Motionless In White – Djävulens musikaliska andetag

Musikerna själva är precis lika lockande som musiken dom skapar och när Motionless In White kliver på scenen, är det från första andetaget ett fängelse man inte vill lämna. Melodiernas färger är skarpa och målar sina egna tavlor, skapta av en konst lika oförutsägbar som djävulen själv.

Introt till Carry The Torch är ett tecken på att vi har något spännande att vänta och mycket riktigt, när 570 slår an är det som att hela världen plötsligt stannar upp, för att sedan accelera från 100 till en hastighet jag inte ens vågar gissa. Frontmannen Chris Motionless gömmer sig under hela spelningen bakom stora solglasögon, en detalj som är lite störande då ingen sol finns att tillgå. Men det påverkar så klart inte hans uppträdande och likt en orm slingrar han sig slugt runt oss och kramar till. Chris är den sortens frontman som inte behöver mer än en scen och ett par ord, hans karisma och undangömda best räcker gott och väl. Basisten Devin ”Ghost” Sola samspelar bra med trummisen Vinny Mauro och trots att vi befinner oss långt bak, syns hans armar tydligt när dom svepar ner för att utdela det dödliga slaget om och om igen. Ryan Sitkowski och Ricky Horror är två samspelta gitarrister, men som sig bör är det två vitt skilda musiker som båda två bidrar med sina egna personligheter och sätter avtryck.

Abigail är en låt som passar bra i setlisten, men kvaliteten på alster ökar och Rats samt senaste singeln Eternally Yours slår den hårt på fingrarna. Just Eternally Yours är det spåret som utan tvekan är spelningens höjdpunkt. Sättet som melodierna och takterna förmedlar alla känslor, viljan att kunna säga till någon att man är deras för alltid och våga vara sårbar, allting finns där i en låt, men det är så mycket mer än bara ord. Motsägelsefullhetens bromsar knuffas bort, men samtidigt är dom ständigt närvarande, för det är ett löfte som egentligen inte kan ges. Ändå lyckas Chris med hela kroppen skrika ut förbindelsen och skriva kontraktet som det innefattar. Det är tydligt att bandet vet hur alla fungerar på scenen och dom ger varandra precis det utrymmet som behövs, Chris är överallt och lite till, men det synkroniseras med resterande bandmedlemmar och alla delar lika på rampljuset.

Reincarnate och Death March markerar att spelningen snart är slut och passande nog är det Devils Night som avslutar spelningen innan bandet med snabba steg kliver av scenen. Motionless In White är ett band som varken kan stå på den minsta scenen eller få begränsat med speltid, tio låtar är inte tillräckligt för ett band av deras kaliber och jag hoppas att arrangören till nästa gång dom bokas, inser deras fans lojalitet och massan dom når ut till med sitt dödligt levande konstverk.

 

RB-Betyg-8_10  SKRIBENT: Gabi Mattsson (gabi.mattsson@rockbladet.se)
FOTOGRAF: Förnamn Efternamn (fornamn.efternamn@rockbladet.se)
KONSERT: Motionless In White
ARENA: Copenhell
DATUM: 2017-06-23
BÄSTA LÅTEN: Eternally Yours
BÄSTA MINNET: Att äntligen få se Motionless In White efter att ha missat dom tre gånger
SÄMST: För ltien scen och för kort speltid

 

 


Stöd ROCKBLADETFACEBOOK
Klicka på LIKE i den högra kolumnen eller besök oss på FACEBOOK


Relaterade artiklar