?

– Ja det stämmer, men du märker alltid när det är en gitarrist som spelar på basen, det är den delen som binder samma rytmerna och melodierna. Basen har en stark melodi, medan när det gäller instrument som gitarr eller piano så är det mindre fokus på själva rytmen och mer fokus på melodierna eller riffen. Om du frågar mig vill säga. Samtidigt faller det på basisten att spela mer tillsammans med trummisen, än resterande bandmedlemmar, jag kan själv spela trummor om det är lätta låtar som AC/DC eller Guns N´ Roses, dom är rakt på sak och ganska enkla att tolka.

Hur skulle du beskriva den musikaliska relationen mellan dig och er trummis, Daniel Adair?

– Musikaliskt så får vi väldigt bra kontakt, mycket beror på att vi gillar samma typ av musik. Han är helt besatt av progressive rock och metal och progressiv metal är det jag verkligen älskar mest i musikväg. Som svenska mästarna Meshuggah, trummisen Tomas Haake är en god vän till mig, men jag känner också Fredrik Thordendal och Jens Kidman lite ytligt. Dom är alla otroligt talangfulla musiker och väldigt intelligenta personer, ni svenskar är exeptionella människor, kanske beror det på att ni har så höga krav på varandra jämfört med andra?

Det vet jag faktiskt inte om vi har, alla vill lyckas oavsett vad för ursprung man har. Apropå att lyckas,  många av era fans och många i musikbranschen, tycker att det var Silver Side Up som la grunden för den karriär ni har idag, är det något du håller med om?

– Nej, det var inte då om du frågar mig, samtidigt så kan jag inte berätta exakt när det hände. För det är nämligen så att, när du väl slår igenom så känner du det inte förrän efteråt. Vi var så klart medvetna om att våra album sålde bra, fler kom och såg våra spelningar och scenerna blev större, men vi tjänade inga pengar under den tiden och saknade hem. Det tar tid för belöningen att komma och även om alla siffror ser bra ut och publikens antal växer, så får du varken känna av eller röra vid framgången förrän långt efteråt. Alla sa till oss att Silver Side Up var vårt genombrott, men som band kämpade vi fortfarande och tog varje intervju samt spelning som gick att få. Albumet efter, Curb är det som gav oss möjligheten att faktiskt inse, att det vi hade gjort var fantastiskt. The Long Road som släpptes efter dom två föregående, är om du frågar fansen vårt bästa album av dom tre. Men siffrorna som visar hur mycket vi sålde gör det till ett misslyckande. Så som band, har Nickelback både haft välbehövlig framgång, men också motgång. Nu förväntar sig alla att vi ska göra ännu bättre ifrån oss, men det är något som fansen bestämmer, som band kan vi bara göra vårt bästa på konserterna och lägga resten i deras händer.

Varför tog ni beslutet att ställa in lanseringen av albumet i dess ursprungliga form och lägga till ett extra spår?

– Det är faktiskt en ganska rolig historia, vi var så gott som klara med albumet och jag skulle spela in det sista med basen på det tionde spåret. Så jag och vår tekniker stängde in oss på ett hotellrum i New York och spelade in dom sista partierna, innan det skickades till teknikern i Los Angeles som skulle färdigställa spåret. När det var klart, så frågade jag om allt var inspelat och färdigt, eftersom jag och min familj skulle flytta till Los Angeles inom en vecka från den dagen och alla mina instrument måste packas ner på Hawaii där vi bodde. Enligt honom skulle allt vara klart, inget mer skulle spelas in så vi åkte hem, packade ner allting och skickade det till vårt magasin där allt förvaras inför turnéerna. Under en av dom sista dagarna på Hawaii, så skickar min bror ett sms och skriver att jag måste lägga bas på det elfte spåret, som egentligen skulle släppts som singel efter ett par månader. Först trodde jag att han skämtade, men när det visade sig vara allvar hade jag bara några få timmar på mig att hitta en studio med all utrustning som behövdes. Eftersom den ön vi bodde på var ganska liten, så trodde jag mig känna till alla som bodde där, men det visade sig finnas en kille som lär ut gitarr och även hade egen studio som hittills varit okänd för mig. Så jag ringde upp honom och fick klartecken att åka dit. Väl på plats installerade han mig och arrangerade allting så att jag skulle kunna börja spela in, vanligtvis brukar jag själv vilja göra allt förarbete, men han var riktigt duktig. Sedan lämnade han mig där ensam och lät mig lägga basen ifred. Allt han ville ha i gengäld var hans studios namn på albumet, gällande just den låten. Och det förvånade mig, för i våran bransch är eldsjälar som är villiga att ställa upp på det sättet, väldigt sällsynta.

Har du ibland upplevt det som om fans av musik gör så att det mänskliga hos deras idoler fräts bort? 

– Ja, i den här världen och speciellt på internet så är det lätt att förminska någons mänsklighet och istället för en människa, blir du degraderad till en sak. Nickelback är inte ett band med fyra killar som spelar musik, vi är en ”sak”. Allt eftersom att karriären går framåt, desto mindre anser andra att man har gemensamt, vilket jag tycker är helt fel. Alla har alltid något gemensamt och vi kanske är musiker, men vi är också människor och inga robotar. Orden som skrivs på internet och attackerna påverkar oss, precis som det skulle påverka dig. Bara för att man är en konstnär inom musikens konst och står på en scen framför tusentals människor, så betyder inte det att personen i fråga slutat vara mänsklig.

 

SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Joanna Hemmingsson (joanna.hemmingsson@rockbladet.se)
INTERVJU: Mike Kroeger, sångare i kanadensiska rockbandet Nickelback

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK