Mikkey Dee räddar upp ett anonymt Scorpions

Scorpions är det band som har längst erfarenhet i lineupen. Men bäst före datumet gör sig påmint och bandet tvingas sätta sitt hopp till nyrekryterade trummisen Mikkey Dee.

Gammal är äldst. Det är så man vill kunna säga om de äldre och rutinerade banden, man vill tro att de fortfarande har "Det" och att de ska få sina unga kollegor att blekna. Det är flera gamla stötar som har den förmågan inom rockvärlden. Iron Maiden, Rolling Stones, Bruce Springsteen och inte minst Aerosmith som för exakt ett dygn stod på samma scen som nu Scorpions står. Men tyvärr når inte Klaus Meine, Rudolf Schenker och company upp till denna nivå.

Förutsättningarna är tyvärr inte dem bästa. När första låten "Going Out With A Bang" drar igång festen så är det med allt annat än ett "Bang". Det är snarare en svag knackning. Ljudet är extremt lågt under första delen av konserten vilket drar ner helhetsupplevelsen ganska duktigt. Frågan är om det verkligen bara är ljudet som svajar eller om det är så att Klaus Meine inte heller sjunger ut. Det lutar åt att både ljudteknik och ålderdom är boven i dramat. Visst kan Meine sjunga fortfarande, något som han framhäver som tydligast under den vackra balladen "Winds of Change" som det till och med blir allsång till. Men överlag gör han det inte särskilt övertygande och han står still som en robot under större delen av tiden. Det är snarare musikerna bakom honom som gör jobbet, riffarna från gitarrerna sitter där de ska och inte minst trummisen Mikkey Dee gör en enastående prestation.

Det hade inte ens varit märkligt om det på affischen stått "Mikkey Dee feat Scorpions", för det är Dee som är den starkast lysande stjärnan. När konserten känns som mest avslagen och bandet mest går på rutin så kliver han fram som en räddare i nöden. När han presenteras så uppnås kvällens dittills högsta jubel och konserten börjar äntligen likna något. Bandet kör sedan en hyllning till Lemmy Kilmister, som gick bort i slutet av 2015, och kör igenom "Overkill" med bilder av Lemmy på storbildskärmarna. Det känns värdigt. Innan kvällen är slut hinner även hissen som Mikkey Dees trumset står på att höjas upp i skyn, ge Dee fri sikt över publikhavet och han kör ett kraftfullt och mäkta imponerande trumsolo med en intensiv och effektfull ljussättning som komplement. Det som också förblir kvällens högsta jubel är i hamn.

När bandet kör sina extranummer så känns det äntligen som att det lossnat. Ljudet har efter mycket  om och men förbättrats och Meine sjunger med bra inlevelse. Både "Coming home" och "Still loving you" framförs med äran i behåll och under avslutningen "Rock you like a hurricane" så sköter publiken resten genom att gorma med. Det som var nära på att bli ett magplask blev slutligen riktigt acceptabel. Men det tål att sägas igen. Scorpions ska vara väldigt tacksamma över att ha Mikkey Dee med sig.

 

SKRIBENT: André Millom (andre.millom@rockbladet.se)                             
BAND: Scorpions
PLATS: Sweden Rock Festival
DATUM: 2017-06-09
BÄST: Mikkey Dees fantastiska trumsolo.
SÄMST: Ungefär hela första halvan av konserten.

 

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar